Att ha kidsen att springa till en buss hungriga och svettiga och sen väl i bussen inse att det är fel buss. Att sen bara fortsätta hålla pokka och febrilt ta reda på var nånstans vi kommer att hamna – utan att få nervsammanbrott. Det är en sann konstform.
Det slutade som tur i rätt väderstreck. Vi behövde bara gå en extra kilometer och kidsen ifrågasatte inget. Poker nästa då.
Hög femma!
GillaGilla
Tia!
GillaGilla