Fejk

september 28, 2016 — 2 kommentarer

Hej du oplanerade bloggpaus utsprungen ur snor. Så j*kla äckligt att det inte får mer spaltutrymme än så. 

Är klen, arg, störd, stressad och rutten i hjärnan. Min lilla guldkant är de två par specs som bidde av mitt lilla presentkort – och som jag såklart kom ihåg att använda innan det gick ut. Så fina att jag gärna använde båda paren samtidigt. 

En sak. Nu bekänner jag. Den här grafikern har gjort en reklam för en sellulitborttagningsmaskin. Och jag skäms. Vill skylla på mitt svaga tillstånd, men det vore fegt. Så jag erkänner utan krusidull och med alla mina selluliter (som den där mackapär-saken inte får röra), jag liksom bara gjorde det. 

Yrkesstolthet noll just nu. Idénivå på minus. Antal ogjorda jobb som skriker och river mej i skinnet blir tusenfalt värre för var dag. En företagare får inte vara sjuk. En mamma ska heller ogärna vara det. En sån otrolig glädjespurt att vara jag! 

Jag har åtminstone två par nya glasögon. Är samlingen komplett? Aldrig. Men den är just nu mycket njutbar.


All pigghet är fejkad. 

Igår öppnade jag äntligen en egen Instagram-profil för jobbet. Följ gärna! 

Tanke om detta: hur kan det vara så otroligt svårt att marknadsföra sig själv. Och jag som marknadsför andra som mitt yrke. Näe, tänkte få kallsvett och rysningar när jag bestämde för att köra på detta.

Försöker tänka att jag inte måste göra som alla andra, det behöver inte vara så kalkylerat och välformulerat. Bara jag gör nåt och öppnar kranen, tids nog hittar jag en fungerande ton. 

Sanningen bakom bilden ovan är att jag hade tänkt testa nya Juicy Drops och blanda en smarrig drink – och passligt nog knäppa en snygg bild. Hade bullat upp med alla ingredienser (alla syns ej på bilden) och kollat recept och allt. Ingen flaska öppnades förutom rödvinet.

Ser ni jag är nästan ensam. Den osexiga sanningen är att det enda barnet som är hemma sover, mannen är på vift och jag sitter här med mitt vinglas och blänger på alla drinkgrejer. Sånt här kräver  sällskap. Inte en torkställning med veckans byk och ett överbelamrat kök och fredagströtthet. 

Så när den där lyxiga drinkbilden dyker upp vet ni. 

PS det är ingen dålig hop produkter jag knåpat ihop. Och här syns inte ens alla. Vattenflaskan, som ifjol vann guld på Pentawards i London, är dessutom nominerad till German Design Awards 2017. Det här hade kunnat bli ett hejdundrande inlägg om framgång och rosor. Det blev ett inlägg om osexigt fredagsvin i ensamhet. Jag jobbar på att bli bättre på detta. 

Ryttarns kalsonger

september 9, 2016 — Lämna en kommentar

Detta väder alltså! Har som ridmässigt träningsmål att rida minst 2 ggr/vecka nu så länge underlaget och vädret är bra. Men dessa förträffliga septemberkvällar har gjort att jag räknar till 5—6 ggr + polocrosse enbart denna vecka.

Mitt sinne gråter av tacksamhet medan mina innersta mag- och ryggmuskler gråter av plåga.

Och mina underklädedtest går framåt i raketfart. Måste dokumentera och testa noga vad som kan tänkas skava. Samlar på så konstiga fakta just nu. Tyvärr är denna dokumentering till stora delar sensurerad.

Jobbflow nu och då

september 7, 2016 — 5 kommentarer

Det fanns en ljuv tid då kidsen gick på dagis. Du packade kanske in dom i förhatliga galonkläder och måste torka lite (mycket) grötkladd, men once de var klara var det bara att droppa av dom och satsa 100% på jobbet tills de skulle avhämtas.

Sen kom skola i kombo med eftis. Nån läseläxa eller enkel matteuppgift som tillägg, mer smörgåsar än gröt, men en mycket ostörd jobbdag följde ändå. 

Nu är det bara skola. Och barn med egna telefoner. Svåra läxor. Gå till kompis-frågor. Mellanmål slut-tjat. Försvunna eller efterglömda jumppapåsar. Svårt att passa tider.  Glömda bibbaböcker. Blablabla.

Mina jobbdagar är numer ostörda till ca 13-tiden. Sen börjar de ringa, de små liven. Hallå i luren bara. Och kan jag inte svara följer sjuttioelva meddelanden. Så söta, men ack så avbrytande.

Kom ihåg detta; dagisbarn ringer aldrig hem under dagen. Vissa saker utvecklas inte åt rätt håll. 

Om 4 månader

september 5, 2016 — 10 kommentarer

Plötsligt är det bara fyra månader kvar till det stora livsäventyret, ritten över Anderna. Just nu är jag inne i en fas där jag tokstirrar på bilder på folk till hästs på rutten Chile – Argentina. Kollar vad de har på fötterna, vad de ser ut att ha packat, om de har långärmat eller kortärmat.

Min största tankenöt just nu är att alla verkar ha på sej en vidbrättad hatt istället för hjälm. Efter att ha vittnat den här incidenten finns det ingen chans att jag lämnar bort hjälmen. Så jag googlar på lösbrätten att fästa på hjälmen och känner mej lite klokare. 

Förurom extra mycket ridning jobbar jag på alla möjliga motionsformer. Tänker själv att 4.000 meters höjd är lättare att fixa med bättre fysik, så springer och cyklar också. 

Berättade stolt om mina löprundor och planer för en annan fotbollsmamma ikväll. Hon hade själv nyss springit en runda så väntade mej nåt peppande el dylikt positivt som svar.  Hon ba’ du ska tugga kokablad och ha med massvis med toalettpapper. Du behöver vara lite hög och så får du diarré och får kröka bakom nån buske. Om du hinner dit. Då är det bra att vara hög så är du inte så pryd.

Det stora livsäventyret ja. Fast kollade och kokablad ska påriktigt hjälpa mot höjdsjuka. Packat savetter och vessapapper. Oklart hur jag får tag på kokablad. 

Köpenhamn du fina

augusti 31, 2016 — 6 kommentarer

Köpenhamn var magiskt. De få minuter jag hann njuta ute var som extra smör på mörkt bröd. Det var så varmt & vackert, folk var så glada & hjälpsamma och jag stornjöt och funderade på hur vi kunde flytta hit, bort från landet sursill.

Sen satte jag mej på flyget och mediterade (och snarkade) och kom fram till att allt detta klankande på Finland inte kommer att bättra på nåt. Vi klagar alla så fort vi lite ens kikat över staketet. Saker är ju inte sämre hemma, förutom kanske butterheten och i viss mån atmosfären. Och problem finns också bakom tex Köpenhamns glada fasad.

Vi kan vända detta! Ett leende i taget. Och kreativitet är inget som saknas, vi måste bara lyfta fram den ur våra hålor och visa upp den. Och så måste vi tralla gatan fram med semesterögonen på. De är öppna, forskande och nyfikna på att se nyheter och kul saker. 

I dare you. 

Sååå länge sen den här bloggen uppdaterats riktigt i realtid. Men när lillgrafikern får åka på arbetsresa ända till Köpenhamn så blir det så spännande att det måste dokumenteras och publiceras. Bara över dagen, men ändå. En har ju lite barnasinne kvar. 

Förutspår ändå att detta slutar lika fort som det börjar. Att jag kommer ihåg bloggen igen i taxin hem ikväll. Men just nu är jag väldigt pepp! Testar tåget till flygplatsen och sveper kaffe. 

Ni får gärna fantisera en världsvan storgrafiker på en workshop med andra viktiga och proffsiga storhetsmänniskor. Kasta in en pölse eller två. Och att jag har guldskor. Snygg bild eller vad. 

Sen ser ni hur jag och mitt entourage flanerar ner längs Ströget till en trendig restaurang. Se hur jag nickar förstående till allt som sägs på danska (jag slutade förstå efter pölse) och hur jag beställer pölse (eftersom det är allt jag kan säga). 

Äh. Ni ser bara en röd fet pölse va? 

Feminism & kärleksmums

augusti 29, 2016 — 4 kommentarer

Vi har pratat feminism, jämställdhet och flickors/kvinnors ställning globalt sett. Jag lyfte fram hur lycklig jag är som fött döttrar just i Finland, men att det ingalunda betyder att vi är jämställda här. Det finns mycket kvar att göra.

Det yngre barnet blev riktigt argt och började idéa om en grupp tjejer som skulle gå omkring på stan och göra precis tvärtom från vad det förväntas av dom. Jag gissade att hon nog får ett stort gäng med sej, även jag lovade komma.

Jag är lite för närsynt i mitt eget förhållande för att se hur jämlikt vi lever. Vi är åtminstone pro på att dela lika på ansvarsområden, matveckor, hobbier och kidsens tandläkarbesök. Vi sköter våra egna bilar och konton och delar lika på barnens utgifter. 

Allt är inte superkul. Min matvecka ger mej huvudbry i kvadrat, men eftersom reglerna är mycket luftiga och jag kan bestämma fritt om vi äter hämtmat eller ute eller fast snabbgröt, så fungerar det.  Och den veckan jag är befriad är som en hel veckas fest. 

I helgen har jag bakat plåtvis med kärleksmums (även känt som mockarutor) till kidsens fotbollsturnering. För att nu lista styrkorna hade jag dubbelsats strössel och trippeltjockt med glasyr på alla plåtar. Svagheten var att dessa plåtar kärleksmums betydde tre vandringar till en matbutik. Trots att jag hade lista ren första gången. Så går det när en tenderar att avrunda uppåt.

Bildtext: 3 kg strössel påväg in i en baklucka. Armen vet jag inte varifrån den är. Que?

Det står så otroligt still här. Det beror på att det händer så mycket utanför bloggen, både bra & mindre bra. 

Som att nån jäkel spelat WoW för 4.000 pengar på mitt kreditkort. Det var mindre bra. Men att jag nu – tack vare detta – har stenkoll på mina vardagliga utgifter då allt sker med papperspengar som jag lyft från ett äkta bankkontor. Det är ju bra. 

Eller att jag, som verkligen inte är nån sjukdomsgooglare, fick skrämselhicka över min egen kropp och trodde jag skulle kyssa min hälsa adjö för gott. Inte bra. Men detta fick mej, fortare än Lucky Luke, att boka tid på en rutinkoll som sen länge var övergången. Och allt är riktigt bra. Så det är ju bra. 

Även andra insikter har lärt mej att inte se så allvarligt på saker & ting. Att säga åt folk man uppskattar att du är kiva. Att dela lite. Både bra och dåliga saker. Att se på uppskrapade knän med stolthet. Sånt som jag nog dillat tidigare om. 

Dagens guldkant var att, nästan lika fort som Lucky Luke, åka på blixtvisit till landet och äta middag med mina föräldrar och krafsa dom lite bakom örat. 

Livvakten

augusti 19, 2016 — Lämna en kommentar

Vi går på stan med 9-åringen. Vi går längs Mannerheimvägen och det är ganska trångt. Plötsligt kastar nån en ölburk i gatan. Kaboom! Jag ser inte varifrån den kommer och är ren påväg in i en butik, glömmer det sekunden efter.

Först på hemvägen berättar barnet hur hon såg fyllot som kastade burken och att hon var lite rädd att han skulle kasta den på henne. 

– men sen kom jag på att om han hade gjort det så hade du fixat honom. Så sen var jag inte rädd

Tanken är ju fin. Så fin att jag inte rättade henne. Vem vet, kanske jag skulle göra köttfärs av nån som ger sej på mitt barn. H. myggan