Sammanhang

november 2, 2014 — 4 kommentarer

Känner ni starkt att ni tillhör och har tillhört olika sammanhang? Typ genom jobb, studier, kompisgäng, hobbyer, rötter, hem, släkt etc? De få gånger jag tar mej back to the roots får jag grym aktivitet i hjärnkontoret. Över sammanhang som varit och var jag landat nu.

Så många tar sej tillbaka till sina hemknutar, speciellt efter att de bildat familj. Jag kan känna hur bekanta familjer i nån mån lever sin uppväxt igen, nu med egen familj. Och detta är enbart en högst personlig iakttagelse, noll fakta. Absolut inget fel med det, mer kanske en mild avundsjuka. Främst finner jag det så otroligt fascinerande.

Jag satt idag i festsalen på min gamla ungdomsgård, tillbaka i hembyn. Allt hade hunnit ändra. Och allt hade hunnit slitas ner. Igen. Tid har den effekten. Och jag försökte känna efter om det fanns nån som helst dragning eller känsla av sammanhang för mej där. Visst, vår äldsta hann gå i parken utanför det huset. En förmiddag i veckan medan jag red hos mina föräldrar. Hon påstår att hon smakade sin första muminlaku i den parken. Hon var två år då, så jag lägger inte mina slantar på det minnet.

Nu finns inte ens parkverksamheten kvar. Jag har en miljon mer och mindre verkliga minnen från den parken. Sidospår: vad är nu sen verkligt när man minns sin tidiga barndom? Min poäng är att det där lakuminnet kändes så mycket mer värdefullt än mina egna historier. Jag kände ingen egen dragning. Inget sammanhang. Inget ledsamt i det, bara som om mina egna minnen blivit övermålade för länge sen.

Överlag känner jag mej inte så rik på sammanhang. Eller så lyckas jag inte se sammanhangen så här nära ifrån, kan så vara. Det kanske kvittar. Dessa sammanhangstankar blommar upp med jämna mellanrum, speciellt efter att Mirjam Kalland nämnde det i sitt sommarprat. Och just idag, efter en sopplunch på ungdomsgården.

Och jösses så man glömmer! Minnet är ett spännande verktyg, både hur det fungerar och inte alls fungerar. Vad man vill glömma och vad man aldrig glömmer. Kanske mina sammanhang är ett knippe minnen som inte ska skrapas upp, just för att de i dagens värld då inte skulle vara längre just minnen. Bara upplevelser som inte kommer tillbaka.

Mina barn är i såna åldrar varifrån åtminstone jag har mycket tydliga minnen. Dessa minnen blommar upp genom mina barns upplevelser, jag kan så starkt känna igen deras känslor. Som om jag tidvis levde min barndom igen. Och nu är vi inte alls där jag växte upp. Tänk så konstigt om vi hade varit det. Närapå lite creepy. Igen, en högst personlig iakttagelse.

Ja, jag hade en lycklig barndom. Om nu nån undrade över det. Men den var främst en känsla och inte ett arvegods. Jag såg fragment av barndomen idag och saknade lite sammanhanget. Eller minnet av ett sammanhang. Kanske sammanhang är nåt man bara ser efteråt? Eller saknar efteråt. Vad vet jag, kanske sammanhang bara är mitt hjärnspöke.

Kanske jag alltid haft för bråttom framåt att jag missat mina sammanhang. Sen när jag hinner sitta ner på 2040-talet, kanske jag sen ser the big picture.

4 responses to Sammanhang

  1. 

    Jag har funderat mycket på sammanhang och samband, eller framförallt saknaden av dom. Som finlandssvensk halv-utlänning i Finland hör man inte riktigt någonstans. Jag rör mig både i svenska och finska kretsar, men eftersom jag gick i skola utanför mitt bostadsområde hör jag inte till den gruppen svenskspråkiga som jag bor tillsammans med. (jag är ju en återflyttare av mått och rang, mina barn sover i mitt gamla rum). Dom gånger jag bott utomlands har jag velat hem, och hemma har jag velat bort. Jag känner ibland ett sjukt sug mot att vara ”standard”, få vara normen liksom, men det är bara att acceptera att det inte är så. Tror att en del av charmen för mig i stora städer som New York eller Paris ligger just i det att ingen är standard där. Bara en brokig sammankomst av olika livsöden och ett ställe där det kvittar vem du är.
    Nu är ju mitt ”utanförskap” minst sagt minimalt jämfört med en invandrares eller flyktings som också ser annorlunda ut, har djupa sår i själen och sannfinländarnas ultimata hat mot sig, men även i mitt lilla vita privilegierade liv finns en känsla av att inte riktigt vara med.

    Gilla

    • 

      Älskar tanken att det kvittar vem man är. Det spelar ju verkligen ingen roll! Men det är svårt att gå omkring och ”kvitta” då så många omkring en lägger enormt värde på just vem man är.

      Du måste berätta mer om dina känslor kring dina barns barndom vs din egen, eftersom de nu ren färdigt är inbäddade i ditt gamla rum. Så gräsligt intressant! Vi kan ta det helt face to face, eller ännu bättre: beer to beer.

      Gilla

  2. 

    Jag tror att det kanske är svårt att se sammanhanget när man är mitt i det. Efteråt kanske det är lättare. Själv har jag aldrig haft ett specifikt kompisgäng, utan rört mig mellan individer. Trivs bäst så och har kommit fram att jag trivs bäst i riktigt stora städer.

    Gilla

    • 

      En borde, med jämna mellanrum, kolla på helheten från ett fågelperspektiv. Det är svårt, men kan ibland leda till större insikt. Jag ska hissa upp mej i taket och spana!

      Jag är heller ingen gäng-person, fungerar inte heller så bra i stora grupper eller i en diskussion med många deltagare.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s