Innebörden av allt

augusti 25, 2015 — 12 kommentarer

Har ni läst texten om att få barn inte gjorde Cissi Wallin lyckligare? Gör det. Jag läste och funderade läääänge. Om hur nåt så vackert måste få vara lite fult också. Då blir det ärligt.

Åååå bebisar! Jag älskar bebisar! Och små barn, speciellt där kring ett år med blöjrumpa och samma humornivå som jag. Att fälla ner nallar och dockor ur bokhyllan och frustskratta av dimpet i golvet och en sekund av totalt samförstånd. Den är fin. Eller att diskutera allvar om kärlek med en 5-åring, på hens initiativ. Jess. Eller att vara den enda som verkligen tröstar. Eller hen som får den mest hemliga viskningen ”jag har nåt att berätta”. Förtroendet. Kärleken. Djupet.

Men det är verkligen ingen lyckogaranti att få ett barn.  

Ni har hört denna förr: barn är bebisar bara en minimalt kort tid. Sen blir de tultande toddlers, sen frågvisa äventyrare, sen näspetande dagisglin, sen kavata skolelever, hormonstinna tonåringar och vilsna småvuxna. Och i alla skeden ska jag, föräldern, ha deras rygg. Det gör mej skakig i knäna av storhet och rädsla att det kommer att barka åt fanders.

All glädje, kärlek och lycka (det är klart att de får mej att pysa över av lycka) kostar ändå nätter av oro och vånda över deras framtid. Om de kommer att ha ett tryggt hemland att bygga vidare på. Om jag kommer att kunna ge rätt sorts råg i deras ryggar. Om de kommer att förbli friska. Om de fått tillräckligt med vitaminer. Om de förstår att älska istället för att hata.

Jag frågar mej själv en viss fråga flera ggr i veckan. ”Vad skulle en Förälder göra”. Sen försöker jag klura ut det bästa svaret (notera stort F i Förälder). För det är ju ändå det svåraste och mest krävande jobb jag hittills gjort, att vara förälder. Och jag behövde inte ens kvala. 

Ett barn är ändå bara början på ett liv till största delen i vuxenhet. Det bara börjar i en liten bebis. Som pappan och jag ska hjälpa på traven i början och stöda livet ut. Detta är så stort att jag ibland knäcks av tanken. Och vi är ändå två!

Jag är mer trött, orolig och sargad. Men jag är mer erfaren, jag vågar chansa mer, jag kan tom tycka om mej själv lite mer. Men samtidigt så sliten på alla sinnesplan. Det finns så mycket som hör till föräldraskapet. Och inte nog att jag ska vara klok för två barn, jag ska fixa mitt eget vuxenliv samtidigt. Inte heller jag verkar få fler indianer i kanoten, om än de som redan finns verkar vara helt okej på att lära sej nytt. Tursamt där.

Jag öser över all kunskap i nacken på barnen, hoppas verkligen att nåt fastnar. Innan det är för sent, o hemska tanke. Jag lär bli mer villrådig (det är ju tragiskt hur mycket mer avig en blir med åren), barnen blir mer tonåriga och onåbara och samhället sväljer dom till sist med all realism som det innebär. Tillsätt mer andningsbesvär här. 

Nu är jag ingen konstruktiv förälder om jag går omkring och ångestandas. Barnen lyssnar inte på desperata tjatmonster. Så en till grej att grubbla över — att ta det lite lugnt. Här vill jag frusta och smocka lugnet i fejan. Men ack! Självdisciplin! Visa gott exempel. Sunda vanor. Ej svära (asså jag älskar att svära, hur jädrans mycket svårare ska det ännu bli?). Börja med gaffeln längst ut. Visa respekt mot äldre. Tvätta händerna på vessan.

Okej, lite överdrift där. Framstår ju som värsta prestations-äcklet. Sanningen är att jag grubblat lite väl mycket på semestern. Och föräldrat lite mindre, faktiskt. Låtit dem kocka loss i köket och springa fritt. Bara kollat efter fästingar om kvällarna och kletat solkräm om morgnarna. Det funkar helt okej att släppa taget. Ty jag vill släppa taget.

Det är allt bra fiffigt uttänkt att hormonerna och äggstockarna och kärleken blandar en så starkt beroendeframkallande coctail. Men i släptåget kommer hela lasset av ansvar, förväntningar och andnöd. Jag hade inte ens velat veta konsekvenserna då. Eller visst visste jag ju. Men liksom inte visstevisste. Skillnaden är hårfin.

Nu kan ni kasta in alla klyschor om att gräset inte är grönare på andra sidan och barn är livets lycka och jadajada. Så är det! Håller med till fullo. Men. Mina barn är mitt allt. Men alltså allt. ALLT. Fattar ni hur kvävande det blir? 

  

– – –

  

Denna text är högst personlig och jag tycker inte ens jag behöver skriva det oskrivna, hur mycket jag älskar våra barn. Så jag låter bli. 

12 responses to Innebörden av allt

  1. 

    Tusen höga femmor åt dej!!!

    Gilla

  2. 

    Vackert skrivet.

    Gilla

  3. 

    Du slår huvudet på spiken, men slå ändå inte huvudet i väggen (hehee, den hittade jag på själv alldeles nyss) med alla krav på dig själv. Så fint skrivet och bra formulerat! Kram

    Gilla

  4. 

    Funderade precis idag på att vem är det som ansvarar för mig? Vem har gett mig lov att ta hand om tre fantastiska varelser? Vem kontrollerar att jag inte schabblar bort allt? Vem är den ansvariga vuxna som gett mig det här ansvaret? Ger jag dem allt jag borde? Finns det någon som har koll?? Och när svämmar hjärtat över?? Av kärlek till dem, blandat med skräck över vad som kan hända…

    Gilla

    • 

      Och tänk att dagar går förbi av bara farten utan att dessa stora tankar ens kommer nära. Och så PANG! kommer de igen. Lika häftigt och skrämsligt varje gång.

      Gilla

  5. 

    Vilken makalöst bra text, Pia! Igen! Du är ju helt otrolig. Tack för tankarna. Ses nästa vecka!

    Gilla

  6. 

    Snyft och brööl, du är så klok! Fint skrivet!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s