Awakening

augusti 17, 2018 — Lämna en kommentar

Det var en gång en tjej som hade bloggat om herrkalsonger. Sen dog hennes blogg. Lärdom: blogga ej om herrkalsonger. Blogga mer prestigelöst, tiden börjar nu.

Screenshot från the internet.

Det snurrar en kalsongreklam på tv just nu som hävdar att finska män äger i snitt 9 par kalsonger per man.

Jag hävdade slarvigt att det beror på att deras snälla fruar/mammor/sambos/flickvänner bykar utan att de ens behöver blinka, att detta är ett bra bevis på patriarkatets honungslena gröda. Att snittet nog legat på närmare 30 om de måstat byka själv och då orkat göra det max en gång per månad.

Varpå min man skrattade sej blå och avslöjade självklarheten. De klarar sej bra på nio par kalsonger på långt mer än en månad. Varpå jag insåg mitt misstag. Och kom ihåg den bekanta storseglaren som skröt över bara ett par kalsingar på en fyra veckors seglats.

Första veckan åt rätt håll, andra veckan bak fram, tredje veckan avigt och fjärde veckan avigt bak fram.

Hur fräsch är du i brallan?

Idag skulle jag då städa för att få lite bättre fiiling här hemma. I butiken stötte jag på stans finaste blomma och tänkte – en målbild undelättar ju säkert min städ-iver! Denna blomma på vårt rena soffbord, en perfekt målbild.

Då jag kom hem torkade jag av soffbordet och ställde blomman ovanpå. Det är fyra timmar sen. Vi har ett jäkligt rent soffbord, resten är not so nice. Och jag har ätit smörgåsar i sängen.

Lärdom: akta dej för att lägga upp för specifika målbilder.

Idag drog jag en sväng söderut till Tallinn på tryckeribesök. Det var som att släppa in Kalle i chokladfabriken, har en viss svaghet för tryckerier.

Fick gå runt och kolla ingående på alla maskiner, finlirade lite på färgen på två produkter och hann hem med en tidigare färja än tänkt. Som att vinna tid på lotto! Och ganska lyxigt att åka i business lounge.

Klarade tyvärr inte av skumpa kl. 14 på en fredag, men min bordsgranne tog min andel och satte halva resan bakom ett hav av tomma glas och masserade sina tinningar. Jag behöver lite jobba upp mej där.

Från terminalen gick jag genom Busholmen till kontoret och såg helt, för mej, nya sidor av min stad. Stor kärlek för denna fenomenala stad. Då hade jag nån timme innan kastat kärleksfulla blickar på Tallinns modiga arkitektur och tänkt att i Finland får man nog inte göra sådär. Tji på mej, på Busholmen finns det ju fast vad.

Glaslåda ovanpå gammalt hus, så coolt! Denna är knäppt ur ett estniskt taxifönster.

Denna är på bron bort från Busholmen, men likväl fint som bara vad. Mitt jobb skymtar litegrann längst i kanten till höger.

Jahapp, nu är jag ganska mör. Ska fredagsmysa som en tok och imorgon skrubba bort ett lager smuts från vårt hem. Det är totalt negligerat pga life. Yäk.

Vår vardag är så konstig. Ta nu igår då en häller ut en flaska karamellfärg på en vit matta, samma person häller sen på en flaska fairy och undrar varifrån allt skum kom ifrån, medan en annan flyger sin drone inomhus (fifan för det ljudet) och en tredje artigt frågar vem som kan laga middag före hens träning.

Den fjärde (möjligen jag) gjorde en u-sväng i tamburen och gick på välbehövligt kompishäng.

Jag har dessutom herpesrekord, tredje gången på tre veckor. Med denna takt hinner jag ha det 52 ggr på ett år. Förra rekordet låg på 12 ggr på ett år. Har beställt hem en laser-mackapär som lär göra under, vill inte börja äta mediciner konstant vid min låga ålder (hehe). Känns lite Star Wars, säger jag som aldrig sett en ända sån film.

På fredag får jag åka på min första arbetsresa i business klass. Det hade kännats riktigt high class, men jag ska bara åka färja till Tallinn. Känner ändå att jag ska avsluta flott med skumpa på vägen hem, det är ju fredag.

Inte min mening att lämna så dålig stämning här! Allt är nästan piano nu, eller åtminstone mycket mindre bumpy. Har firat med röda läppar och blommig klänning förra helgen och nu har vi påsklov. Sweet.

Livet på det stora alkoholföretaget är mycket spännande och mina egna projekt har också gjort en stor swoosch framåt. Alltid är ens mina livsval inte helt lyckade, men för första gången sen jag blev färdig 2002 (är mommo) så börjar yrkesstigen kännas riktigt bra. På tiden.

Så verkligen blomklänning och rött läppstift på det. Påsk på er!

Livet känns som en svettig och sur trasa i ansiktet just nu, är väl en helt normal fas i jobbebytarsvängen. Och min herpes, som sov skönhetssömn i två år, den har kommit tillbaka som en äcklig påminnelse av kroppens stressnivå.

Men jag förstår mer än förra veckan och det doftar vår (och lite hundskit) och snart får jag flyga på min första arbetsresa och lukta på äkta tryckfärg, och jösse påskhare så jag ska njuta av påsklov – och choklad.

Från att ha haft det så jämntjockt (lite för gött kanske) i många många år, börjar jag igen uppskatta livets kontraster. Kasta hit den där sura trasan bara! För nästan vad som helst doftar himmelrike efter det.

Hallå hallå bloggen! Har så mycket nytt i hjärnan att det inte riktigt lossnar nåt för detta forum. Går från ställe A till ställe B och glömmer bort vad saken gällde och finner mej strax borttappad i ställe C.

Tappade min mössa idag på vägen till posten (tack du supersnällis som hängt den på en stolpe) och låste ut mej. Det är nivån just nu.

Min kund skrev så klokt. Nya uppgifter blir mer och mer utmanande med åren, har jag märkt. Man vänjer sig liksom vid att vara kompetent och att inte vara det är förvirrande. Det gäller bara att acceptera att man inte kan kunna allt genast.

Är just nu tassigt bra på att prioritera, både bort och via genvägar. Så idag åt vi hämtpizza och istället hann jag jumppa. Två bra där (dagens största anti-tack till du bekanta som utbrast hur ohälsosamt vi äter när du såg min pizzakartong. Du är minus).

Nu måste jag tanka sömn. Fredag har igen en helt ny mening i mitt liv. Ganska så pepp!

På dagens to do list fanns att tömma mitt arbetsrum. Hade en så fin plan på hur jag skulle bygga hyllor i förrådet, packa allt så fiffigt, kurva efter en paketkärra, skuffa in allt sorterat och snyggt i förrådet och sen landa i soffan med en välförtjänt flyttpizza.

Nå. Jag lyckades få ena hjulet på paketkärran att explodera så att både mina och det yngre barnets trumhinnor tänkte ryka på kuppen. När chocken lättat fick jag ta en extra vända via K-rauta efter ett nytt hjul, byta det med pappa och sen börja om.

När vi äntligen kom till arbetsrummet smällde jag hastigt upp fem flyttlådor och började kasta in allt. Hann inte sortera så noga, vi hade ren förlorat en massa tid på hjulexplosionen. När jag skulle bära iväg med lådorna insåg jag att jag lämnat bort en viktig fas – att tejpa lådornas botten.

Nu finns fem konstigt formade och ihoptejpade paffknyten inklämda i förrådet tillsammans med en obyggd hylla. En hel hög med bråte finns ännu kvar på arbetsrummet. Men jag är mätt och snäll i magen.

Mängden av avundsgrupt grämande av hur långt ifrån målbilden jag landade är bottenlös. Men tröstar mej med att jag sen årsskiftet fått ha en sån superväxel i gällande prestation. Det är galet hur jag måstat prestera i 1000 km/h – om ett däck nu exploderat och mina grejor är fulare ihoptejpade än en misslyckad plastikoperation – so be it.

Rodde i land mitt drömjobb, och har nu tömt sju år av företagande in i ett förråd på en eftermiddag. Jag hinner gå och bygga den där hyllan nån annan dag och snyggt sortera in en massa erfarenheter och minnen. Jag hinner tömma resten av arbetsrummet under veckan. Allt behöver inte ske på en gång. Hiljaa hyvää tulee.

Dagens citat (jag till barnet): se nu, vuxna kan visst klåpa.

Mina flyttlådeknyten kunde också behöva lite filter.

Igår var det kvinnodag och också min första dag på nya jobbet. Allt väl där, är sådär lagom snurrig i huvudet över allt nytt och samtidigt överhajpad över hur mycket coolt jag kommer få vara med och jobba med framöver. Känns som värsta genidraget med detta ombyte just nu.

Men. Men. Igår fick också vår 12-årings kompis sin första dickpic. Hon är tolv. På kvinnodagen. Hon blev livrädd. Vår dotter blev skärrad. Det var stödsamtal och mess hit och dit.

Vi har som tur snackat om detta hemma hos oss. Att det inte är skämmigt att få en dickpic, att all skam sitter hos avsändaren. Att hon genast ska berätta åt oss.

Redan att vi suttit hemma och pratat om mäns erigerade lemmar i telefonerna på våra kids. Huuuur sjukt??? Och att en bekant 12-årig tjej nu fick en, så nära är det. Det här gör mej så jäkligt förbannad. ARGHHH!!!!

Vi pratar inte OM det händer, vi pratar NÄR det händer. Och jag vill bara spy.

Vi MÅSTE prata om detta.