Det hände. Det är ingen dröm

april 19, 2016 — 18 kommentarer

Hur bloggar man om tvärstopp. Hur bloggar man om hur ens pappa bryter nacken. Hur bloggar man om hur man ser honom falla, om och om och om igen. Vissa nätter går det i slow motion, andra går det snabbt och många gånger.

I verkligheten gick det inte så fort, mer som en tung rullning. Hans häst snubblade ner på knä och han själv fortsatte framåt i samma rörelsebana som galoppen haft steget innan. Men hur bloggar man om nån annans olycka. Man kanske inte alls gör det. 

Men jag kan – och måste – skriva min egen historia. Hur jag fångade hans häst, hur vi tog oss till stallet, hur jag körde försiktigt som en långsam pensionär till läkarstationen. Hur jag höll hårt i hans jacka i väntrummet så att all sand från ridbanan rann ur fickorna. 

Ambulans. Inpackning. Inga rörelser tillåtna. Nåt är riktigt sönder. Skäms att jag kört honom hit själv. Tänk om allt är förstört? Får direktiv att följa efter ambulansen. Ringer mamma från bilen. Hon svarar inte. Upprepar. Inget svar.

Fickparkerar vid akuten. Går in med jackan ännu hårt under armen. Känner stallslukten. Rabblar upp alla telefonnummer på finska. Får sitta ner och vänta. Sprider ännu mer stallslukt. Det knastrar av sand och de andra tittar nyfiket på mej.

Det kommer en blodig skräckfilm på teven i väntrummet. Frågar om vi kan byta kanal. Det går inte. Är livrädd att kolla på teven. Är livrädd att kolla på de inkommande bårarna. Är livrädd att nån ska tilltala mej. 

Tappar tiden. Sitter och sitter och sitter. Ser en klocka inuti en ambulans som visar 23:45. Inser att den är i vintertid men att det ändå gått oceaner av tid. Dricker många glas vatten för att ha nåt att göra. 

Då ringer pappa själv från rummet intill. Åk hem. Du kan inget göra. Jag vägrar. Tipsar två oroliga föräldrar som inte hört av sin son. Ring honom. De tittar misstroget och rynkar på näsan till stallslukten. Men så ringer de. Och han svarar. Så lätt är det att få svar på akuten. De gråter lättade i telefonen och jag fortsätter stirra i väggen.

Så äntligen får jag se min pappa. Han ligger på en smal bår i en blommig sjukhussärk och har en stor krage om halsen. Hans röst är fel. Han ser så fel ut. Allt är fel. Han upprepar att jag ska åka hem. Jag tvekar. Inser att jag inget kan göra och att det är mitt i natten. 

Kör hem i grym darra. Hemma lassar jag extra filt och kläder och en extra t-skjorta att snyta tårarna i. För sen släpper dämningen och jag fulgråter mej till sömns.

I sömen rullar pappa ner från hästryggen och landar på huvudet. Han håller på tills jag vaknar. 

Nästa dag är ett töcken. Har inga minnen av vad som händer förutom att en snäll röst berättar att pappa nu ligger på jouren i väntan på operation. Han får vänta länge. Misstro växer av väntan. Sitter mest på jobbet och gråter. Pappa säger bara kom inte hit.

Hälsar på pappa dan därpå. Betalar hans räkningar och är bestämd och saklig. Fixar. 

Åker sen till stallet med barnen. Vi sadlar ponnyn och går ner till ridbanan. Spåren finns ännu kvar. Barnen rider tåligt och jag står och fryser. Berömmer och förklarar för tusende gången. Morfar var med om en olycka. Sånt händer inte pånytt. De kramar ponnyn med små armar och jag ser att de är okej. 

På kvällen övernattar vi hos mamma. Skäms att vi äter fredagstacon och att pappa bara ligger och väntar. Sover i mitt gamla flickrum. Pappa faller igen i drömmen. Nu går det fortare. 

Nästa dag kliver jag själv tillbaka upp i sadeln. Det går lättare än jag trott. Min häst rör sej på samma sätt som tre dagar tidigare, som om inget hänt däremellan. Inget och allt. Tänk om pappa inte blir pappa igen. 

Vi hittar på mer program. Pappa ligger på operationsbordet. Jag åker en sväng till butiken. Pappa opereras. Min bror kommer. Pappa opereras. Vi bestämmer oss för att åka hem. Då ringer pappa helt själv.

Hans röst är mer normal. Han är okej. Allt rör sej och han är okej. Min pappa. Kör hem i nån slags eufori. Men ändå faller han i min dröm. 

Nästa dag hälsar vi på. Han skrattar och skämtar. Jag behöver bara blunda så ser jag honom falla. Det går inte att skämta. Men han är glad och då är jag glad. Han får komma hem och mamma är glad. Då är jag glad. 

Ändå är det tvärstopp. Inatt igen kommer han att falla. Det är inte obehagligt, men så rörande verkligt. Jag undrar hur många gånger nån kan rulla ner från en hästrygg innan det är klart. Jag undrar när jag ska börja köra utan att spänna för gropar i vägen. Jag frågar utan att fråga, utan frågetecken. 

18 responses to Det hände. Det är ingen dröm

  1. 

    Huj va obehagligt. Skönt att höra att han mår bra i alla fall. Hoppas du slipper de hemska drömmarna snart. Kram!

    Gilla

  2. 

    En fin beskrivning av det obehagliga. Fint att han mår bättre nu. Många kramar!

    Gilla

  3. 

    Usch vad otäckt! Vad skönt att det gick bra trots allt. Kram Pia

    Gilla

  4. 

    Söta öde. Stor kram!

    Gilla

  5. 

    Men vännen! Vad ni fått gå igenom! Sköt att höra att han är ok. Sköt om varandra och dig själv. Stor kram

    Gilla

  6. 

    Usch vad hemskt! Tur att din pappa mår bra, sköt om er! Stor kram!

    Gilla

  7. 

    Herregud, hoppas allt blir bra igen! Och att du slipper drömmarna. Kram!

    Gilla

  8. 

    Hoppas du börjar drömma någonting bättre snart.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s