Arkiv för Blogg100

Blogg75: stickboken

mars 31, 2015 — 2 kommentarer

Stickboken kom från tryckeriet i fredags. Jag har bläddrat hela helgen och trots att boken känns hemskt annorlunda för den finska marknaden (i västra grannlandet är dylika böcker vardagsmat) så blev den ändå rätt okej. Den är jordnära, men ändå fin. Nånstans bland pappersval, färger och fonter kommer en stämning som känns äkta. Det kommer att ta en stund innan jag tar den till mitt hjärta (så är det med alla jobb efter att de är klara), men vi kommer att bli buddies vi också.

 





Blogg76: spänt

mars 30, 2015 — 4 kommentarer

Igår ägnade jag en lång stunds eftertanke till alla helgens synder (godsaker & alkohol, jag hade ju varit på polttare) där jag stod i sadelkammaren och försökte komma i ridbyxorna. Fick nästan ligga ner på betonggolvet för att få fast knappen, det stramade nåt förfärligt. Insikten en stund senare — jag är iklädd 9-åringens ridbyxor. 



Sen var jag såhär glad igen. 

Päivälehtimuseo på Ludvigsgatan. Grade inträde och om du lyckas pricka rätt söndag så får du trycka nere i källaren. Den här grafikern var lyrisk (och bakis).

 

Gör en Linn och lägger upp en bild på mej själv. Fast detta är bluff, irl svansar jag runt på stan på en polttare just nu med tigerränder på naglarna. 



Layar som bäst en ifyllnadsbok med även lite äldre människor som målgrupp. Och min grafikerhjärna går på högvarv. Texten får inte vara för liten, men sen igen måste skrivraderna vara ganska tätt för åldringar skriver ju minimal spretstil. 

Och då slår det mej. Alla dessa gamyler med dålig syn som vill ha fontstorlek 20 överallt. De skriver själva med en handstil tunn och liten som ett spindelnät. Minns de vad de skrivit? Eller kan de lukta sej till det? För de kan ju omöjligt se det, om tom sifferknapparna på telefonen måste vara fyrdubbelt större. Det är inte som så att sexan och trean plötsligt bytt plats.

Nu generaliserar jag. Men mitt jobb är så otroligt omväxlande. Vad är det ultimata radmellanrummet för en ifyllnadsbok månntro? Jag layar, printar, testar, frågar låtsaskollegerna, leker riktigt gammal tant med handstil som en kirurg och gör pånytt. 

Blogg80: bibban

mars 26, 2015 — 9 kommentarer

En bekännelse: Jag har inte använt biblioteket alls sen jag slutade skolan. Inte ens tillsammans med barnen. Och då är vi storläsare, må tilläggas. Barnen har såklart hängt där med både skolan & förskolan, bör också tilläggas. 

Vi har inte haft brist på böcker. Jag har släpat hem massvis med böcker från mina föräldrars vind och så finns det olika uppsättningar på både landet och här i stan och en tid var jag superbra på att ha framme bara en del. Som ett eget privat bibliotek, vi har tom stämplar och kort och grejer som riktiga lånefickor längst bak i böckerna.

Nu läser båda barnen kapitelböcker och att läsa samma böcker om och om funkar inte lika bra som med bilderböcker. Så vi har börjat gå till bibban. Och det är så kul! Speciellt gillar jag viskandet, känner mej som en brottsling så fort jag öppnar munnen. Varför kan vi inte ha tysta timmar hemma också, måste nog införas. Jag kan vara en butter bibliotekarie som hyschar åt alla. 

Min kanske dummaste idé var att jag plockade en kapitelbok på barnavdelningen och började läsa. Blev hooked, men bestämde mej ändå för att inte låna den. Den är min morot för att gå tillbaka och läsa lite till. Kan inte ens avslöja vad det var, ingen annan får låna den. Jag tror faktiskt den är safe. Och det känns mysigt att ha en bok där som väntar på mej. Kan skriva en recension sen, om jag lyckas komma till slut. 



Är förresten så tacksam att skolan gjort kidsen till såna bibbaproffs. Idag fixade de lånandet och blippandet med pin-koder och grejer medan jag satt och läste. Vi går dit snart pånytt. Kanske jag vågar ansöka om ett eget bibbakort också. 

Februarijobb som nu syns. Tre bokomslag i förlagets höstkatalog (två i den svenska och en i den finska).

Awkward jobbeinlägg, hejhej.

#doden

I min smak kommer det lite för många inlägg med det här systemet. Orkar nån läsa?

Blogg83: lite ditåt

mars 23, 2015 — 4 kommentarer

En stor del av vardagen har jag inte stenkoll på läget. Och nu har jag småningom kommit fram till att det är helt okej, detta är mer eller mindre normalt läge för undertecknad och det är inte så farligt. Det känns desto farligare att lägga en massa energi på att undvika tabbarna & problemen och därmed missa det riktiga livet. 

Sen kan jag nog skina stundvis, som att jag ren (alldeles för tidigt) tvättade alla vinterkläder. Eller att jag igen hittade på en superb förvaringsplats för förra årets deklaration (det är ju inte samma ställe som för förrförra årets och kommer ju absolut inte att vara samma för årets). Jag skiner liksom ogenomtänkt bra. 

Två morgnar per vecka börjar våra barn skolan på olika tider. Oftast när jag väcker henne, som troligen börjar tidigare, muttrar hon till svar ”fel barn mamma, igen”. Jaja. 

Små detaljer, inget att hänga upp sej på. Och just däri ligger hemligheten och min stora livsvisdom. Om man gräver ner sej angående alla knepigheter så missar man ju så mycket finhet. Ni kan fatta hur stolt jag var igår då den äldre dottern sprang in på sin fotisträning utan shorts för att hon glömt dem hemma. ”Om jag spelar som om inget fattas så kommer ingen att märka”. Hon hade helt rätt, nåt har hon lärt sej av morsan sin.

Fake it til’ you make it. Ha roligt på vägen. 

Jag ska gå på bio med enbart det äldre barnet. Försöker berätta det så snällt som möjligt åt lillasyster, att vi nog också kan gå på tumisbio, men inte just idag. 

— det är okej. Du vet att jag inte kan sitta stilla i 2 timmar så det hade inte fungerat. Kan vi gå på museum & fika istället? 

— deal! 

Det är så rysligt kul att hänga på tumis med kidsen nu. Passar på att göra det så ofta jag kan, om inte annat så speciellt i bilen funkar det så bra att ha djupa diskussioner.