Archives For Blogg100

Ursprungligen hade jag tänkt att detta Blogg100-projekt skulle leda till bättre inlägg och en van touch. Men om det inte ens efter 34 inlägg känns som en upplyftare så får det vara. Jag är så mycket bättre när jag verkligen vill blogga och inte när jag ”måste”. 

Så back to det gamla viset. Vilken LÄTTNAD! Dessutom är det kivafredag och mitt kök är fullt av vin (för en photoshoot, men det måste ju nog förtäras sen) och jag har hängt med kompisar hela veckan och fått insikter och det snusar vår och och och …

Saker jag verkligen ska blogga om och inte lista på nån fjantig 100-lista:

  • barn på nätet (minns ni jag lovade? det kommer)
  • Insikterna (aningen blajigt för en utomstående, bare with me)
  • frustrationen och glädjen med barn i skolåldern, such a soppa
  • infall (mitt bästa ämne)

Så. Nu vet ingen när nästa inlägg kommer (spoiler: det kommer inte imorgon). Det kommer när jag har fiilis. Hurra!

Posten meddelar att mitt paket kommit. Vi har posten runt hörnet så jag knatar dit. Fel post meddelar damen, se det står posten på Kaserngatan där, säger hon och pekar på den lilla texten längst ner. Måste tyvärr knata hem igen pga tidsbrist, men gör en mental note att springa via Kaserngatan när jag hämtar på eftis. 

Glömmer bort hela paketet. Firar påsk och äter ägg. Ny vardag och nytt meddelande från posten. Ditt paket finns att hämta och jag minns att det är samma paket. Kollar meddelandet extra noga och ser att paketet nu finns på närposten. Sicken service! Knatar dit efter jobbet varpå samma dam tror jag fått ding i förståndet. Ditt paket är nog ännu också på Kaserngatan, vad tror du riktigt? 

Tack och hej, gissa om jag hämtat det ännu heller. Posti och Kusti har tydligen kommunikationsproblem och jag är extremt lat som inte orkar gå tre kvarter extra. 

Idag kommer ett inlägg jag skrivit i maj 2014 men aldrig publicerat. Jag vet faktiskt inte varför, men tar det tillvara och publicerar nu. Precis rakt av som jag skrev det då:

Pratade med en kompis idag om just det här skedet i livet. Skedet då man ligger skönt nerbäddad i den djupa stagneringsgropen och ser hur den spikraka rälsen mot resten av livet fortsätter mot horisonten. Ska man hoppa på tåget eller söka sidospår, eller ännu värre, stickspår. Relationer, fler barn, nytt jobb, flytt, ja vad det nu finns för fildelare. Tänkte skriva skilsmässa som exempel, men är rädd att nån glömmer att läsa med en nypa salt.

Nej, jag ska inget ovan. Nej, jag påstår inte att livet går som på räls här. Men tanken var lite kuttrande, mest situationstänket där i gropen. Och det är så himla givande att bara snacka loss, höra andras tankar och ha olika eller liknande åsikt.

Jag har ingen poäng, annat än att man ska tala med människor. Tala och lyssna, lyssna och tala. Och fråga, dock artigt. Och drömma.

Dagens irritationsämne är folk som inte läser e-posten ordentligt. Störande ofta märker jag att min mottagare läst första meningen eller stycket men resten kan jag bara fylla med tex orden till valfri sång. Det spelar ingen roll, den texten möglar ändå på dygnhögen av världens alla olästa texter. En sorglig hög.

Jobbade ett tag på McCann och där fanns en fantastisk snubbe som delade upp varje e-postmeddelande i underrubriker och franska streck. Ingen skillnad om han var i kontakt med en stor bilkund eller om det gällde vem som vill komma på lunch med honom. Vi fnissade åt hans mail, de var legendariska och ibland tom färgkodade. Men ju mer jag tänker på det, desto mer geniförklarar jag honom. Om jag har frågor i mailformat har jag således börjat:

Rubriksätta att detta är frågor

  • sen kommer frågorna här
  • nästa här
  • ja ni fattar

Om mottagaren känns extra slarvläst

  1. kan jag numrera frågorna
  2. de får liksom mer betydelse
  3. sen kan jag ännu syfta till fråga nr. 1 senare i mailet

Andra sportar med att skicka ett separat mail per fråga, men i dagens mailsvärm så samlar jag hellre allt i ett och samma. Det är gräsligt svårt att få folks uppmärksamhet i dessa informationskaskadstider (nytt ord).

En annan femma är att skicka mail till många på en gång. Ibland kan jag få känslan att mottagarna tänker (kollektivt, men på olika håll) ”det här har ju Lisa också fått så jag behöver inte svara”. Sen svarar ingen. Men det är också en femma att skicka nåt till rätt mottagare. Behöver alla få det här mailet? Kanske inte alla gånger. Jag faller också i nån annan svarar säkert-gropen, men då har jag börjat fundera om jag alls platsat som mottagare från början. Dessutom är jag av den icke-velande sorten som tycker snabba beslut är bättre än kollektivt funderande.

Vi tar kusligt många beslut per dag. Allt från vilka strumpor till när vi vågar korsa gatan. Så åtminstone jag uppskattar stort om nån annan tagit steg ett på beslutsskalan om jag tex får ett förslag. Det är så mycket lättare att nappa på ett erbjudande om kaffe kl. 15 på Café X än det sku vara kul att ses och sen det långa velandet om tider och platser och har du nån skillnad och vad tycker du om och diibadaabaduu.

Nu urartade mitt inlägg lite. Men hej grattis om du läste ända hit! Hur många frågor frågade jag?



Det här är vår famiglia en helt random påsk: mina föräldrar, mina bröder, brors fru och fyra kids in alles som är de finaste i hela världen (lite jävig där). Dom är bara lite bloggblyga, men mej så gälit kära allihopa.

Vi städar strand, går långa promenader, äter lukulliska middagar och pratar identitet eller memma vs bajs — helt enligt inspirationsnivå. Varje vår hittar vi nya skatter på stranden, en fördel med att bo i vikbottnet. En gång var det en hel segelbåt, i år var det en sko. 

Långfredag betyder långpromenad till lång farbror, lång lunch med minst tre santsningar, lång äggfärgning och sen långpromenad hem igen. Armen blir lång på köpet eftersom hunden drar så förskräckligt.



Det blir så konstigt då jag tidsinställer blogginlägg. Ingen hemlis, mitt Blogg100-projekt lever endast på förtidsinställda inlägg.  Det hade gått åt pipsvängen annars. Så ni kan tänka er hur konstigt det känns att skriva en text (idag är det onsdag innan påsk) som jag vet att publiceras lördag morgon. 

Nu sitter jag på kontoret och svettas över mina lakupåsar men på lördag snarkar jag troligen i landesängen, i både mat- och friskluftskoma. Så jag vill vara riktigt riktigt ärlig. Det här är inte nån reality show. Tänk er rutiga landelakan och dregelsnark och en pytte stughalva som luktar apa (det gör den varje morgon om 4 apor fått snarka fritt under natten.

Häromdagen klippte jag mitt hår. Det är inget märkligt i sej, men efteråt fönade min underbara frissa det likt Sue Ellens hår i Dallas. Jag skriver underbara frissa eftersom hon verkligen är guld och aldrig skulle komma på tanken att sjåpa till det med mej. Tills nu. Ser ni, det är mode. Det visste jag inte. Men hon, frissan, är ännu också guld och förlåten. 

suellen2

Ty Sue Ellen är okej, tantfluff är däremot inte: en goding ur arkivet. Jag har bytt frissa sen dess. 

Tunghäftan var närvarande, men som tur ganska mild, när undertecknad skulle kommentera årets valaffischer på radion igår. Tunghäftan var ändå klibbigare när grannfrun visade sitt mycket symmetriskt omplåstrade ansikte och barnen frågade om hon blivit skrapad av deras katt. Tunghäftan stramade riktigt i gommen då skolläkaren frågade – på fullt allvar – om mor är nöjd med barnets proportioner. 

Ibland, oftast och hemskt ofta aldrig, kommer jag på rätt svar på momangen. Inte ens efteråt. Jag vet inte vad som är mer förargligt: att komma på det perfekta svaret då det är för sent eller att inte komma på det alls. 

Och jo, jag vill tydligen ha känslor i valaffischer. Grubblade på mina svar efteråt och kom fram till att där åtminstone svarade jag rätt. Känslor är det ända som hinner träffa – och stanna kvar – i väljarens sinne, där hen svishar förbi affisherna i spårvagnen. Allt annat är nunor och siffror. Det är känslorna som leder till reaktioner.

Jag kunde dilla på länge om känsla, reklam och såklart förpackningar. Men det blir ett annat inlägg. 

Blogg74: lurt

april 1, 2015 — Lämna en kommentar

Det är första april och tillåtet att luras. Min pappa brukar oftast klämma till med nåt väderrelaterat och här hemma brukar vi, för en nanosekund, få barnen att tro att skolan är stängd för dagen. Inget revolutionerande.

Barnen däremot kan luras oavsett datum, speciellt vår äldre. Hos oss kan man fastna i uppspänd platsfolie om man går in i badrummet (tur att de inte klurat ut att spänna det över toaletten), öppna en godis och finna pappret full med senap eller bli bjuden på chokladbitar ingnuggade i vitlök. En gång lade hon nötskal under toalettringen innan farmor gick på toa. Ajaj, så det krasade.

I Holland går ramsan så här (fritt översatt): Första april, en groda i din rumpa! Som aldrig vill ut igen!. Och en gång har svensk tv lurat folket att trä en nylonstrumpa över tv-apparaterna för att få färg tv (1960-tal). Nu kan ni fundera på om jag skojar eller inte, eller så googlar ni bara.