Archives For En nypa salt

Nu är det klippt

juni 20, 2017 — 2 kommentarer

Det är 11 månader sen jag gick till frissan senast. Mätte till drygt 15 cm utväxt på den tiden, man kunde tro att jag levt på Substral. Tyvärr är socker närmare sanningen. Nå nu är det kapat igen, knips knaps. 

Ju äldre jag blir, desto mer avig inför frissabesök blir jag. Kommer att sluta som en hårig ensamvarg i en hydda i skogen, tänk Stinky. Eller om det räcker med att klippa håret 1 gång per år kan jag tänka mej att klara ca 50 ggr till. 

Har förgäves försökt samla medlemmar till min stödgrupp för likasinnade, men är hittills bara uppe i mej och mej själv. Finns inte ens en hashtag på hatafrissa. 

Nu vet ni det. 

Kommentar 1: dummer som då klipper pannlugg? Nope. Detta utvecklas till en lite längre pannlugg som blir en snedlugg som blir en mittbena med lång lugg (tänk Kate) som sen försvinner. Hinner igen med ca 5 hårstilar innan nästa klipp. Billigt & bra. 

Kommentar 2: måste såklart kategoriseras under Skönhet. Oh la laa. 

Kommentar 3: luggen framhäver mitt ena gråa hår som jag äntligen funnit och nu odlar med stolthet (se till höger om linjalen). Grått är det nya svarta! 

Kommentar 4: det är lame att kommentera på sin egen blogg, men absolut tillåtet då man är gråhårig. Kommer att definiera helt nya livsregler på basen av detta. 

Giv mig en kostym

november 2, 2016 — 4 kommentarer

Att vara förälder till kids på 9 och 11 är en mild pärs. Och det lär inte bli lättare inom snar framtid. Det är så mycket koll du måste ha och så mycket information att uppdatera att du finner dej irrandes framför ostdisken i butiken bara för att beslutsmöjligheterna på en och samma dag blir för många.
 

Tror det är Mark Zuckerberg som varje dag klär sej i samma kläder bara för att minimera besluten. Giv mig en uniform eller en kostym, tack. 

Kidsen är på gränsen att hålla reda på sina egna läxor, men behöver ändå hjälp. De kan i princip packa sina jumppapåsar själva, men mycket moraliskt stöd eller påminnelse behövs ändå. Främst i att komma ihåg att packa upp allt också.

De ska läsa på prov. Den ena behöver springa runt och hoppa jämnfota medan vi tillsammans diskuterar all fakta, medan den andra ska sitta tyst i sitt rum och läsa tills det krävs många förhör inklusive skisser, diagram och armvift — och helst en Youtube-video på det. 

Sen ska du som förälder veta vilka sociala medier som gäller, all jargong kring det, hur kompisarna beter sej där, hur ditt barn beter sej där, var finns problemen och hur hjälper du. Helst ska du glida värdsvant omkring i kulisserna och kunna förutse allt likt en magiker.

Kylskåpet blir tomt på noll tid, bykkorgen fylls med mer illaluktande kläder, kidsen ringer eller messar dej minst fem ggr per dag per man, du ska vara tillgänglig och kunna ge goda råd och gränser och peppa så mycket att peppningsordförrådet tar slut många ggr i veckan. 
 

De lär sej att åka buss själva. Eller gå ärenden. Men allt måste först övas och både de och du gör dråpliga misstag. Du tittar på andra människor i bussen och tänker att även de har åkt första gången nån gång. Det är så många första gången-saker. Hela tiden.

Fotbollsträningar. Föräldramöten. Krav maga-träningar. TeamGym-träningar. Lägerskoleinsamlingar. Klassträffar. Kalas. Tandläkare. Tandställning. Bildäck. Sportutrustning. Räkningar. 

Sen måste du kunna trösta på en helt ny nivå, jo för först måste du lista ut varför barnet gråter och det är antagligen inte för det hen säger – utan nåt helt annat som antagligen framkommer först senare. Och du har tröstat fel hela tiden, tills dina detektivkunskaper blivit vassare. 

Känslorna är starka och de blir bara starkare. Du tittar vemodigt på deras sovande kroppar och ser dom bokstavligen växa framför dej. De tom sover i en lite mer trotsig ställning, fast sängen ännu är full av nallar. Kontrasten är kul. 

Varje kväll är en seger. På att kanske bara en grät, på att hoppeligen ingen grät, på att alla läxböcker är hittade, på att du kom ihåg mellanmål, på att vi kramades, på att tvättmaskinen tömdes, på att finskaförhöret gick bra. 

Jag är en sån vinnartant varje kväll. Och expert inom många områden. Just nu faktiskt extra påläst inom kristendomens historia. 

Och jag curlar inte ens. Jag försöker bara anpassa mej och våra avkommor till detta rapidsamhälle. Och sköta min egen träning, hygien, sociala kontakter, parförhållande och för att inte glömma jobbet, ponnyn och att sova. 

Just det ja. Sova. 


Detta kunde tex vara min kostym. Hur många ex av allt månne jag behöver? 

Jörn

oktober 20, 2015 — Lämna en kommentar

Vi har en riktigt fet spyfluga på kontoret. Han heter Jörn och har bott & surrat omkring här i en månad redan. Eftersom detta är ett sedvanligt kontorskollektiv där ingen tar nåt vidare ansvar kan ni tänka er att Jörkka lever loppan på bla matrester. 

Det har gått så långt att kontoret tudelats i de som älskar Jörkkis och de som hatar honom. Jag medger att jag blir lite glad varje morgon jag hör hans surr, lite som att få ett sms av en god vän. Men åtminstone 2 av oss alla ca 15 önskar honom en plågsam död.

Och eftersom jag är så glad i att Googla, en häftig reaktion på att jobba solo, hittade jag intressant information. Källan var lite skum och inte direkt angiven, så ni kan ta detta med mild ifrågasättning.

Flugor lever under vanliga förhållande i cirka 45 dagar. Det intressanta är dock att deras livslängd, precis som med apor och möss, förkortas då tillgången till mat ökar. Ungefär tio dagar innan vanlig checkout, dör då flugan. Skulle förhållandet istället vara så att flugan lever under optimal diet, (att den kan känna lukten av mat men inte äta speciellt mycket är tydligen väldigt viktigt) kan förlänga deras livslängd med tio dagar i andra riktningen. Sjukast av allt är att muterade flugor, som mist förmågan att lukta, utklassar alla andra. Upp till sjuttiofem dagar kan de här små rackarna överleva.

Antingen dör Jörn snart (snyft). På basen av köket så riktigt snart. Eller så har han så uselt luktsinne att han hinner utses till årets maskot.

  
En ny klassiker: hitta flugan? Nånej, skoja bara. Detta är bara en bild på Jörns kungarike. Själv är han på lunch i köket som bäst. 

Uppdaterat trögt. Lovar ej bättring. 

Får se nu.. Sen sist har jag slutat äta värmedicin (fingret ju) så det känns som ett stort framsteg, men annars är fanskapet bara i vägen. Gick på baluns i lördags i stilettklackar och ett finger, så känns det liksom hela tiden. Väntar så på att bli en helhet igen.

 
Fast största minuset är nog hur alla vill berätta sina allra blodigaste finger- och tå-incidenter till mej. Yök. Eller hur många skrivfel det blir i mina jobbemail, läste med fasa allt jag skickat iväg idag. Låter mest asfull i skrift, måste därav blogga med enfingerssystemet via telefonen.

Annars har denna nya vecka börjat med äckligt låg energinivå. Var helt slutkörd och tomhetsstirrade bara på arbetsrummet — tills jag kom hem och hittade en viss trofé på posten och fick en extempore-middag av bästisen. Lyx!!

Så orkar nog peka fingret i luften lite till, inte långt kvar till torsdagens verdict nu. Är litelite rädd för det, men vi säger att det blir bra. Kroppen är ju helt amazing på att reparera sej själv.

  
Så länge kan jag peka på denna. Fast har noll aning vad man gör med en trofé såhär i efterhand. Kliar sej på ryggen? Gör femkantiga hamburgarbiffar med? Läste nånstans om en Oscar-vinnare som använde sin staty för att nå lampknappen från sängen, att det var det enda den dög till. 

Den här ska nog få en egen uppgift.

Censurerad tanthumor

september 22, 2014 — 2 kommentarer

Jag är omnämnd i Basses serie! Visserligen som en som skrattar åt tanter, men eftersom jag räknar mej själv som en stark kandidat till denna fantastiska tantaskara så är det okej. Jag är ärad.

Friktion

september 15, 2014 — 2 kommentarer

Jag försöker att ha tålamod och vara snäll och trevlig och nicka på de rätta ställena och svara någorlunda passande till sammanhanget. Men allt jag kan tänka på är om jag täcks gå och gnida mej mot närmaste husvägg. Aj aj så rappning kan se lockande ut! Eller stolpar med struktur, mmm.

Mitt tillstånd gör att jag ser min hemstad med helt nya ögon. Hälsningar av Klia-Pia.

Kryddar med passande musik från ett av mina favoritbänd från days of my past.

Dubletter

september 4, 2014 — Lämna en kommentar

Insikten. Det finns två långa och skäggiga  italienare på mitt nya kontor. Det här är iofs ingen konstighet, men jag var bergsäker att jag hittills träffat bara den ena. Turns out att den jag skojade med igår (mina vinflaskor är verkligen en oändlig källa till lustigheter), inte är samma som jag pratat med idag. De ser exakt likadana ut.

Min frågande är-du-en-idiot-blick när italienare 2 (som jag trodde var italienare 1) stannar vid mitt bord, tar i en flaska och säger (typ exakt samma som italienare 1 sade igår) ”I like your way of working”. Svarar ”Yes, still an alcoholic..”. Bara för att jag trodde att det var samma kille. Inte så bra.

Jag hörde att man med nyfödda tvillingar brukar lacka en nagel på det ena barnet för att veta vem som är vem. Jag önskar jag kunde tillämpa nåt liknande här, gud vet hur många tabbar jag ren lyckats med efter fem veckor här. De måste tycka att jag är supersnorkig.

På tal om twins så tycker jag ni ska följa Twinterest  på Instagram. De profilerar sej med att vara de två dansande kattflickorna. Så gulligt!

 

 

 

 

 

 

PS Jag lovar; de är super lika. Och jag har oftast ett gott ansiktsminne

Level 9 av 186

augusti 26, 2014 — 2 kommentarer

Nu är man mör! Satt tre timmar på en skolstol och lyssnade på olika lärare. Föräldramötesmaraton kallas det. Varje år tror jag att vi nått kulmen av föräldraskapets knepighet, men påriktigt är vi inte ens nära toppen ännu. Sketen tanke, eller vad? Nu talar jag inte om det uttjatade talesättet ”små barn — små problem, stora barn — stora problem” utan en logistik- och minnesrelaterad knivighet kryddat med nyheter som man som en up-to-date-förälder borde känna till.

Ta nu en trea som ska lära sej ta mer ansvar över nya läxssystem, uteblivet eftis, böcker tunga som tegelstenar, grymma mängder med mellanmålsingredienser, helt nya tidtabeller och jumppapåsar och extra mellis bara på onsdagar. Det tiltar i min skalle ren här. Lägg sen till en färsk etta som absolut inte alls kan ta ansvar för sina läxor, hennes nya skolrutiner, tjatet om Squinkisar (kvg) och gummin man kan bygga och Loom bands och Mönchi Chönks (det där sista är påriktigt Jelly Beans men hon glömmer bort namnet hela tiden).

Det där om att komma ihåg regnkläder till dagis, en jäkla solskenspicnic i jämförelse om ni frågar mej. Trösterika tanken just nu är att vi inom två månader kommer att vara så sjukt pro på detta. Men nu ikväll känns det som överkurs i kvantifysik att hålla reda på en vardag med två skolbarn.

Till på köpet borde vi umgås och diskutera konstruktivt om kvällarna och begränsa skärmtid och äta d-vitaminer och hålla i tandborsten ergonomiskt. Tjolittanlej bara.