Jag ritar bok, rastar hundar, bongar fridlysta finblommor och så bygger vi. Läs denna mening åtminstone fem ggr så kan ni min vecka. 

På tal om den fina blomman. Det är en orkidé, med ett fint namn som jag inte nu minns, och min mor blir alldeles rörd i hjärtat när vi hittar dylikt och så berättar hon om den själviska tanten på skogsstigen som en gång stolt visade upp sitt svampkorgsinnehåll till mamma – och allt mamma såg var att hon också plockat en av dessa fridlysta orkidéer. Min mamma är ännu också upprörd. 

Hon är så till den grad till sej över fridlysta växter att hon tom inväntar att nattviolen blommat klart på ett av våra hästbeten innan hon släpper in hästarna där. En fin egenskap tycker jag. 

Bildbevis på blomman:

Bildbevis på ritat:

Bildbevis på hundar:

Och bildbevis på bygge med ny hästtapet:

Nu ska jag börja om från början. Pust. 

Nu är det klippt

juni 20, 2017 — 2 kommentarer

Det är 11 månader sen jag gick till frissan senast. Mätte till drygt 15 cm utväxt på den tiden, man kunde tro att jag levt på Substral. Tyvärr är socker närmare sanningen. Nå nu är det kapat igen, knips knaps. 

Ju äldre jag blir, desto mer avig inför frissabesök blir jag. Kommer att sluta som en hårig ensamvarg i en hydda i skogen, tänk Stinky. Eller om det räcker med att klippa håret 1 gång per år kan jag tänka mej att klara ca 50 ggr till. 

Har förgäves försökt samla medlemmar till min stödgrupp för likasinnade, men är hittills bara uppe i mej och mej själv. Finns inte ens en hashtag på hatafrissa. 

Nu vet ni det. 

Kommentar 1: dummer som då klipper pannlugg? Nope. Detta utvecklas till en lite längre pannlugg som blir en snedlugg som blir en mittbena med lång lugg (tänk Kate) som sen försvinner. Hinner igen med ca 5 hårstilar innan nästa klipp. Billigt & bra. 

Kommentar 2: måste såklart kategoriseras under Skönhet. Oh la laa. 

Kommentar 3: luggen framhäver mitt ena gråa hår som jag äntligen funnit och nu odlar med stolthet (se till höger om linjalen). Grått är det nya svarta! 

Kommentar 4: det är lame att kommentera på sin egen blogg, men absolut tillåtet då man är gråhårig. Kommer att definiera helt nya livsregler på basen av detta. 

Jag har flyttat mitt kontor till landet, inte helt organiserat men det gick. Inklämt bland sadlar och polocrosse-mailor och min stackars lilla kontorsblomma som fick lite stryk på vägen. Hann dessutom gå en träningskurs mitt i flytten, går numer omkring som en hjulbent cowgirl.

Här finns tusen distraherande saker, som tex en tjock liten Paddy-häst.

Här finns dessutom underbart många människor att hänga med. Matbordet är fullsatt hela tiden.

Lägg till att det kommer en massa folk med olika farkoster och färdmedel, och mammas hus är fullt med jordgubbar.

Sällan har det varit så här svårt att sitta organiserat och rakryggat inne på sommarkontoret och jobba.

 

Tacksamhet

juni 6, 2017 — Lämna en kommentar


Namaste från mina nya doijor.

Det är en massa stress-talk på mitt arbetsrum just nu. Fasiken, flera av mina låtsaskolleger mår nog inte så bra. Jag som haft någorlunda tungt med att säga nej och styra upp min arbetsbörda på ett fungerande sätt, sitter nu där i mina guldskor och ritar cyklande gubbar för brinnkära livet – och mår riktigt bra.
Kollegerna suckar och våndas och ändå lovar de helt utopistiska saker i telefonen (open office, det går inte att inte höra). Jag trodde att jag var helt kass på att säga nej, eller på att hålla mej ifrån branten av oskälig arbetsbörda – men nu verkar jag mest zen av hela bunten. 

I nästan ett år fick jag arbetsvägledning, nu får jag coaching för min förväntnings-angst. Och det är så guld värt! Den här nya coachingen får mej att inse guldkorn från arbetshandledningen jag fick, och jag plirar på mina tidigare uppgiftspapper och hittar nya insikter ännu många ggr om. 

Jag kommer fortsättningsvis att få dippar. Men jag har så sjukt bra verktyg att ta mej ur dom. Självsnällhet, ordning & reda (skojar inte), en veckoplan som jag nästan aldrig håller (passligt sträng men mycket förlåtande), bra musik, kryptiska to do-listor, en tom mailbox (det bästa denna förväntnings-angstare vet, jobbar på att komma ifrån denna drog) och nu till nästa en framtidsplan som jag har som hemläxa.

Ta emot hjälp om du får. Just då i stunden kanske du tror att du inte behöver det. Känn efter pånytt. Låt resultatet komma lite an efter. Och låt det ta tid. 

Harri

juni 5, 2017 — 2 kommentarer

Niklas och jag jobbar på en bok, ett projekt som pågått typ förevigt pga mej. Än kommer livet emellan, än jobbet, än kreativ ångest, än obeslutsamhet. Men nu ska den äntligen bli klar, o heliga höjdare. 

Jag gillar att rita, men är inte direkt nån vass illustratör. Mest gör jag grafiska grejer och etiketter till olika produkter, har liksom inte nån ritrutin. Helst ska det gå fort, och det ska vara roligt och synas som instant resultat. Sitter inte och filar på en och samma bild i timmar. Fastnar jag så droppar jag det nästan genast och tar itu med nåt annat istället. 

Om nån minns julbuset för 1,5 år sen så är det pretty exakt sånt som funkkar för mej – snabba resultat, stora drag och roligt på vägen. 

Nu angstade jag väääldigt länge med att en huvudkaraktär alltid måste se på pricken lika ut. Har ni nånsin läst en Kalle Anka där Kalle plötsligt är lite olik på nästa sida? Eller att Pippi haft kortare hår helt plötslig, mitt i boken om Pippi Långstrump? 

Den här tanken har jagat mej så mycket att jag nåttag på vägen måste ge upp. Det här projektet ska ju vara roligt, inte nån prestationsgrej där jag tävlar mot mej själv. Så min gubbe ser nu ut som han gör, än lite tjockare och än lite smalare, kortare och längre. Hans hårbena lever helt ett eget liv. Men han är ändå han. Min Harri. Nån kan säga att han är konstig, jag säger att han är konst. 

Och han kommer att bli klar. 

Möt Harri i färg, klar för tryck. Möjligen en lite yngre profilbild, möjligen tagen i går.

Möt dagens Harri i skissformat. Efter ett pass bodypump eller möjligen bara ur en helt ny vinkel. 

Inte nog med att det är svårt att få till en karaktär, han cyklar hela tiden. Milslångt utanför min comfort zone. 

Fotriktighet

juni 3, 2017 — 4 kommentarer

Idag satte jag min brutna tå i fickan (nånej), sadlade min springare och red. Knäppt kan tänkas – men det gick hur bra som helst med lite tejpning före och ordentliga skor. Den här tanten tänker då inte låta en sån bagatell sakta på farten.  Jobbigast är det att byta skor och ta första stegen, sen går det bra. 

Fick dessutom prova mammas Otz-skor,  imorgon blir det skoshopping. Breda i tårna och med stadigt korkbotten, alla mina smala ballerinan får vänta på nästa sommar. 

Toppkanon!

juni 2, 2017 — Lämna en kommentar

Försöker verkligen hålla bloggen stående. Här kommer dagens low:

Min tå är bruten efter ett närgånget möte med strykbrädet. Lärdom? Stryk inte dina kläder. Och så har jag hällt kaffet i brallan. Classy. Drick inte kaffe. Eller vänta, drick inte covfefe (som det här säkert var) – drick riktigt kaffe. 

Korvsås

juni 1, 2017 — 2 kommentarer

Tider som dessa: nalkande sommarsemestrar, skolavslutningar och avsked, gör att folk ger mej den förödande och äckligt sugiga  måste få gjort innan semestern-blicken. De skriver övertygande mail om att detta fixar du på noll tid, du är ju så duktig. Åh fy, hatar det uttrycket.  Jag försöker vara snäll, bestämd och konstruktiv, men går ändå omkring med en äcklig boll av ouppnådda förväntningar i min mage. 

Den bollen får mej att stirra surt och ganska uppgivet på vår vardag och speciellt mina barn och så kan jag tänka kusliga tankar om att deras lakan skulle nog kunna manglas (har noll mangel), öronen tvättas (logiskt, de är ju typ vuxna) och att deras magar borde fyllas med riktig mat. Så de mår sådär präktigt som barn gör i typ Bullerbyn. Så är en osynlig förväntning liksom borta. 

Total idioti.

Bör tilläggas: är jag bekymmerslös och fri i sinnet går jag nog till Tamarin efter en curryhöna och sitter skrattande i matbordet och diskuterar saker som fotboll, kompisar och de bästa musical.ly videona. 

Men nu står jag här och steker korvsås, ty korvsås är jag riktigt okej på och det känns sådär gediget och hemlagat och bra för små barnamagar. Och så har jag så dålig fiilis och så undrar jag om Bullerby-föräldrar alltid har förväntningsbollen i sin mage.

Korvsås ska ha massvis med lök och saltgurka. Hej pruttar, hörs imorgon. 

Och så äter vi och barnen smaskar glatt – ty mor har gjort ätlig hemmamat, och jag äter och känner att fasiken korvsås är ju så gott. Bästa terapimaten. Och så inser jag att Bullerby-föräldrar nog är just så kloka och gedigna att de kokar terapimat med generationer av visdom i bakfickan. För att inte ge plats åt förväntningsbollen.

Jag får coaching för mina förväntningsproblem. Aj behövs det mycket? 

Nytt försök

maj 31, 2017 — 2 kommentarer

Kanske jag bara rivstartar med ett klassiskt vad jag gjort-inlägg. Ritsch! Det blir siffertema.


Vår äldsta fyllde 12. Hon är numer bara 16 mm kortare än jag och ämnar växa förbi mej inom denna sommar. Vi får väl se. Finns det nån James Bonds skurkmaskin som töjer ut envisa föräldrar? 


Eftersom vi ordnade kalas måste vi städa. Utan att skryta så har vi städat kanske 4 gånger på ett år. Det är nåt med vår vardag som gör att vi grisar ner oss och helt enkelt inte orkar med detaljer som städning. Hade ju så gärna kommit hem till detta oftare, men att leva verklighet med riktigt damm är nog viktigare. 


Som sagt, när vi då inte vill städa så lever vi. Här inväntade jag en kär kompis på lunchskål eftersom hon nu befinner sej på andra sidan jordklotet på en verklig livsresa. Sånt som fått mej att fulgråta många ggr av lycka, kan inte ens fantisera vad hon då går igenom. Men det är hennes historia.


Att vi däremot fulgråtit av sorg hela familjen är en så mycket mer hemsk historia. Kidsens ponny måste avlivas mycket tidigare än vi trott. Ofattbart att han inte finns längre. Och äckligt hur detta drog mej ner i flera veckor före det hände. Har varit som en trög surströmming nästan hela maj, tur att denna skitmånad snart är slut. 


Tursamt nog fick jag ratta lite segelbåt utanför Helsingfors. Varje vår tror jag att jag inte kan ett jota om att segla. Och varje vår märker jag att jag kan lite mer än förra våren. Bra utveckling där. 


På tal om utveckling. Helt skräp är denna månad såklart inte. Fick plötsligt ett mail om att mina björksavsflaskor har nominerats för årets Pentawards. Jag kanske kan återkomma till det, finns mest stolthet i detta projekt och denna nominering. Ever. 


Annars har vi hängt mycket på landet. Ska flytta dit ut om bara nån vecka, på själavård och arbetsläger. Här har jag försökt fota ett rådjur, hitta det om ni orkar. 


Sen har jag burit ett enormt knippe silvriga heliumballonger längs Helsingfors gator. Bra terapi, alla man mötet blir ju så sjukt glada. Tilläggskommentar: känner du en 5-åring eller 55-åring eller 555- eller 5555-åring som vill fira med ballonger? Kommentera här, dessa är lediga nu. 5555-åringen går före i kön. 


Ja dessa ballonger användes som rekvisita på en fest som vi ordnade för skolans femteklassister. Så stiligt!


Idag cyklade jag med 100 stycken 3–4 klassister till Fölisön. Kan hända att jag krympte lite av ansvars-åga, men sträckte som tur på mej av pur stolthet och lättnad efteråt. Så dessa 16 mm som skiljer mej och min dotter är ännu på bordet. 

Sen ritar jag bok, layar viktiga dokument och skissar på siraper – pretty much same old. Städar inte. Skålar ibland, och försöker uppfostra de mest fantastiska av döttrar. Tittar på Djursjukhuset när jag inte kan sova och vakar för länge, som nu. 

Vi hörs snart igen, bloggen. 

Nära ögat

maj 16, 2017 — 4 kommentarer

Hann just och just rädda min stackars blogg från förlorat domain-döden. Ger lite mun mot mun-metod med ett inlägg också, det var på håret. Miss me mucho?