Arkiv för Kids

D som i drama

augusti 23, 2018 — Lämna en kommentar

Det senaste halvåret, och speciellt skolstarten nu i höst, har gett oss försmak på vad det innebär att vara tonårsföräldrar. Skalan ligger mellan fasa och enorm glädje. Om det startar en anonym tonårsföräldrablogg nånstans på svenska så kunde det eventuellt vara jag. Nånej.

Allt jag har att säga om den saken är att det spelar så enormt stor roll vad vi pratat och tjatat fram tills nu. Orka vara en bra förebild, orka förklara, orka peppa, orka gräla, orka lägga dej i, orka lyssna. Nu då stormen kommer (I tell you, det är så mycket feeling, funderingar och drama) – så har åtminstone några guldkorn fastnat. Bra insikt där.

Och vi fortsätter nog prata och tjata ett tag till. Jag blir bara så otroligt trött på dramat och svängarna. Just när jag riktigt grävt ner mej i misären (hello, medlidande-känslig tant här) så möts jag av världens mest glada Hej mamma en sekund senare. Och just när jag high five:ar mej själv på bra råd jag gett, är misären över oss som ett tjockt lager damm igen.

Min kollega sa en fin grej igår. Pia, du bryr dej. Sluta aldrig det.

Denna hjärtsmärta. Den kommer också att betala sej tillbaka, right?

Random bild på mej & Astrid. Hon lär bla ha sagt ”Man kan inte piska in något i barn, men man kan smeka fram mycket ur dem”.

Dagens start: kaffe och ostsmörgåsarna i morgonljus. Love it!

Nånstans hände en tydlig brake. Förr diskuterade vi lego, buuklubben och kakao, nu pratar vi bara youtubers, rusmedel, pubertet, personlig space, feminism och såklart de där evighetsråddiga rummen med klädhögar. För att inte glömma fotbollen och handbollen.

Å andra sidan är det väldigt praktiskt med kids som blir större och växer förbi sin mamma. Igår på det stora möbelvaruhuset behövde jag inte jaga personal för att få ner saker från hyllorna utan kunde använda min egen avkomma.

My job is done

januari 28, 2018 — Lämna en kommentar

Vår 12-åring kom nyss hem från helgens målvaktsläger*. Jag försöker ta fram hundblicken (inte helt framgångsrikt) och frågar om hon saknat sin mamma?

Inte ett skit, kommer det från hjärtat.

Sen är hon tyst en stund innan hon ber om ursäkt. Jag smäller av mitt bredaste leende och svarar att hon må be om ursäkt för sitt språk, men annars var detta det bästa svaret jag kunde få.

Vårt viktigaste föräldrajobb är att göra oss onödiga för våra barn. Det går riktigt bra för tillfället. Trots att jag pyser över av känslor och kärlek (speciellt för kidsen), är jag samtidigt så rationell att jag inte riktigt kan det här med tårdrypande avsked eller olidlig saknad.

Bilden föreställer förresten en glad tant på kalas.

– – –

* asså huur coolt är det att bollförbundet ordnar målvaktsläger och 25 av 50 deltagare är tjejer?! Får sån glädjeknäpp i hjärtat av denna lilla fakta.

Fredagsklubberiklubbera

januari 25, 2018 — 4 kommentarer

Eftersom vi nu bokat in vårt andra möte måste detta ju vara officiellt; kidsen och jag har startat en fredagsklubb. Den går ut på att vi minst en (eller gärna alla) fredag i månaden träffas då skolan slutar och gör nåt kul.

Första gången gick vi på Happy Waffle (kolla bilden), nu andra gången ska vi handla godis i Robertin Herkku och sen gå och köpa några födelsedagspresent till kompisar. Sen nästa gång ska vi troligen fika på Brooklyn. Och så vidare! Hälsosamt och bra, hehe.

Träffarna är inte långa, jag hinner ännu gå tillbaka och jobba några timmar – eller om veckan varit bra kan vi alla ta helg sen. Ger mycket god fiilis! Må detta hålla på långt in i kidsens vuxen-ålder och min tant-ålder. Fika blir ju aldrig gammalt.

Fyller på här

januari 10, 2018 — Lämna en kommentar

Bilden är stulen från internätets gömmor.

Hej bloggis! Nån som ännu orkar refresha efter nya inlägg? Jag försöker ta nya tag nu, så här lätt får en väl inte ge upp. Det fungerar inte med att jag väntar på incidenter värda ett inlägg, det är bara att klämma fram nåt, helst genast.

Idag har jag funderat på hur jag skjutsar på kidsen och deras lagkompisar (fotboll och handboll) hitåt och ditåt, och hur jag alltid är den där tjattriga mamman som frågar 76 frågor mellan Ärtholmen och Drumsö.

Oftast får jag korta och artiga svar och inte så mycket feedback och nästan aldrig motfrågor eller en diskussion. Det blir väldigt krystat och svettigt, åtminstone om nån frågar mina egna kids efteråt.

Skam den som ger sej! Jag tycker nämligen det är så ofattbart intressant att snacka med barn och unga, det finns liksom inget artigt small talk i mellanlandet – utan det går från korta ja/nej svar till djuuuup och häftiga åsikter..

Ikväll var det en fröjd att köra hem från målvaktsträningen, vi hann med lagsportens fördelar, vad händer i hjärnan när man pausar och att rämpi omkring i skogen med en häst. Och ändå körde jag bara till Kampen.

Hello Shitty

oktober 3, 2017 — Lämna en kommentar

Då kidsen var mindre och ännu kokade lekmat som serverades på restaurang Glada Vargen eller Tuffa Korven, alltid på deras matta, alltid med bordduk och roliga menyer, ja ni fattar. När du fick sitta där i obekväm hukställning och bara mmmmm så gott, oh så lukulliskt, kan jag få mer biff a la provence. Då ja. 

Då fick de ett paket rosa toapapper med Hello Kitty-figurer på av min mamma. Detta papper måste användas varsamt, ett litet ark i taget, som servetter på den fina restaurangen. Och var pappret inte skruttigt efter användning så togs det till vara till nästa gång. Värdefullt och vördigt, inget vessapapper har fått så hög status förr. 

Då när jag satt där i den harmoniska barnkammaren, med myror i benen pga hukställningen, och duttade försiktigt mina mungipor med en svagt rosdoftande Hello Kitty-servett efter en utsökt pasta portmonnä, ja då tänkte jag alltid att nån dag kommer jag att använda dessa på en inte så solig plats. 

Nån dag kommer det inte att finnas ens ett ark hushållspapper i detta hushåll för toalettbehov och då [konstpaus] då kommer detta rosa värdighetspapper att vara räddningen. 

Den dagen kom förra veckan. 

38 och fabulös

augusti 7, 2017 — 2 kommentarer


 

Idag fyller jag 38 och vet ni, det är första gången på riktigt riktigt länge jag tyckt att det är askul att fylla år. Synd att det bara varar 24h. Jag har en kompis som kallar sin födelsedagsmånad för just födelsedagsmånaden, bara för att förlänga härligheten. Jag har mycket att lära mej där. 

Annars har jag funderat mej blå på sociala medier, på hur störigt & fantastiskt det kan vara och hur jag reagerar på poster så tydligt utgående från humör. Har också fått gå noga igenom sanning vs verklighet på tex instagram med mina kids. Fast det är nog mer jag som mantrar åt min egen napa, kidsen verkar ha sitt mycket mer på det klara än denna guldtant. Bra utveckling där.

Och på tal om kids. De har ännu sommarlov, de små lyckostarna. Och jag väntar hett på att skolan ska börja. Det är en sak att inleda familjevardag och en helt annan sak att inleda vuxenvardag med semestrande barn. Gaaah! 
Fast äntligen kan de tassa på stan och köpa sina gummin och pennor helt själv. Det där är ett romantiskt minne som är kul som enbart minne och kanskekanske ännu att haka på innan de ska börja ettan. Sen utvecklar de en snäv smak och jagar i oändlighet efter den perfekta tuschen. Boooring. 

Tillbaka till dagens viktigaste; min födelsedag. Om en timme är den slut och det är en evighet till nästa. Ännu en fin högtid i kappsäcken. 

Nytt försök

maj 31, 2017 — 2 kommentarer

Kanske jag bara rivstartar med ett klassiskt vad jag gjort-inlägg. Ritsch! Det blir siffertema.


Vår äldsta fyllde 12. Hon är numer bara 16 mm kortare än jag och ämnar växa förbi mej inom denna sommar. Vi får väl se. Finns det nån James Bonds skurkmaskin som töjer ut envisa föräldrar? 


Eftersom vi ordnade kalas måste vi städa. Utan att skryta så har vi städat kanske 4 gånger på ett år. Det är nåt med vår vardag som gör att vi grisar ner oss och helt enkelt inte orkar med detaljer som städning. Hade ju så gärna kommit hem till detta oftare, men att leva verklighet med riktigt damm är nog viktigare. 


Som sagt, när vi då inte vill städa så lever vi. Här inväntade jag en kär kompis på lunchskål eftersom hon nu befinner sej på andra sidan jordklotet på en verklig livsresa. Sånt som fått mej att fulgråta många ggr av lycka, kan inte ens fantisera vad hon då går igenom. Men det är hennes historia.


Att vi däremot fulgråtit av sorg hela familjen är en så mycket mer hemsk historia. Kidsens ponny måste avlivas mycket tidigare än vi trott. Ofattbart att han inte finns längre. Och äckligt hur detta drog mej ner i flera veckor före det hände. Har varit som en trög surströmming nästan hela maj, tur att denna skitmånad snart är slut. 


Tursamt nog fick jag ratta lite segelbåt utanför Helsingfors. Varje vår tror jag att jag inte kan ett jota om att segla. Och varje vår märker jag att jag kan lite mer än förra våren. Bra utveckling där. 


På tal om utveckling. Helt skräp är denna månad såklart inte. Fick plötsligt ett mail om att mina björksavsflaskor har nominerats för årets Pentawards. Jag kanske kan återkomma till det, finns mest stolthet i detta projekt och denna nominering. Ever. 


Annars har vi hängt mycket på landet. Ska flytta dit ut om bara nån vecka, på själavård och arbetsläger. Här har jag försökt fota ett rådjur, hitta det om ni orkar. 


Sen har jag burit ett enormt knippe silvriga heliumballonger längs Helsingfors gator. Bra terapi, alla man mötet blir ju så sjukt glada. Tilläggskommentar: känner du en 5-åring eller 55-åring eller 555- eller 5555-åring som vill fira med ballonger? Kommentera här, dessa är lediga nu. 5555-åringen går före i kön. 


Ja dessa ballonger användes som rekvisita på en fest som vi ordnade för skolans femteklassister. Så stiligt!


Idag cyklade jag med 100 stycken 3–4 klassister till Fölisön. Kan hända att jag krympte lite av ansvars-åga, men sträckte som tur på mej av pur stolthet och lättnad efteråt. Så dessa 16 mm som skiljer mej och min dotter är ännu på bordet. 

Sen ritar jag bok, layar viktiga dokument och skissar på siraper – pretty much same old. Städar inte. Skålar ibland, och försöker uppfostra de mest fantastiska av döttrar. Tittar på Djursjukhuset när jag inte kan sova och vakar för länge, som nu. 

Vi hörs snart igen, bloggen. 

Giv mig en kostym

november 2, 2016 — 4 kommentarer

Att vara förälder till kids på 9 och 11 är en mild pärs. Och det lär inte bli lättare inom snar framtid. Det är så mycket koll du måste ha och så mycket information att uppdatera att du finner dej irrandes framför ostdisken i butiken bara för att beslutsmöjligheterna på en och samma dag blir för många.
 

Tror det är Mark Zuckerberg som varje dag klär sej i samma kläder bara för att minimera besluten. Giv mig en uniform eller en kostym, tack. 

Kidsen är på gränsen att hålla reda på sina egna läxor, men behöver ändå hjälp. De kan i princip packa sina jumppapåsar själva, men mycket moraliskt stöd eller påminnelse behövs ändå. Främst i att komma ihåg att packa upp allt också.

De ska läsa på prov. Den ena behöver springa runt och hoppa jämnfota medan vi tillsammans diskuterar all fakta, medan den andra ska sitta tyst i sitt rum och läsa tills det krävs många förhör inklusive skisser, diagram och armvift — och helst en Youtube-video på det. 

Sen ska du som förälder veta vilka sociala medier som gäller, all jargong kring det, hur kompisarna beter sej där, hur ditt barn beter sej där, var finns problemen och hur hjälper du. Helst ska du glida värdsvant omkring i kulisserna och kunna förutse allt likt en magiker.

Kylskåpet blir tomt på noll tid, bykkorgen fylls med mer illaluktande kläder, kidsen ringer eller messar dej minst fem ggr per dag per man, du ska vara tillgänglig och kunna ge goda råd och gränser och peppa så mycket att peppningsordförrådet tar slut många ggr i veckan. 
 

De lär sej att åka buss själva. Eller gå ärenden. Men allt måste först övas och både de och du gör dråpliga misstag. Du tittar på andra människor i bussen och tänker att även de har åkt första gången nån gång. Det är så många första gången-saker. Hela tiden.

Fotbollsträningar. Föräldramöten. Krav maga-träningar. TeamGym-träningar. Lägerskoleinsamlingar. Klassträffar. Kalas. Tandläkare. Tandställning. Bildäck. Sportutrustning. Räkningar. 

Sen måste du kunna trösta på en helt ny nivå, jo för först måste du lista ut varför barnet gråter och det är antagligen inte för det hen säger – utan nåt helt annat som antagligen framkommer först senare. Och du har tröstat fel hela tiden, tills dina detektivkunskaper blivit vassare. 

Känslorna är starka och de blir bara starkare. Du tittar vemodigt på deras sovande kroppar och ser dom bokstavligen växa framför dej. De tom sover i en lite mer trotsig ställning, fast sängen ännu är full av nallar. Kontrasten är kul. 

Varje kväll är en seger. På att kanske bara en grät, på att hoppeligen ingen grät, på att alla läxböcker är hittade, på att du kom ihåg mellanmål, på att vi kramades, på att tvättmaskinen tömdes, på att finskaförhöret gick bra. 

Jag är en sån vinnartant varje kväll. Och expert inom många områden. Just nu faktiskt extra påläst inom kristendomens historia. 

Och jag curlar inte ens. Jag försöker bara anpassa mej och våra avkommor till detta rapidsamhälle. Och sköta min egen träning, hygien, sociala kontakter, parförhållande och för att inte glömma jobbet, ponnyn och att sova. 

Just det ja. Sova. 


Detta kunde tex vara min kostym. Hur många ex av allt månne jag behöver? 

Preteens

oktober 10, 2016 — Lämna en kommentar

Jag bloggar inte kids nå mer av en mycket god orsak. Men det är ingen hemlis att vi har två döttrar. Föräldraskapet är just nu så mycket av allt. Blir ganska matt på att väntas vara den allvetande psykologen, samtidigt som det är så gulligt att låna ut kläder och skor till sin egen dotter och att tillsammans sucka över livets stora frågor. 

 
Är det inte kris i skolan så är det nån annan kris och nästa dag fanns ingen kris, tills orkanen drar in ändå helt oväntat. Ducka, serva, krama, ryt, ignorera, förklara, skjutsa, messa och börja sen om från början.

I helgen åt vi middag med föräldrar till tonåringar. Och mina öron bara fladdrade och mina ögonbryn höjdes i taket av förvåning. Vi är bara i den allra mjukaste av startgropar. Så jag försöker ta allt med ro nu och hoppas åldern skämmer bort mej med mer chillade nerver. 

Gilla läget. Tills det kommer ett nytt läge som jag bäst nog kommer att lära mej att gilla. Circle of föräldraskap.