Archives For Hjärta

38 och fabulös

augusti 7, 2017 — 2 kommentarer


 

Idag fyller jag 38 och vet ni, det är första gången på riktigt riktigt länge jag tyckt att det är askul att fylla år. Synd att det bara varar 24h. Jag har en kompis som kallar sin födelsedagsmånad för just födelsedagsmånaden, bara för att förlänga härligheten. Jag har mycket att lära mej där. 

Annars har jag funderat mej blå på sociala medier, på hur störigt & fantastiskt det kan vara och hur jag reagerar på poster så tydligt utgående från humör. Har också fått gå noga igenom sanning vs verklighet på tex instagram med mina kids. Fast det är nog mer jag som mantrar åt min egen napa, kidsen verkar ha sitt mycket mer på det klara än denna guldtant. Bra utveckling där.

Och på tal om kids. De har ännu sommarlov, de små lyckostarna. Och jag väntar hett på att skolan ska börja. Det är en sak att inleda familjevardag och en helt annan sak att inleda vuxenvardag med semestrande barn. Gaaah! 
Fast äntligen kan de tassa på stan och köpa sina gummin och pennor helt själv. Det där är ett romantiskt minne som är kul som enbart minne och kanskekanske ännu att haka på innan de ska börja ettan. Sen utvecklar de en snäv smak och jagar i oändlighet efter den perfekta tuschen. Boooring. 

Tillbaka till dagens viktigaste; min födelsedag. Om en timme är den slut och det är en evighet till nästa. Ännu en fin högtid i kappsäcken. 

Jag ritar bok, rastar hundar, bongar fridlysta finblommor och så bygger vi. Läs denna mening åtminstone fem ggr så kan ni min vecka. 

På tal om den fina blomman. Det är en orkidé, med ett fint namn som jag inte nu minns, och min mor blir alldeles rörd i hjärtat när vi hittar dylikt och så berättar hon om den själviska tanten på skogsstigen som en gång stolt visade upp sitt svampkorgsinnehåll till mamma – och allt mamma såg var att hon också plockat en av dessa fridlysta orkidéer. Min mamma är ännu också upprörd. 

Hon är så till den grad till sej över fridlysta växter att hon tom inväntar att nattviolen blommat klart på ett av våra hästbeten innan hon släpper in hästarna där. En fin egenskap tycker jag. 

Bildbevis på blomman:

Bildbevis på ritat:

Bildbevis på hundar:

Och bildbevis på bygge med ny hästtapet:

Nu ska jag börja om från början. Pust. 

GDA 2017

februari 11, 2017 — Lämna en kommentar


Hej från våning 15 i Frankfurt. Här ligger jag och fnissar åt alla tassiga minnen från igår. Det började med mingel på prisutdelningen, som skedde på det största mässområde jag sett. All förflyttning skedde via buss eller stående på rullband. 

Efter massa talande tyska gubbar fick vi posera för fotogtafer och hålla i en tom tavelram, I kid you not. Men eftersom kunden beställt hem priset per post fanns inget pris att hålla i. Skrattade extra mycket åt detta hela kvällen.

Vinnaren för Excellent Communications Design, ser ni? Kräver bara en liten touch av photoshop, hehe. 

Framför vinnarväggen. Svårt att få en bild utan tio andra vinnare.

Hade i misstag matchat armband med klänning.


Fick se massa fin design vinna pris.

Och en visuell show utan like.

Sen hoppade jag bokstavligen i stilettklackarna, bytte kläder och åkte vidare på galamiddag. 

Mycket viktig dokumentation. Sen censureras bilder på många berusade japaner, så vi hoppar direkt till hemkomst och mycket obskyra men glada bilder:

Jag tassar strumpfota på hotellet.

Min klänning. Och sug i blicken, obs.

Mycket stolt, nöjd & trött. Nu ska jag checka ut och kolla in Frankfurt innan jag flyger till hem söta hem.

Edit: sist men inte minst. Flaskdesignen som vann pris.

Form av Finn Spring, grafisk design av moi. 

En komma hem-lista

januari 13, 2017 — Lämna en kommentar

Tankar efter lång resa, borta från hemmets härd, vardag och ganska mycket; borta från barn. Ej så små barn, men inte helt stora heller (de är nästan 10 och mycket drygt 11). 

  1. Den frånvarande föräldern blir omåttligt populär efter hemkomst. Må detta pågå länge
  2. Kidsen är plötsligt ofantligt mycket mer självgående. Uppstår nya frågor om a) jag månne servat för bra eller om b) detta är på ett mer psykiskt plan. Hoppas alternativ b. Hursomhelst, njuuuter
  3. Föräldern som varit väck är gladare och lite galnare
  4. Föräldern som varit väck försöker inta en sydamerikansk mañana-mode. Leder till mindre stress och mycket av punkt 3
  5. Mañana-föräldern blir tålmodigare och mer konstruktiv i saker som läxhjälp, tröst och goda idéer. Det blir faktiskt mer som fenomenala idéer. Osäkert hur länge detta sitter i
  6. Alla saker delas härmed in i saker som korsat Anderna med äventyraren och saker som inte gjort det. Om nåt museum vill kontakta mej går det bra. Oftast är det skönt att komma hem till vanliga kläder, jag däremot pajar mina lortstyva ridbyxor och suckar tungt
  7. Tidsskillnad, även kallad jet lag. Detta är ingen bra sak, men ger lite behövlig egen tid i form av sömnlösa nätter då en kan fundera på dylika inlägg. Å andra sidan sov jag nyss 15 förbjudna minuter på soffan, kommer att få sömn nästa gång i februari
  8. Julpyntet finns kvar till en del. Förhatligt. Men eftersom punkterna 3., 4. och 5. så ordnas det en julpyntsjakt hemma hos oss strax (eller mañana, vilket som passar bättre)
  9. Sammanhållning inom la famiglia. Absence makes the heart grow fonder, som Lady Marian sade i sin rävskepnad i den bästa Robin Hood-versionen (den ritade av herr Disney)
  10. Tacksamheten till alla inblandade som gjorde äventyrer möjligt. Sappy Hollywood-tacktal här. Speciellt till den hemmavarande föräldern. 

Alla referenser i listan (äventyrare, galning, frånvarande, väck, fenomenal etc) gäller mej. Förutom i punkt 10, då är hemmavarande föräldern min man och klippa. Jag är (om möjligt) lite mer knäpp än tidigare. Utveckling går som tur oftast framåt. 

Did it, got the t-shirt

januari 12, 2017 — 4 kommentarer

På knaggligt nät försökte jag rapportera att jag är hel och hållen kommit över till Argentina från Chile. Det lyckades inget vidare att rapportera (nog att komma över), men ni kan alla sluta oroa er — jag lever mer än någonsin! 

Det var verkligen det största äfventyret att korsa Anderna. Fick nyligen höra att vi som gjort detta till hästs i modern tid är under 350 st. Så det är med sann stolthet jag bär min t-shirt. 

Min GoPro innehåller mängder av bilder och videon, mest om hur jag vinglar på klippkanter, men också vidder, berg, kondorer och sten. Men dessa är ännu tryggt i kamera. Får bildbomba sen nåttag när jag kramat barn, kommit ifatt jobbet och insett att drömmen blev sann och mer därtill.

Min väska vägde minst 2 kg mer än före start, så mycket sand och smuts samlade jag på mej. Och jag fyllde min laundry bag på hotellet i Cordoba med såna mängder illaluktande tvätt att jag nästan skämdes. Försökte vifta och förklara för den underbara personalen om vad jag gjort för att smutsa ner mej så, men de bara log och nickade och sade att ingen kund gett dem så mycket tvätt tidigare.

Äventyret tog mej mer än 200 km till hästs. Från Chile till Argentina via en höjd på 4.500 m längs en historisk rutt som San Martin använde omvänt för 200 år sen, när han skulle befria Chile från Spanjorerna. 

Vi red den omvänt eftersom höjdskillnaden är såpass stor på slutet och för att kroppen behöver vänja sej. Det tar väl 20 dagar på hög höjd för en människa att vänja sej helt, vi använde bara sju men det gick bra ändå. Mellan bergen Aconcagua och Ramada (finns två, ska ännu kolla vilken) finns två vackra dalar och vi hade en vilodag i en av dem; Valle Hermoso. 

Vad mer? Min egen säng är om möjligt ännu skönare än förr, det går att tvätta håret i 0-gradigt vatten, 35 meters vindbyar flyttar på hela hästar, att sätta upp tält i hård vind är knepigt, jag kan grunderna i att stycka en get och att mina båda mulor (en i Chile och en i Argentina) nog räddade livet på mej. 

Mer ingående reseskildring kommer jämte bilder. Tills dess är det bara att fråga eller beundra mej & La Baja på 4.500 meters höjd (jag iklädd kisitältet). Stoltare tant eller mer tuff mula finns inte.

På tal om smuts. Min sovsäck ligget otvättad och oöppnad på badrumsgolvet hemma. Vet ej om den går att öppna. Överväger att ta på mej peruk och åka till andra ändan av stan till ett tvätteri. Känns som en tickande bomb. 

Hej från under jobblavinen, försöker hitta upp till ytan ännu denna vecka. Men här nere är det varmt och mysigt, resfebern värmer och julmusiken skrålar. Fyra dagar till semester, fem dagar till jul, åtta dagar till avfärd.

Blå i ansiktet

december 10, 2016 — Lämna en kommentar

Denna dag kommer att gå till historien som en av de mest känslosamma någonsin (i gott sällskap med mitt eget bröllis och två ggr barnutklämning). Har det inte varit bottenlös sorg eller sinnesförstörande frustration – så har det varit sån livsglädje att jag smällt av. Mycket gråt. Hemska insikter. Sinnesnärvaro att läsa situationer. Lycko-hulk. Arga explosioner.

Det absolut minsta, men ack så störande, kan jag avslöja här. Resten tänker jag störigt nog inte berätta, eftersom de sakerna inte är mina att berätta. 

Vet ni vad man gör om man inte känner till sin egen blodgrupp? Och jag måste veta det för alla papper som behövs till Anderna. Jo, man ringer sin hälsostation och frågar. 

Men blodgruppen finns inte antecknad om man inte blivit opererad eller fött barn. Jag har fött barn två ggr, som jag ren nämnde. Men i mitt fall glömde de visst att plita ner det. Så ingen info fanns att få. 

Jag frågade artigt om jag kunde få komma på ett blodprov och kolla upp det? Nejvars, sånt sysslar inte hälsovården med. Absolut inte. Gå och donera blod, då klarnar det. 

Men eftersom jag käkar en vaccinkur (tydligen kan man käka vaccin) mot tyfus, ni vet det där som Emil leker att han har i Lönneberga, så får jag inte donera blod just nu. Även det för resan. 

Så då fick jag snällt boka en privat läkartid för att få en remiss till labbet, för att bli stucken på labbet, för att nu vänta 6 dagar på en bokstav. Denna bokstav kommer sen att tapetseras på vår vägg, eller alternativ tatueras på min arm. Den känns såpass värdefull. 

Jag hade så innerligt gärna donerat blod just idag. Efter ett halvt vuxenliv av att leva under blodgivingsviktgränsen är jag nog sen en lång tid över den och saknar ursäkter. Istället får mina blodampuller åka lastbil till okänd ort för att evalueras. 

Med känslospaghettin från allt annat blev det lite väl mäktigt med detta labbäventyr. Dagens tips: lär dej din blodgrupp. Dagens lärdom: tyfusvaccin går att käka. Dagens insikt: ta absolut inget eller ingen förgiven.

Puss & kram!

Vad händer sen?

december 5, 2016 — Lämna en kommentar

Befinner oss som bäst i Stockholm. Har trallat runt på en massa klassiska ställen och suckat att det nog är sista gången som kidsen vill göra detta med oss. Bevisar mej gärna ha fel. Eller så blir det verkligen så att vi vallar runt på typ barnbarn nästa gång. 

Dagens Junibacken inklusive sagotåg (bröööööl) var ändå en hit ännu. Och rummet med Mumin och deras Vad hände sen-teater. Kan bara rekommendera, ville inte att teatern skulle ta slut, så bra var det. Fick nostalgikramp i hjärtat.

Sen mindes jag regeln att om en släpat kids runt på Vasamuséet, Skansens julmarknad, Aqvarium, Hallwylska, gamla stan, NK:s julfönster, den enda Massimo Dutti barnavdelningen i hela Sverige och femton fikapauser med lika många chokladbollar – då får en gå lite bananas inne på Svenskt Tenn för de några slantar som finns kvar. 

Förresten. Denna lilla ledighet har räddat denna stresskvinna. Det känns super out att gnata på hur mycket en har att göra i dessa tider – det är på nåt sätt precis samma för samtliga människor jag känner. Vill så gärna sticka ut ur mängden och vara zen, avslappnad, organiserad och ha tid för tupplur. 

Har funderat på denna julbuslöshet. Är inte alls ledsen att den uteblev i år, både kids och jag verkar vara förbi det skedet. Men är så ledsen över att tiden till det inte varken funnits eller kommer att finnas. Att december kommer att swisha förbi och att jag kommer att vakna upp till livet mitt på Anderna. 

Känns som om grav prioritering står överst på listan. Må 2017 bli året då jag lyckas med det. 

Om nån vill prioritera god fiilis och värme ända ner i tårna oavsett ålder, börja med 20 minuter av Vad hände sen på Junibacken. Kolla på NK:s julfönster också och köp några buntar servetter på Svenskt Tenn while you are at it. Betala 20 kr för mete på torget i gamla stan. Kolla in gymparörelser & mustach av tant Hallwyl på hennes museum.

Bra början.

Rätt fokus

november 8, 2016 — Lämna en kommentar

Den sötaste lilla lakuråtta har flyttat in hos mina föräldrar. Så liten och söt och drypande av valpdoft. 


Jag fokuserar på denna lyckobringande krabat och på att jag utbytte hemliga tecken med mina morföräldrar på gravgården i lördags. Istället för tarvliga vardagsbekymmer som sommardäck i snöyra eller total saknad av koll i vardagen. 

Kärlek och valpdoft är sånt som för en framåt, oberoende av stigen. 

En salig soppa

oktober 24, 2016 — Lämna en kommentar

Det har varit höstlov, ett riktigt magiskt sådant trots att jag körde femtiotolv ggr mellan Helsingfors och Ekenäs. Såg sjuttiofemton hjortar. Åt några av dom. Sov. Sprang. Pratade. Tvättade ett stall. Firade en farbror. Hängde med bästis. Gick på dejt med min man. Red. Jobbade. 

En blåklocka i oktober. Såg en lupin också. Inte kanske så vanligt? 

Annars då? Känns lite som om mörkret krymper livet till en mysig sparlåga. Försöker få saker gjorda utan att dra fram som ett ånglok. Ibland går jag hem mitt på dagen, tystar telefonen och kryper ner i min säng. Ligger där i svala lakan och känner att ibland måste jag ligga mjukt mitt i allt hårt. Tänka på egna saker och prioritera bort angstiga saker. Funkar så jädrans bra! 

Ser ändå till att försvinna tillbaka till jobbet innan kidsen kommer hem, känns som om de skulle bryta min hemliga magi. 

En av förra veckans skapelser.  Kommer bli hett mode snart, kom ihåg detta. 

På jobbet har jag gjort en ny bag-in-box (vin), en image till en teknisk disponentbyrå, fem olika brochyrer och tidningsgrafik för åldringar. Gjort en ny vattenlåda och knåpat exportmaterial på tyska. En sån salig soppa. Det är så ombytligt just nu. Jo, ritade ishockeyspelande ugglor också. 
 

Har avslutat min arbetshandledning med att blicka bakåt från framtidshösten 2017. En massa intressanta grejer hade hänt framtids-Pia, men klarast lyste ändå en grej: No fomo. No fear of missing out. Jag måste inte hinna till just en viss spårvagn, jag kan lugnt vänta på nästa. Det kommer nya vagnar, nya uppdrag, nya case. Jag kan missa utan att det stör. Jag får gå hem och och smygligga i sängen. Njuta. Sen fräsa vidare i egen takt. 

Imorgon ska jag få klämma på mina björksavsflaskor färska från tryckeriet. Och gå på 11-åringens första ishallskonsert med Twenty One Pilots. En fenomenal tisdagsplan.