Level 9 av 186

augusti 26, 2014 — 2 kommentarer

Nu är man mör! Satt tre timmar på en skolstol och lyssnade på olika lärare. Föräldramötesmaraton kallas det. Varje år tror jag att vi nått kulmen av föräldraskapets knepighet, men påriktigt är vi inte ens nära toppen ännu. Sketen tanke, eller vad? Nu talar jag inte om det uttjatade talesättet ”små barn — små problem, stora barn — stora problem” utan en logistik- och minnesrelaterad knivighet kryddat med nyheter som man som en up-to-date-förälder borde känna till.

Ta nu en trea som ska lära sej ta mer ansvar över nya läxssystem, uteblivet eftis, böcker tunga som tegelstenar, grymma mängder med mellanmålsingredienser, helt nya tidtabeller och jumppapåsar och extra mellis bara på onsdagar. Det tiltar i min skalle ren här. Lägg sen till en färsk etta som absolut inte alls kan ta ansvar för sina läxor, hennes nya skolrutiner, tjatet om Squinkisar (kvg) och gummin man kan bygga och Loom bands och Mönchi Chönks (det där sista är påriktigt Jelly Beans men hon glömmer bort namnet hela tiden).

Det där om att komma ihåg regnkläder till dagis, en jäkla solskenspicnic i jämförelse om ni frågar mej. Trösterika tanken just nu är att vi inom två månader kommer att vara så sjukt pro på detta. Men nu ikväll känns det som överkurs i kvantifysik att hålla reda på en vardag med två skolbarn.

Till på köpet borde vi umgås och diskutera konstruktivt om kvällarna och begränsa skärmtid och äta d-vitaminer och hålla i tandborsten ergonomiskt. Tjolittanlej bara.

2 svar till Level 9 av 186

  1. 

    Hahaha. Förlåt att jag skrattar, men du beskriver vardagen så underbart. Kämpa på! Jag tackar min lyckliga stjärna att jag bara ska hålla reda på vilket bröst jag ammade ur sist – det är alldeles tillräcklig jobbigt redan det. Fasar lite för det där skedet i livet ni nu befinner er i. Jag som har fullt upp med att hålla koll på mig själv!

    Gilla

    • 

      Fritt fram att skratta! Detta var ett litet kåseri för att kunna göra en nostalgitrip tillbaka till rusningsåren sen när ungarna är självständiga och jag själv är på tråkruinens brant.

      Måste tillägga en ny kategori så att ingen bara i misstag tar detta gravallvarligt 🙂 det är ju kul! Och lärorikt. Och ganska jobbigt.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s