Efter två dagar av äckligt snorande tog jag mej i kragen och hoppade in i vardagsgörorna igen. Och det är alltid lika förvånande att (för mej, har enbart fakta om min egen erfarenhet) det oftast är frågan om 2% effort och 98% inställning. Det gick att rosta bröd och stryka en blus samtidigt, alltså tidsmässigt. Det gick också att föra ett barn till skolan, köpa vessapapper (alltid slut) och ha det andra barnet hemma ätandes de där rostade bröden. Fungerar bara på äldre barn, obs.
Det gick också att göra en g-klav av loom bands medan det sista barnet (som nu även var mätt i magen) själv packade sin skolväska och bäddade sin säng. Jag lovar ibland så konstiga saker. Alla kom i tid, jag såg städig ut, vi var mätta och glada och en hade dessutom en sprillans ny g-klav av glittrande pinka gummiband, hängandes från sin reppu. Dessutom har vi igen vessapapper på toan, kommer att uppskattas ännu ikväll.
Vad är det som åker upp och ner? Jo snor-Pia i en hiss.
Bonus: heureka! alla bekantingar kommer att få g-klavar gjorda av gummiband till julklapp. Se det som den nya & heta accessoiren, ni läste det här först.
