Archives For Flum

Det börjar kännas ganska retro att ha en blogg, så jag är nog här ännu. Med dyngsur vardagsångest och en brun näsa. Om kvällarna pepp talk:ar jag framför spegeln om alla storheter jag har framför mej och när morgonen kommer undrar jag vart storkvinnan tog vägen under natten. 

Kanske hon hon hålls kvar tills imorgon? Lockar fram henne med min mormors mor Dagny, skådespelare och storkvinna med vackra fötter (det där fötterna har jag inget bevis på, men tänker fritt fantisera att min mormor ärvt sina perfekta pedaler av just Dagny). 

Kolla en sån böna. Dagny, kom hit och spill lite framtidsdrive i min skalle!

  

Skräcken. Jag håller på att bli tanten som enbart lever via sina barn. Eller hur låter det att varje aktivitet denna helg har härlett sej från barnens hobbyn. Varje. Om jag inte hjälpt till att knyta skosnören på ett par ridskor så har jag nervositets-hejat intill en fotbollsplan.

  
Exempel 1. Lördagkväll klockan 20:00 stod jag i en fotbollshall med en temugg i näven iklädd varma och praktiska kläder.

Det har gått så långt att jag inte ens riktigt är säker på om jag vet vad jag allra helst skulle göra, om jag hade möjligheten. Läser avundsjukt om andra par som åker på spa eller weekendresor. Inte avundsjukt för att de åker bort, utan drypande grön för att de vet VAD de vill göra. 

  
Exempel 2. På fredagen stod jag i en snödriva och försökte fånga solstrålar i fejset, medan barnet fräste på ponny och jag frågade stup i kvarten om hon fryser.

Nu väntar ett fartfyllt sportlov på skidor. Vi ska dessutom vara borta rekordlänge. Kommer att skida i hackig fart för att kolla att alla hålls med och ha fickorna fulla med mutor. Är ju den eviga feel good mästaren som tar allas trivsel på mitt ansvar. Inklusive ork och gott humör. 

  
Exempel 3. Lade min enda lediga kväll från barnens hobbyn – på att shoppa utrustning till barnens hobbyn. 

Nu är barnvakter inget problem. Vi har faktiskt en hel långhelg på tumis i horisonten. Och jag vill verkligen göra nåt kul. Men vad tycker jag är kul? Äääääää. 

Har börjat en lista på potentiella hobbyn. Där stod bara handarbete, men så sydde jag ett hål i barnets utebyxor så mina fingrar blödde. Så strök den punkten. Det är fan inte roligt att sy. 

  

Bara föret tillåter ska jag börja ta dessa krakar på tur. Men vintern tar ju aldrig sluuuuut. 

Lyxproblem. Men en vill ju inte tappa sin egen inre eld. Vad gör jag sen när kidsen flyttar ut, va? Kan ju inte börja peppa & muta andras barn på stan. 

Olika lukter

november 27, 2015 — 4 kommentarer

Det händer som tur inte så ofta att jag spiller ut Tamarins curryhöna i trappan mitt i tidtabellsstrul och vardagspussel.  Men en gång är def en gång för mycket. Det luktar.

Det hände strax efteråt att en snubbe tyckte min vitlöksandedräkt var sexig. Höjden av desperation eller fettisch, svårt att avgöra vilken. En lukt hursomhelst. 

Det hände att barnet spelade en rungande version av Mamma Mia med ackord och the works för gästerna, sen visade hon sina Monet-inspirerade tavlor som hon målat och ramat in själv. Måste passa på att skriva ner detta innan hon blir typ tyst goth eller problemtonåring. Men detta luktar skryt jo.

Det hände ju tidigare i veckan att jag doftade pepparkaka pga skolans bakningskväll. Igår doftade jag igen bakverk efter en diger session av martha & vin (skäms inte att medge hur dessa två kräver varann för att bli ultimata). Så jag jämnar ut härligheten med att nu lukta vitlök och skryt. 

Och idag i arla morgonstund (med borstade tänder) stod jag på skolgården och hörde lärarna sjunga in julen. Sen nappade jag en stor kaffe från Delish och fick ett chokladkex på köpet. Balanserade mej till jobbet i ett doftmoln av kaffe, smulten choklad och tip tap ännu i öronen. 

Nu luktar det jul. 

  
En bild från stans bästa jultradition. Den infaller en gång per år och tar under fem minuter. Men värmen och glädjen räcker så otroligt mycket längre! Och ett chokladkex på köpet är som att vinna lite på lotto (har enbart erfarenhet av 11€, men även det så mycket mer än priset på ett chokladkex, bara för att bevisa hur så lite kan göra så mycket). 

Min röda tråd gick av nånstans på vägen. Vi säger att chokladkex doftar godare än pengar. Hmm. Inlägg slut. 

Jörn

oktober 20, 2015 — Lämna en kommentar

Vi har en riktigt fet spyfluga på kontoret. Han heter Jörn och har bott & surrat omkring här i en månad redan. Eftersom detta är ett sedvanligt kontorskollektiv där ingen tar nåt vidare ansvar kan ni tänka er att Jörkka lever loppan på bla matrester. 

Det har gått så långt att kontoret tudelats i de som älskar Jörkkis och de som hatar honom. Jag medger att jag blir lite glad varje morgon jag hör hans surr, lite som att få ett sms av en god vän. Men åtminstone 2 av oss alla ca 15 önskar honom en plågsam död.

Och eftersom jag är så glad i att Googla, en häftig reaktion på att jobba solo, hittade jag intressant information. Källan var lite skum och inte direkt angiven, så ni kan ta detta med mild ifrågasättning.

Flugor lever under vanliga förhållande i cirka 45 dagar. Det intressanta är dock att deras livslängd, precis som med apor och möss, förkortas då tillgången till mat ökar. Ungefär tio dagar innan vanlig checkout, dör då flugan. Skulle förhållandet istället vara så att flugan lever under optimal diet, (att den kan känna lukten av mat men inte äta speciellt mycket är tydligen väldigt viktigt) kan förlänga deras livslängd med tio dagar i andra riktningen. Sjukast av allt är att muterade flugor, som mist förmågan att lukta, utklassar alla andra. Upp till sjuttiofem dagar kan de här små rackarna överleva.

Antingen dör Jörn snart (snyft). På basen av köket så riktigt snart. Eller så har han så uselt luktsinne att han hinner utses till årets maskot.

  
En ny klassiker: hitta flugan? Nånej, skoja bara. Detta är bara en bild på Jörns kungarike. Själv är han på lunch i köket som bäst. 

En dagens

september 22, 2015 — 4 kommentarer

Älskar känslan av att äntligen få burra ner mej bakom en stor halsduk och dalla fram i ett regnvått Helsingfors. Hatar skammen av att halka och falla handlöst på trappan till barnens skola. Älskar insikten av att inget, otroligt nog, gick sönder. Hatar momentet före kraschen, då ens liv flimrar som en artistiskt klippt dokumentär framför ögonen, mitt i fallet. Älskar barnets omsorg. 

Hatar hemfärden, butiken, mjölkhyllan, kassan och släpandet i chocktillstånd. Älskar att landa hemma och tillåta post-chock-gråten komma. Hatar hur den gråten påverkar barnen. Älskar deras kramar. Hatar att laga mat och koordinerar läxor med darrande händer. Älskar barnens försök till delaktighet. Hatar att för säkerhets skull trevande leta genom kroppen efter skador och diverse konstiga knölar & bulor. Älskar att barnen sympatipetar på mej trots allt ont. 

Hatar att vi missar stallet på grund av detta. Älskar att gråtkrama mina föräldrar på Jysk (av alla ställen). Hatar alla som stirrar. Älskar att allt annat slagg som samlats inuti forsar ut medsamma. Hatar orsakerna till det. Älskar mitt jobb. Hatar hur hårt det går åt mej ibland. Älskar att jag snart flyger på prisgala. Hatar att jag är så slut. Älskar att jag idag köpte en galaklänning på under fem minuter. Hatar att jag ännu måste köpa strumpbyxor. 

Älskar att krypa i säng, slutkörd och gråtmosig. Hatar tanken av morgondagens stelhet och  smärta. Älskar känslan då alla andra sover. Är tacksam att jag är hel. Är skrämd att jag är så sliten. Är glad att jag grät ut. Är förvånad att jag är så tuff. 

Ni vet. Slutet av maj inklusive slutspurt på precis ALLT. Så jäkla trött och virrig och absolut kaputt i huvudet, samtidigt så glad i hjärtat över att se barnen blomma upp och tjoa över minimalt med skoltid kvar till oceaner av sommarlov. 

I tamburen femtiden idag. Vi har nyss ätit och ett barn är iklädd full fotbollsmundering, ett funderar på parkmundering, J som hoputtar med bilnyckeln i näven och jag som gäspar käkarna ur led och försöker peppa mej på kvällsskiftet på kontoret. 

Försöker hafsigt krama om min familj. Min egen familj. Säger ”tack att jag får vara en del av er”. Stunden är förbi innan den ens började. De andra försvinner ner i trappan. Jag smilar ända från maggropen och upp i hårfästet och går sakta mak till jobbet. 

Alltså tacksamheten här. Enorm. Den kanske framhävs av min tröttma och stress, men känns ändå fin som sammet i magen. De där som marknadsför sina jugurtar och magsnälla produkter kunde få låna mitt breda flin just nu. Minus gäspningarna då. 

Flum slut. 

Tunghäftan var närvarande, men som tur ganska mild, när undertecknad skulle kommentera årets valaffischer på radion igår. Tunghäftan var ändå klibbigare när grannfrun visade sitt mycket symmetriskt omplåstrade ansikte och barnen frågade om hon blivit skrapad av deras katt. Tunghäftan stramade riktigt i gommen då skolläkaren frågade – på fullt allvar – om mor är nöjd med barnets proportioner. 

Ibland, oftast och hemskt ofta aldrig, kommer jag på rätt svar på momangen. Inte ens efteråt. Jag vet inte vad som är mer förargligt: att komma på det perfekta svaret då det är för sent eller att inte komma på det alls. 

Och jo, jag vill tydligen ha känslor i valaffischer. Grubblade på mina svar efteråt och kom fram till att där åtminstone svarade jag rätt. Känslor är det ända som hinner träffa – och stanna kvar – i väljarens sinne, där hen svishar förbi affisherna i spårvagnen. Allt annat är nunor och siffror. Det är känslorna som leder till reaktioner.

Jag kunde dilla på länge om känsla, reklam och såklart förpackningar. Men det blir ett annat inlägg. 

Om det är svalt i luften och jag rusat till min träff (vilket jag alltid gör) får jag en touhutippa under näsan. Utan att försköna; jag börjar snora.

Oftast finns det näsdukar i min ficka eller väska och så även i torsdags. Halade upp en nessu ur väskan och snöt. Knycklade ihop och insåg att det står nåt på näsduken. ”HELLO BABE” med versaler, skrivna med kulspetspenna. Öppnar näsduken och där under snoret står även ”SÖTNOS”. Bilden uteblir. Ja hela bevismaterialet är förstört och bortkastat.

Försöker fråga familjen i frukostbordet nästa dag. Ingen erkänner. För en kort stund hinner jag stå och skära upp mellanmålsäpplen och humma nöjt över min hemliga beundrare, nån utanför familjen. Tänk så spännande! VEM ÄR DET?!?! Då smyger en väldigt söt familjemedlem in och viskar ”det var jag”.

Spänningen var olidlig så länge den varade, men slutklämmen ändå bättre. Årets gulligaste!

Sammanhang

november 2, 2014 — 4 kommentarer

Känner ni starkt att ni tillhör och har tillhört olika sammanhang? Typ genom jobb, studier, kompisgäng, hobbyer, rötter, hem, släkt etc? De få gånger jag tar mej back to the roots får jag grym aktivitet i hjärnkontoret. Över sammanhang som varit och var jag landat nu.

Så många tar sej tillbaka till sina hemknutar, speciellt efter att de bildat familj. Jag kan känna hur bekanta familjer i nån mån lever sin uppväxt igen, nu med egen familj. Och detta är enbart en högst personlig iakttagelse, noll fakta. Absolut inget fel med det, mer kanske en mild avundsjuka. Främst finner jag det så otroligt fascinerande.

Jag satt idag i festsalen på min gamla ungdomsgård, tillbaka i hembyn. Allt hade hunnit ändra. Och allt hade hunnit slitas ner. Igen. Tid har den effekten. Och jag försökte känna efter om det fanns nån som helst dragning eller känsla av sammanhang för mej där. Visst, vår äldsta hann gå i parken utanför det huset. En förmiddag i veckan medan jag red hos mina föräldrar. Hon påstår att hon smakade sin första muminlaku i den parken. Hon var två år då, så jag lägger inte mina slantar på det minnet.

Nu finns inte ens parkverksamheten kvar. Jag har en miljon mer och mindre verkliga minnen från den parken. Sidospår: vad är nu sen verkligt när man minns sin tidiga barndom? Min poäng är att det där lakuminnet kändes så mycket mer värdefullt än mina egna historier. Jag kände ingen egen dragning. Inget sammanhang. Inget ledsamt i det, bara som om mina egna minnen blivit övermålade för länge sen.

Överlag känner jag mej inte så rik på sammanhang. Eller så lyckas jag inte se sammanhangen så här nära ifrån, kan så vara. Det kanske kvittar. Dessa sammanhangstankar blommar upp med jämna mellanrum, speciellt efter att Mirjam Kalland nämnde det i sitt sommarprat. Och just idag, efter en sopplunch på ungdomsgården.

Och jösses så man glömmer! Minnet är ett spännande verktyg, både hur det fungerar och inte alls fungerar. Vad man vill glömma och vad man aldrig glömmer. Kanske mina sammanhang är ett knippe minnen som inte ska skrapas upp, just för att de i dagens värld då inte skulle vara längre just minnen. Bara upplevelser som inte kommer tillbaka.

Mina barn är i såna åldrar varifrån åtminstone jag har mycket tydliga minnen. Dessa minnen blommar upp genom mina barns upplevelser, jag kan så starkt känna igen deras känslor. Som om jag tidvis levde min barndom igen. Och nu är vi inte alls där jag växte upp. Tänk så konstigt om vi hade varit det. Närapå lite creepy. Igen, en högst personlig iakttagelse.

Ja, jag hade en lycklig barndom. Om nu nån undrade över det. Men den var främst en känsla och inte ett arvegods. Jag såg fragment av barndomen idag och saknade lite sammanhanget. Eller minnet av ett sammanhang. Kanske sammanhang är nåt man bara ser efteråt? Eller saknar efteråt. Vad vet jag, kanske sammanhang bara är mitt hjärnspöke.

Kanske jag alltid haft för bråttom framåt att jag missat mina sammanhang. Sen när jag hinner sitta ner på 2040-talet, kanske jag sen ser the big picture.

Friktion

september 15, 2014 — 2 kommentarer

Jag försöker att ha tålamod och vara snäll och trevlig och nicka på de rätta ställena och svara någorlunda passande till sammanhanget. Men allt jag kan tänka på är om jag täcks gå och gnida mej mot närmaste husvägg. Aj aj så rappning kan se lockande ut! Eller stolpar med struktur, mmm.

Mitt tillstånd gör att jag ser min hemstad med helt nya ögon. Hälsningar av Klia-Pia.

Kryddar med passande musik från ett av mina favoritbänd från days of my past.