Bröööl

februari 15, 2018 — Lämna en kommentar

Eftersom penkkisbilarna kör runt hörnet från mitt kontor, stod jag där igen i år och kollade, vinkade och grät. Det gick bra tills kidsens halva skola kom och joinade mej. Hej på er. Svälj.

Nej, detta är inte stegen till en dans. Detta är framåtanda och ödmjukhet med bestämdhet och eftertanke. Och insikt, alltid denna ettriga krydda.

Efter nästan sju år som ensamföretagare har jag nu skrivit på det stora knegpappret: ett riktigt arbetsavtal. Okej, det är ett 1-årigt avtal – men denna inbitna företagare skulle nog inte ha klarat av att binda sej till mer just nu.

Detta betyder så enormt mycket! En semester från inkomststressen, en inrutad välmående vardag*, ett team, en gemenskap, tekniska lärdomar, resor – listan är lång. Det mest kostsamma är såklart min vardagsfrihet, men vad betyder det i den mängd nya lärdomar och möjligheter jag kommer att suga åt mej som en svamp. Bring it on!

Nu får jag göra BARA det jag vill göra allra allra mest, dvs designa etiketter och förpackningar. Tänk! Jag har knegat så envist för att komma hit på egen hand, att få göra just det inom min egen firma. Men vägen har varit gropig och denna chans uppenbarade sej som en kista guld under just min regnbåge.

Min firma kommer att stå kvar, men den servar inte på samma sätt som förr. Och det bästa, den finns kvar när jag kommer tillbaka. Win-win. Dessa sista veckor som företagarknegare trodde jag skulle bli sorgliga och tunga, men energin jag fått av att endorsa och framhäva andra i mitt ställe – den har varit så upplyftande!

Man måste kasta ut gammalt för att få plats med nytt, välja bort stort för att välja nytt ännu större och våga våga våga. Det här med att välja bort stort har kanske varit den största insikten hittills. Snäll-Pia måste sluta anta sej allt gammalt tillsammans med det nya. Den ekvationen slutar i överbelastning.

Så därav detta beslut. Jag tar två stora kliv framåt, men stiger samtidigt ödmjukt upp på en pall för att hinna se på utsikten. Aj aj, vad bra det ser ut härifrån.

En del av målbilden från förra året såg ut så:

IMG_2483

Vad som händer med årets målbild glasvitrinen lever ännu. Men den kommer antagligen att fyllas med många nya flaskor när den väl finns i verkligheten. Såna med promille, såna som jag ska göra ett år framöver. Jag hinner inte rädda den finska alkoholkulturen på ett år, men jag kan åtminstone göra den lite snyggare.

– – –

* kan möjligen vara en icke-existerande schimär?

Goalz!

februari 9, 2018 — 2 kommentarer

Förändringsjunkien här hej. Hinner knappt berätta en sak så händer nästa.. Så jag berättar inget just nu annat än att SÄTT DINA GOALS TILL PAPPER!

Har coachat med världens bästa coach Maja en 10 ggrs session under 2017, och nu i januari en Goals for 2018-webinar, och det är heeelt sjukt hur saker händer om du vill att de ska hända. Smash!

Min coach tour 2017 slutade med en så bra pepp-illustration för förra hösten, och min Goal-webinar började med en ynka bild på en glasvitrin. Vad hände däremellan? Och vad händer nu?

Det berättar jag sen. Puss!

Jake Wesley Rogers

januari 30, 2018 — Lämna en kommentar

Musik! Helt för länge sen. Här kommer en riktig fiilare:

Vart 17. år tror jag att jag kan steka morotsplättar. Senast var 2001 i lillhemmet i Tölö och jag svor då att jag aldrig ska göra om det. Mitt aldrig tycks vara just 17 år.

Idag fick jag sån feeling för det igen och såg hur jag, iklädd förkläde, välkomnar familjen till ett dukat bord med en salladskål och en perfekt hög med morotsplättar.

Familjen kom hem till matos och en nervig argtant, noll sallad och en hög med odefinierbar morotsmössö.

Aldrig igen. Inga bilder finns.

My job is done

januari 28, 2018 — Lämna en kommentar

Vår 12-åring kom nyss hem från helgens målvaktsläger*. Jag försöker ta fram hundblicken (inte helt framgångsrikt) och frågar om hon saknat sin mamma?

Inte ett skit, kommer det från hjärtat.

Sen är hon tyst en stund innan hon ber om ursäkt. Jag smäller av mitt bredaste leende och svarar att hon må be om ursäkt för sitt språk, men annars var detta det bästa svaret jag kunde få.

Vårt viktigaste föräldrajobb är att göra oss onödiga för våra barn. Det går riktigt bra för tillfället. Trots att jag pyser över av känslor och kärlek (speciellt för kidsen), är jag samtidigt så rationell att jag inte riktigt kan det här med tårdrypande avsked eller olidlig saknad.

Bilden föreställer förresten en glad tant på kalas.

– – –

* asså huur coolt är det att bollförbundet ordnar målvaktsläger och 25 av 50 deltagare är tjejer?! Får sån glädjeknäpp i hjärtat av denna lilla fakta.

Fredagsklubberiklubbera

januari 25, 2018 — 4 kommentarer

Eftersom vi nu bokat in vårt andra möte måste detta ju vara officiellt; kidsen och jag har startat en fredagsklubb. Den går ut på att vi minst en (eller gärna alla) fredag i månaden träffas då skolan slutar och gör nåt kul.

Första gången gick vi på Happy Waffle (kolla bilden), nu andra gången ska vi handla godis i Robertin Herkku och sen gå och köpa några födelsedagspresent till kompisar. Sen nästa gång ska vi troligen fika på Brooklyn. Och så vidare! Hälsosamt och bra, hehe.

Träffarna är inte långa, jag hinner ännu gå tillbaka och jobba några timmar – eller om veckan varit bra kan vi alla ta helg sen. Ger mycket god fiilis! Må detta hålla på långt in i kidsens vuxen-ålder och min tant-ålder. Fika blir ju aldrig gammalt.

Värmande handslag

januari 21, 2018 — Lämna en kommentar

Idag var jag, på grund av en helt annan historia, bjuden på jakt. Nej, jag har inte jaktkort och nej, jag fick inget skjuta – men jag fick vara med från början till slut. Ett lite bittrare slut för vissa andra än mej.

Att vara på jakt är nåt av det tråkigaste och mest spännande som finns. Jag fattar varför folk håller på med det på ett helt annat sätt nu, efter att ha sett allt från första raden. Om vi säger så här: jag somnade två ggr på passet, men hade hjärtklappning dubbelt fler ggr än så.

På grund av kylan klädde jag mej som en björn innan sovsäsong i tre jackor, köpte tom såna där små konstiga paket som värmer skor och vantar från Lidl. Classy, har på känn att riktiga jägare inhandlar märkersgrejer på fina etablissemang. Kan ha fel dock.

Nu då spänningen lagt sej och jag uppskattar viltkött ännu lite mer, ligger jag inbäddad i sängen iklädd mina vantar. Jo se Lidls värmepåsar pyser på för fullt ännu och jag fann dom mycket lugnande och rogivande. Så kan gott njuta tills de ger upp. Handmeditation, mm..

Fyller på här

januari 10, 2018 — Lämna en kommentar

Bilden är stulen från internätets gömmor.

Hej bloggis! Nån som ännu orkar refresha efter nya inlägg? Jag försöker ta nya tag nu, så här lätt får en väl inte ge upp. Det fungerar inte med att jag väntar på incidenter värda ett inlägg, det är bara att klämma fram nåt, helst genast.

Idag har jag funderat på hur jag skjutsar på kidsen och deras lagkompisar (fotboll och handboll) hitåt och ditåt, och hur jag alltid är den där tjattriga mamman som frågar 76 frågor mellan Ärtholmen och Drumsö.

Oftast får jag korta och artiga svar och inte så mycket feedback och nästan aldrig motfrågor eller en diskussion. Det blir väldigt krystat och svettigt, åtminstone om nån frågar mina egna kids efteråt.

Skam den som ger sej! Jag tycker nämligen det är så ofattbart intressant att snacka med barn och unga, det finns liksom inget artigt small talk i mellanlandet – utan det går från korta ja/nej svar till djuuuup och häftiga åsikter..

Ikväll var det en fröjd att köra hem från målvaktsträningen, vi hann med lagsportens fördelar, vad händer i hjärnan när man pausar och att rämpi omkring i skogen med en häst. Och ändå körde jag bara till Kampen.

Harri hinner fram!

oktober 31, 2017 — 2 kommentarer


Idag satt jag på Fleuriste och grät som ett litet barn av lättnad över att böckerna kommer med första båten imorgon. Det tär på alla sinnen att ge sitt allt och ändå sväva i osäkerhet. Hela helgens kämp mynnade i ett skönt bröl.

Så nu kan vi fira releasefest!! Kolla här om du vill joina!