Kontoret goes till en ny nivå

januari 14, 2014 — 11 kommentarer
Utan att gå in på desto mer detaljer, men jag ska intervjua arbetssökande denna vecka. En helt ny genre för mej. Och obs, jag ska inte själv anställa, hjälper bara till andra att anställa. Detta är gräsligt spännande och inte minst, fasligt intressant. Har själv ränt på massvis med intervjuer, men hur jag än funderar så kan jag inte komma på vad jag uppskattade hos den som intervjuade. Antar att nerverna spelat en stor roll där. Men nån game plan måste man väl ha? 
Good cop? Bad cop? Kiva? Hård? Gemytlig? Rasande trevlig? Just nu känner jag mej som en ganska hård muija, men det kanske man inte kommer så långt med. Dessutom är jag så galet snäll. Sen kan jag ju inte ens knyta en spänd knåka i håret. Jag ska lyssna så öronen trillar av. Och kolla in kroppsspråk. Och lyssna på magkänslan! Inte att förglömma. Och fråga kniviga frågor som jag antagligen inte ens kan formulera på finska. 
Ge mej era bästa – och värsta – jobbintervju-minnen!
    

11 responses to Kontoret goes till en ny nivå

  1. 

    Två gubbar som gav varandra menande, neutrala blickar HELA tiden. Och jag förstod inte om det var för att jag sa nåt SJUKT DUMT eller för att jag sa nåt smart. Nå, det var säkert för för att jag sa nåt dumt. Fick inte jobbet. Men minns att jag nästan grät efteråt, för det var så hemskt.

    Gilla

  2. 

    Fyyy! så äckligt.. speciellt i en jobbintervju där man verkligen försöker lyfta fram sitt bästa jag.

    Gilla

  3. 

    Intervjuaren hade ett FREAKY skratt. Ett långt, tonlöst EHE-HE-EHE-HE-EHE-HE. Det var helt pissigt att hålla minen!
    Samma intervjuare var förresten försenad till intervjun, hen var alltså inte på plats då jag kom för att intervjuas. Och så hade kontoret inte ens kaffe att bjuda på. ”Meil on vaan teetä. Maitoo ei oo.” Två artighetssaker, som jag reagerade på, men som jag sköt undan. Såhär efteråt funderat berättade den vårdslösa attityden ganska mycket om platsen. (Jag fick jobbet.)

    En positiv intervju var en sån, där jag fick ge konkreta förslag till konkreta exempel av arbetsuppgifter för den sökta posten. Typ ”I såna här fall gör vi nu såhär. Skulle du göra nåt annat, eller på ett annorlunda sätt?” Frågan känns inte som ett test, utan som att intervjuaren ville faktiskt höra min åsikt. Det kändes bra. (Fick även det jobbet. Asså gu vad jag är bra.)

    Gilla

  4. 

    En av de värre var en gång när det var en sjukt konstig stämning i hela rummet. Två personer intervjuade, den ena verkade helt okej men jag märkte direkt att det inte klickade med den andra personen som skulle ha blivit min chef. Det kändes som att sitta i ett korsförhör och personen fick mig att känna mig rädd och okunnig på alla sätt, huj! Det sjuka var att jag fick jobbet och blev så paff att jag ba sa typ ”oj” i telefonen när chefen ringde. Då blev personen arg för att jag inte blev överlycklig. Sist och slutligen tog jag inte emot jobbet trots allt, ville inte gå till jobbet varje dag med en känsla av att vara rädd för chefen. Fejkande typer som är överhurtiga är också jobbiga intervjuare.

    De bästa intervjuerna har nog varit sådana där intervjuaren varit sig själv och fått mig att slappna av och vara mig själv. Kul att du ska intervjua, hoppas det går bra!

    Gilla

  5. 

    Och sådana intervjuare som berättat mycket om vad jobbet går ut på så att det har blivit en diskussion om själva jobbet och vad man skulle ha för idéer, de har varit bra!

    Gilla

  6. 

    Jag har gillat bäst de intervjuer där man mer fört en diskussion, så att även jag slappnat av och haft en trevlig pratstund. Tror nog man på basen av det får en ganska bra bild av den sökande. Har faktiskt fått de flesta av jobben som haft sådana intervjuer.

    Sen avskyr jag sådana där man går igenom stelt samma frågor som med alla sökande typ ”var ser du dig om tio år” eller kniviga situationsfrågor ”hur skulle du lösa detta?”. Intervjusituationen är helt enkelt för spänd för att på något sätt få hjärnan att fungera på ett normalt sätt.

    Gilla

  7. 

    En klassiker är när jag på en intervju fick frågan ”Maistuuko viina?”
    Inom en kvartssekund for det i mitt huvud ljuga-sanning-ljuga-sanning-ljuga-sanning. ”No kyllähän se maistuu joskus” Efter ett par artighetsfrågor var intervjun slut. Sanningen funkade inte.

    Gilla

  8. 

    Gu så du ÄR bra! Tycker jag. EHE:n är hemska, förseningar oförlåtliga och så ska det visst finnas kaffe. Check!

    Förslag och exempel är bra, det ska jag absolut använda! Och sen fråga åsikt men på ett icke test:igt sätt. Tack!

    Gilla

  9. 

    Jättebra tips, tack! jag ska def. vara mej själv, diskutera och vara intresserad. Den andra intervjuaren misstänker jag att är en riktig hårding, men återstår att se. Man vill ju att den intervjuade ska visa sitt riktiga, avslappnade jag. Svårt svårt 🙂

    Gilla

  10. 

    Jess, du har rätt! den där 10 års frågan är så konstig, påriktigt VEM går omkring och tänker på sånt. Mitt svar är ändå bara ”ingen aning”. Vad säger det nu sen, bra eller dåligt.. Avslappnad diskussion ska jag absolut sträva efter!

    Gilla

  11. 

    Men en så dum fråga! Jag tycker du svarade rätt.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s