Betänketid

januari 14, 2016 — 4 kommentarer

Barnet, det äldre, har iakttagit mej som en hök idag. Först kommer hon till mitt jobb och följer med hur jag Skype:ar, mailar och bollar 16 olika etiketter medan jag samtidigt hjälper henne med matteläxan och kokar gröt i micron.

Hemma väntar hon tålmodigt på mera läxhjälp medan jag värmer gårdagens mat och packar in en kalaspresent, grälar på det yngre barnet och argt muttrar över grannen som parkerat för nära min bil och att vi blir sena från fotbollen.

Efter middag och läxor hjälper hon mej backa ut bilen från gården, eller först får hon skåda en raivare och fem p*rkelen för att det är så svårt, men efter 40 avochan juck och ett sjuttons krångel genom porten och in i trafikstockningen på vår gata, lyfter hon sitt finger och tar en allvarsam min.

— Jag undrar om det alls är roligt att vara mamma? 

Där i bilen, just då när ingen vill släppa in mej i trafiken på Nylandsgatan, min halsduk sitter korvigt och jag gruvar bitterljuv hämnd på grannen och klockan är äckligt nära försenad tid. Då vill jag ryta att så s*tan heller.

Men jag har nyss lärt mej hur känslor inte alltid levererar bra svar på alla frågor och att det är mer än okej att be att få svara lite senare.

Så vi har belevat diskuterat den mycket intressanta graden av rolighet som mamma här hemma vid matbordet ikväll. Den konstruktiva och fina sanningen är ju att det är så tassigt roligt att vara mamma till just mina exemplar av barn. Och barnens främsta resonemang är att jag åtminstone inte behöver genomlida mitt liv ensam (lite osäkert om vi riktigt förstod varandra där).

Och lärdomen att få återkomma med svar, den har levererat fler än en gång idag. Telefonförsäljaren tex, undrar om han tänker ringa tillbaka 2019? Eller så blev han bara så paff av min vänliga undran.

Trots att jag är en tålamodslös och impulsiv tant (som svär mycket) behöver jag massvis med betänketid. Ty det är ofta bättre att svara med en nypa förnuft än bara pur känsla.

Och om din hälft textar att kvällen, som skulle bli kort, sen också urartar i en galen långkväll med hela menyn, då gruffar du inte avundsjukt tillbaka, utan väntar en stund (tänker efter juh) och besvarar meddelandet på samma sätt som du ville bli besvarad: Ha så roligt! Jag vaknar med barnen imorgon. 

Betänketid. Vår fulparkerande granne anar inte vilken tur han hade att jag lärde mej detta just idag.

4 responses to Betänketid

  1. 

    Brulat hög femma! Galet bra!

    Gilla

  2. 

    Alltså det här inlägget, så bäst! Tänk om en alltid kunde vänta med sina spontana känsloreaktioner lite och se vart det leder. Kram Pia!

    Gilla

    • 

      Ja! Och ändå får man varken glömma eller minska den första reaktionen. Är annars en mycket stor vän av magkänsla, min egen råkar dock vara svår att nå alla tider på dygnet 😉 Kram!

      Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s