Archives For Kids

Nytt försök

maj 31, 2017 — 2 kommentarer

Kanske jag bara rivstartar med ett klassiskt vad jag gjort-inlägg. Ritsch! Det blir siffertema.


Vår äldsta fyllde 12. Hon är numer bara 16 mm kortare än jag och ämnar växa förbi mej inom denna sommar. Vi får väl se. Finns det nån James Bonds skurkmaskin som töjer ut envisa föräldrar? 


Eftersom vi ordnade kalas måste vi städa. Utan att skryta så har vi städat kanske 4 gånger på ett år. Det är nåt med vår vardag som gör att vi grisar ner oss och helt enkelt inte orkar med detaljer som städning. Hade ju så gärna kommit hem till detta oftare, men att leva verklighet med riktigt damm är nog viktigare. 


Som sagt, när vi då inte vill städa så lever vi. Här inväntade jag en kär kompis på lunchskål eftersom hon nu befinner sej på andra sidan jordklotet på en verklig livsresa. Sånt som fått mej att fulgråta många ggr av lycka, kan inte ens fantisera vad hon då går igenom. Men det är hennes historia.


Att vi däremot fulgråtit av sorg hela familjen är en så mycket mer hemsk historia. Kidsens ponny måste avlivas mycket tidigare än vi trott. Ofattbart att han inte finns längre. Och äckligt hur detta drog mej ner i flera veckor före det hände. Har varit som en trög surströmming nästan hela maj, tur att denna skitmånad snart är slut. 


Tursamt nog fick jag ratta lite segelbåt utanför Helsingfors. Varje vår tror jag att jag inte kan ett jota om att segla. Och varje vår märker jag att jag kan lite mer än förra våren. Bra utveckling där. 


På tal om utveckling. Helt skräp är denna månad såklart inte. Fick plötsligt ett mail om att mina björksavsflaskor har nominerats för årets Pentawards. Jag kanske kan återkomma till det, finns mest stolthet i detta projekt och denna nominering. Ever. 


Annars har vi hängt mycket på landet. Ska flytta dit ut om bara nån vecka, på själavård och arbetsläger. Här har jag försökt fota ett rådjur, hitta det om ni orkar. 


Sen har jag burit ett enormt knippe silvriga heliumballonger längs Helsingfors gator. Bra terapi, alla man mötet blir ju så sjukt glada. Tilläggskommentar: känner du en 5-åring eller 55-åring eller 555- eller 5555-åring som vill fira med ballonger? Kommentera här, dessa är lediga nu. 5555-åringen går före i kön. 


Ja dessa ballonger användes som rekvisita på en fest som vi ordnade för skolans femteklassister. Så stiligt!


Idag cyklade jag med 100 stycken 3–4 klassister till Fölisön. Kan hända att jag krympte lite av ansvars-åga, men sträckte som tur på mej av pur stolthet och lättnad efteråt. Så dessa 16 mm som skiljer mej och min dotter är ännu på bordet. 

Sen ritar jag bok, layar viktiga dokument och skissar på siraper – pretty much same old. Städar inte. Skålar ibland, och försöker uppfostra de mest fantastiska av döttrar. Tittar på Djursjukhuset när jag inte kan sova och vakar för länge, som nu. 

Vi hörs snart igen, bloggen. 

Giv mig en kostym

november 2, 2016 — 4 kommentarer

Att vara förälder till kids på 9 och 11 är en mild pärs. Och det lär inte bli lättare inom snar framtid. Det är så mycket koll du måste ha och så mycket information att uppdatera att du finner dej irrandes framför ostdisken i butiken bara för att beslutsmöjligheterna på en och samma dag blir för många.
 

Tror det är Mark Zuckerberg som varje dag klär sej i samma kläder bara för att minimera besluten. Giv mig en uniform eller en kostym, tack. 

Kidsen är på gränsen att hålla reda på sina egna läxor, men behöver ändå hjälp. De kan i princip packa sina jumppapåsar själva, men mycket moraliskt stöd eller påminnelse behövs ändå. Främst i att komma ihåg att packa upp allt också.

De ska läsa på prov. Den ena behöver springa runt och hoppa jämnfota medan vi tillsammans diskuterar all fakta, medan den andra ska sitta tyst i sitt rum och läsa tills det krävs många förhör inklusive skisser, diagram och armvift — och helst en Youtube-video på det. 

Sen ska du som förälder veta vilka sociala medier som gäller, all jargong kring det, hur kompisarna beter sej där, hur ditt barn beter sej där, var finns problemen och hur hjälper du. Helst ska du glida värdsvant omkring i kulisserna och kunna förutse allt likt en magiker.

Kylskåpet blir tomt på noll tid, bykkorgen fylls med mer illaluktande kläder, kidsen ringer eller messar dej minst fem ggr per dag per man, du ska vara tillgänglig och kunna ge goda råd och gränser och peppa så mycket att peppningsordförrådet tar slut många ggr i veckan. 
 

De lär sej att åka buss själva. Eller gå ärenden. Men allt måste först övas och både de och du gör dråpliga misstag. Du tittar på andra människor i bussen och tänker att även de har åkt första gången nån gång. Det är så många första gången-saker. Hela tiden.

Fotbollsträningar. Föräldramöten. Krav maga-träningar. TeamGym-träningar. Lägerskoleinsamlingar. Klassträffar. Kalas. Tandläkare. Tandställning. Bildäck. Sportutrustning. Räkningar. 

Sen måste du kunna trösta på en helt ny nivå, jo för först måste du lista ut varför barnet gråter och det är antagligen inte för det hen säger – utan nåt helt annat som antagligen framkommer först senare. Och du har tröstat fel hela tiden, tills dina detektivkunskaper blivit vassare. 

Känslorna är starka och de blir bara starkare. Du tittar vemodigt på deras sovande kroppar och ser dom bokstavligen växa framför dej. De tom sover i en lite mer trotsig ställning, fast sängen ännu är full av nallar. Kontrasten är kul. 

Varje kväll är en seger. På att kanske bara en grät, på att hoppeligen ingen grät, på att alla läxböcker är hittade, på att du kom ihåg mellanmål, på att vi kramades, på att tvättmaskinen tömdes, på att finskaförhöret gick bra. 

Jag är en sån vinnartant varje kväll. Och expert inom många områden. Just nu faktiskt extra påläst inom kristendomens historia. 

Och jag curlar inte ens. Jag försöker bara anpassa mej och våra avkommor till detta rapidsamhälle. Och sköta min egen träning, hygien, sociala kontakter, parförhållande och för att inte glömma jobbet, ponnyn och att sova. 

Just det ja. Sova. 


Detta kunde tex vara min kostym. Hur många ex av allt månne jag behöver? 

Preteens

oktober 10, 2016 — Lämna en kommentar

Jag bloggar inte kids nå mer av en mycket god orsak. Men det är ingen hemlis att vi har två döttrar. Föräldraskapet är just nu så mycket av allt. Blir ganska matt på att väntas vara den allvetande psykologen, samtidigt som det är så gulligt att låna ut kläder och skor till sin egen dotter och att tillsammans sucka över livets stora frågor. 

 
Är det inte kris i skolan så är det nån annan kris och nästa dag fanns ingen kris, tills orkanen drar in ändå helt oväntat. Ducka, serva, krama, ryt, ignorera, förklara, skjutsa, messa och börja sen om från början.

I helgen åt vi middag med föräldrar till tonåringar. Och mina öron bara fladdrade och mina ögonbryn höjdes i taket av förvåning. Vi är bara i den allra mjukaste av startgropar. Så jag försöker ta allt med ro nu och hoppas åldern skämmer bort mej med mer chillade nerver. 

Gilla läget. Tills det kommer ett nytt läge som jag bäst nog kommer att lära mej att gilla. Circle of föräldraskap. 

Jobbflow nu och då

september 7, 2016 — 5 kommentarer

Det fanns en ljuv tid då kidsen gick på dagis. Du packade kanske in dom i förhatliga galonkläder och måste torka lite (mycket) grötkladd, men once de var klara var det bara att droppa av dom och satsa 100% på jobbet tills de skulle avhämtas.

Sen kom skola i kombo med eftis. Nån läseläxa eller enkel matteuppgift som tillägg, mer smörgåsar än gröt, men en mycket ostörd jobbdag följde ändå. 

Nu är det bara skola. Och barn med egna telefoner. Svåra läxor. Gå till kompis-frågor. Mellanmål slut-tjat. Försvunna eller efterglömda jumppapåsar. Svårt att passa tider.  Glömda bibbaböcker. Blablabla.

Mina jobbdagar är numer ostörda till ca 13-tiden. Sen börjar de ringa, de små liven. Hallå i luren bara. Och kan jag inte svara följer sjuttioelva meddelanden. Så söta, men ack så avbrytande.

Kom ihåg detta; dagisbarn ringer aldrig hem under dagen. Vissa saker utvecklas inte åt rätt håll. 

På tur

juli 24, 2016 — Lämna en kommentar


Efter fina festligheter på en 80-årsfest, packningsraivare deluxe och en lite sur krabbisdag (jösses, gled omkring som en surströmming i Ekenäs) lade sej lugnet ombord på segelbåten.


Vi fick bästa platsen i Kejsarhamnen.


Och av bästa tårtan på Farmors café. 

Nu fajtas våra barn, bara så ingen tror att detta är 100% idyll. 


Tills maskarna åker upp ur kylskåpet och de börjar meta. Igen. 


Mört. Har de lärt mej.

Met, klubb & byx

juli 21, 2016 — 4 kommentarer

Nu har de fått för sej – alldeles själva – att de ska fiska. Så de gräver mask, petar den på krokar, sitter på bryggan i timtal (med flytväst), drar upp fångst, lossar fiskarna från kroken, torkar händerna på byxorna och bär upp hinkvis med abborrar som de sen klubbar och kollar noganoga när J eller mofa rensar och byxar. Imorgon byxar de nog själva. 

Jag fick äran att ge logi åt masksamlingen för inatt. Det är ungefär vad jag duger till – och det gör mej så glad. Senast vi gick på Kungsgatan i Ekenäs såg de en butik som gjorde reklam för levande maskar. Lågt fniss och rullande ögon, sånt gräver man ju upp själv höhö. Kaxiga är de också. 

Läs gärna modersstoltheten mellan raderna. De är ren så mycket mer än jag nånsin kommer att bli. 

Hej firrar, hejdå firrar. 

Simkunnighet

juli 16, 2016 — Lämna en kommentar

Visste ni att Folkhälsans simskola fyller 80 år i år. Simskola är en så grymt bra grej på precis alla sätt (utom det att vår är belägen såpass långt från stugan att jag suttit 26H på en strand de senaste två veckorna, men vad gör man inte för sina små fiskar. Själv har jag mild vattenskräck och innehar noll simmärken men nog en helt okej simkunskap så länge jag får hålla huvudet ovanför ytan. Lång parentes slut). 

På dessa 26H tog kidsen olika märken och jag lyssnade på lokalt skvaller så öronen blossade och näsan brändes. Sen måste jag tjuva grenar av en silverpil och binda en kandidat-krans. Alla inblandade fick godkänt. 


Krans gjord av silverpil, grön ståltråd, prosecco och djupgående prat med bästis. 

Bonusbild på snälla hästar i vackert morgonljus.

Vad vi gör

juli 12, 2016 — 2 kommentarer

Kidsen har öppnat sin detektivbyrå för säsongen. Saldot hittills är en borttappad delfin och lite små grejs. I väntan på det stora mysteriet.

Detektiverna fann bla de lösa skruvarna från min bils bromsar. Är ännu också så arg att jag sjuder bara jag tänker på det.

Vi har pratat (och fotograferat) blommor & bin. Detta är ej ett bi! Jag ljuger eller förskönar inte den diskussionen.

Skamligt men sant. Jag har jobbat äckligt mycket. Så mycket att detta ändå inte kan kallas semester utan mer en annorlunda vardag på landet. Bilden ovan är inspiration till finsk jubileumsskumppa. Hoppeligen på alkoholbolaget under jubileumsåret. 

Medan jag jobbat har kids flugit drake. Bra sommarsyssla!

Och så har vi spelat minigolf i Tenala. Just passligt nio hål för allas tålamod.

En kväll blev jag artistiskt inspirerad (?) och fotade hästar.

 

Paddy är lika fin och lyssnar lika tålmodigt som alltid.

I helgen guppade vi lite segelbåt. I nåt skede dansade jag till Susanne Sonntags band mitt i Bromarfnatten. Det var kort och intensivt.

Och sen åt vi lyxmackor nästa dag.

Men allraallra mest hänger vi på simskolan och korvar oss in och ut ur sandiga & våta simdräkter. Räknar att jag sitter där under/på/inuti en filt över 3H per dag. Vissa saker ändras aldrig. 

Men så länge de tjoar lika glatt och kämpar lika ivrigt för femton olika simsätt och dyk så må de hållas. Jag är en så maintenance-mom just nu. Som sen jobbar kvällar. 

För att inte glömma att kidsen bakar en kladdkaka nästan varje dag. Balansen är härmed uppfylld. 

Nu börjar 10 dagar av hästjobb. Det här är åtminstone inte tråkigt. 

Alla kids på bilderna har gett sitt samtycke till denna publicering. Hästarna är mutade. Smörgåsarna och kakan är uppätna. 

Bullerbylove

juli 3, 2016 — Lämna en kommentar

Kom till landet via fin sommarteater på Raseborg. Se den.

Är mycket smutsig och zen. Hänger med bästisar som Allu & Selma. Plus mina kids! De har vuxit 17 cm under veckan som gått, åtminstone mentalt.

Får hela tiden kolla med dom hur mycket mat både hästar och hund ska ha, vilken tid ponnyn äter medicin, var vojlockarna är och om de sett mina kläder (som de bykat!!). De vet allt. 

Vårt lande, aka Bullerbyn, gör så smarta kids. Jag kan nu åldras och fördummas med ro i själen – med fingrarna klibbiga av praliner. 

Sen sist

juni 16, 2016 — Lämna en kommentar

… har jag knåpat små överraskningspåsar (eller varför inte kalla saker vid sitt rätta namn – knåpat MUTOR):

Och kommit på (i misstag) hur man formatterar text på whatsapp:

Mera tricks här.

Sjukt bra saldo på en och samma dag!