Blå i ansiktet

december 10, 2016 — Lämna en kommentar

Denna dag kommer att gå till historien som en av de mest känslosamma någonsin (i gott sällskap med mitt eget bröllis och två ggr barnutklämning). Har det inte varit bottenlös sorg eller sinnesförstörande frustration – så har det varit sån livsglädje att jag smällt av. Mycket gråt. Hemska insikter. Sinnesnärvaro att läsa situationer. Lycko-hulk. Arga explosioner.

Det absolut minsta, men ack så störande, kan jag avslöja här. Resten tänker jag störigt nog inte berätta, eftersom de sakerna inte är mina att berätta. 

Vet ni vad man gör om man inte känner till sin egen blodgrupp? Och jag måste veta det för alla papper som behövs till Anderna. Jo, man ringer sin hälsostation och frågar. 

Men blodgruppen finns inte antecknad om man inte blivit opererad eller fött barn. Jag har fött barn två ggr, som jag ren nämnde. Men i mitt fall glömde de visst att plita ner det. Så ingen info fanns att få. 

Jag frågade artigt om jag kunde få komma på ett blodprov och kolla upp det? Nejvars, sånt sysslar inte hälsovården med. Absolut inte. Gå och donera blod, då klarnar det. 

Men eftersom jag käkar en vaccinkur (tydligen kan man käka vaccin) mot tyfus, ni vet det där som Emil leker att han har i Lönneberga, så får jag inte donera blod just nu. Även det för resan. 

Så då fick jag snällt boka en privat läkartid för att få en remiss till labbet, för att bli stucken på labbet, för att nu vänta 6 dagar på en bokstav. Denna bokstav kommer sen att tapetseras på vår vägg, eller alternativ tatueras på min arm. Den känns såpass värdefull. 

Jag hade så innerligt gärna donerat blod just idag. Efter ett halvt vuxenliv av att leva under blodgivingsviktgränsen är jag nog sen en lång tid över den och saknar ursäkter. Istället får mina blodampuller åka lastbil till okänd ort för att evalueras. 

Med känslospaghettin från allt annat blev det lite väl mäktigt med detta labbäventyr. Dagens tips: lär dej din blodgrupp. Dagens lärdom: tyfusvaccin går att käka. Dagens insikt: ta absolut inget eller ingen förgiven.

Puss & kram!

Vad händer sen?

december 5, 2016 — Lämna en kommentar

Befinner oss som bäst i Stockholm. Har trallat runt på en massa klassiska ställen och suckat att det nog är sista gången som kidsen vill göra detta med oss. Bevisar mej gärna ha fel. Eller så blir det verkligen så att vi vallar runt på typ barnbarn nästa gång. 

Dagens Junibacken inklusive sagotåg (bröööööl) var ändå en hit ännu. Och rummet med Mumin och deras Vad hände sen-teater. Kan bara rekommendera, ville inte att teatern skulle ta slut, så bra var det. Fick nostalgikramp i hjärtat.

Sen mindes jag regeln att om en släpat kids runt på Vasamuséet, Skansens julmarknad, Aqvarium, Hallwylska, gamla stan, NK:s julfönster, den enda Massimo Dutti barnavdelningen i hela Sverige och femton fikapauser med lika många chokladbollar – då får en gå lite bananas inne på Svenskt Tenn för de några slantar som finns kvar. 

Förresten. Denna lilla ledighet har räddat denna stresskvinna. Det känns super out att gnata på hur mycket en har att göra i dessa tider – det är på nåt sätt precis samma för samtliga människor jag känner. Vill så gärna sticka ut ur mängden och vara zen, avslappnad, organiserad och ha tid för tupplur. 

Har funderat på denna julbuslöshet. Är inte alls ledsen att den uteblev i år, både kids och jag verkar vara förbi det skedet. Men är så ledsen över att tiden till det inte varken funnits eller kommer att finnas. Att december kommer att swisha förbi och att jag kommer att vakna upp till livet mitt på Anderna. 

Känns som om grav prioritering står överst på listan. Må 2017 bli året då jag lyckas med det. 

Om nån vill prioritera god fiilis och värme ända ner i tårna oavsett ålder, börja med 20 minuter av Vad hände sen på Junibacken. Kolla på NK:s julfönster också och köp några buntar servetter på Svenskt Tenn while you are at it. Betala 20 kr för mete på torget i gamla stan. Kolla in gymparörelser & mustach av tant Hallwyl på hennes museum.

Bra början.

Stay close(d)

december 1, 2016 — 2 kommentarer

Imorse när jag (för en kort stund) hade lite flow, löste jag en av mina stora störpunkter i vardagen. Byxor i stumpmodell har oftas en dragkedja nere i bunten och på vissa byxor går denna dragkedja hela tiden upp. Speciellt med stövletter eller andra ankelhöga skor. Gör mej galen. 

Så nu har jag superlimmat dragkedjorna. Slutna för evigt. Låsta och utan nyckel. Återstår att se om detta är ett tips eller en stark varning. Om jag ikväll är lite lyckligare, eller om jag går i samma byxor livet ut. 

H. hon som kanske limmade in sej i brallorna

Back to nature

november 26, 2016 — 2 kommentarer

Försäljaren: hur skulle det vara med dessa rutiga, av senaste mode? Eller dessa med strass på fickan? Eller ett par i jeanstyg? Så snygga!

Min blick går, likt en hungrig radar, över hyllmeter efter hyllmeter med ridbyxor – och fastnar som en magnet på sin pol. Tjoff.

Jag: jag tar de där beigefärgade som döljer både snor & svett. 

Ett par extra ridbyxor är härmed inhandlade. Här syns även mina ultralätta vandringsskor som jag gått & ridit in sen maj. Vill inte att detta ska falla på nåt så trivialt som skoskav. Och jag tror ju att jag får gå en del. Min stackars kuse ska nog få lite lättnader med mej som ryttare. 

PS. Ber om ursäkt ren på förhand, men denna ridtur kommer att handla en del om kroppsvätskor. Vänta bara tills jag presenterar mitt kisitält. 

6507000000

november 25, 2016 — Lämna en kommentar

Två saker.

ETT) Eftersom det gäller att ha vigören och hälsan på topp när en ska klättra över Anderna till hästs, har jag flitigt ridit, sprungit och cyklat på vår konditionscykel. Nu har konditionscykeln börjat gnissla på ett, i mina öron, mycket positivt sätt. Jag tar det som ett tecken på att jag verkligen cyklat så idogt att jag orsakat detta gnissel.

Resten av familjen är inte alls av samma åsikt. Medan jag bara vill skåla och hurra tittar de argt. Det är ju ingen konst att smörja en cykel, men vete f*n hur man smörjar en mycket kompakt maskin med bara två visibla trampar.

TVÅ) Det är alltid lika spännande att tulla saker på nätet. Speciellt när jag beställt ett löstagbart brätte till en ridhjälm, hitta nu sen rätt kod för det. Personalen i telefontjänsten låter alltid lika oöverraskade när jag ringer, lite som jaja, vi visste att du skulle ringa. Koden för det är 6507000000 om nån undrar.

Brättet ska jag såklart ha för att se lika cool ut som alla gauchos i hatt, men som en mer safe version. Och för att skydda mej från solen och kondor-attacker (okej, skämt. Fast jag vet att min pappas kompis blev påflugen av en arg fågel i Kina för att hans ridhjälm lär ha sett ut som ett djur – kan alltså hända).

 

Nedräkning

november 21, 2016 — Lämna en kommentar

Det är bara en dryg månad kvar tills mitt plan lyfter mot Santiago. Snart rider jag fram som en gaucho över stock och sten (och en hel bergskedja som kallas Anderna) med min mkt lätta packning i sadelväskorna och en Go Pro fast i hjälmen. Det stora livsäventyret. 

Har grubblat en del på om jag ska ha ett julbus i år, men nu lutar det mer mot nedräkning till resan. Den här slitna tanten har inget kreativt krut kvar i kroppen och åtminstone jag hoppas på att finna ny drive på andra sidan jordklotet. En massa upplevelser och insikter lär det åtminstone bli. 

Torkat snor på byxbenen, huttrande iskalla nätter i ett tält som jag själv (insätt hånskratt) ska lyckas resa, prisdiskussioner med lokala bönder om hästfoder (mest armvift), solbränd näsa, spaning efter kondorer, kiss bakom ett grässtrå medan jag tvingar alla andra att titta åt andra hållet, ritt över floder med vatten upp till midjan, galopp längs en flodbank, somna med boken på näsan och pannlampan på (inne i det väluppspända tältet, eller varför inte under stjärnorna), grillat kött över öppen eld och nya spännande kompisar. 

Så vill du läsa om mina sök efter den ultimata sovsäcken, vilka kalsonger som skaver minst, hur många kamerabatterin min packning tillåter och vilken antibiotika som ska bota min eventuella urinvägsinfektion 4.600 m över havet – då kan du hänga kvar. 

Inte kanske varje dag. Men nog oftare än hittills. Och några jobbinlägg hinner jag också med innan jag galopperar iväg. 

Fråga om nåt känns oklart! Det här är så mycket och så spännande att jag inte riktigt kan formulera det på ett strukturerat sätt. 

Så här ser Paddy ut när han kastar slängkyssar. Bilden är tagen i somras av Minna Viitanen.

Rätt fokus

november 8, 2016 — Lämna en kommentar

Den sötaste lilla lakuråtta har flyttat in hos mina föräldrar. Så liten och söt och drypande av valpdoft. 


Jag fokuserar på denna lyckobringande krabat och på att jag utbytte hemliga tecken med mina morföräldrar på gravgården i lördags. Istället för tarvliga vardagsbekymmer som sommardäck i snöyra eller total saknad av koll i vardagen. 

Kärlek och valpdoft är sånt som för en framåt, oberoende av stigen.