Archives For Mixed feelings

Korvsås

juni 1, 2017 — 2 kommentarer

Tider som dessa: nalkande sommarsemestrar, skolavslutningar och avsked, gör att folk ger mej den förödande och äckligt sugiga  måste få gjort innan semestern-blicken. De skriver övertygande mail om att detta fixar du på noll tid, du är ju så duktig. Åh fy, hatar det uttrycket.  Jag försöker vara snäll, bestämd och konstruktiv, men går ändå omkring med en äcklig boll av ouppnådda förväntningar i min mage. 

Den bollen får mej att stirra surt och ganska uppgivet på vår vardag och speciellt mina barn och så kan jag tänka kusliga tankar om att deras lakan skulle nog kunna manglas (har noll mangel), öronen tvättas (logiskt, de är ju typ vuxna) och att deras magar borde fyllas med riktig mat. Så de mår sådär präktigt som barn gör i typ Bullerbyn. Så är en osynlig förväntning liksom borta. 

Total idioti.

Bör tilläggas: är jag bekymmerslös och fri i sinnet går jag nog till Tamarin efter en curryhöna och sitter skrattande i matbordet och diskuterar saker som fotboll, kompisar och de bästa musical.ly videona. 

Men nu står jag här och steker korvsås, ty korvsås är jag riktigt okej på och det känns sådär gediget och hemlagat och bra för små barnamagar. Och så har jag så dålig fiilis och så undrar jag om Bullerby-föräldrar alltid har förväntningsbollen i sin mage.

Korvsås ska ha massvis med lök och saltgurka. Hej pruttar, hörs imorgon. 

Och så äter vi och barnen smaskar glatt – ty mor har gjort ätlig hemmamat, och jag äter och känner att fasiken korvsås är ju så gott. Bästa terapimaten. Och så inser jag att Bullerby-föräldrar nog är just så kloka och gedigna att de kokar terapimat med generationer av visdom i bakfickan. För att inte ge plats åt förväntningsbollen.

Jag får coaching för mina förväntningsproblem. Aj behövs det mycket? 

Preteens

oktober 10, 2016 — Lämna en kommentar

Jag bloggar inte kids nå mer av en mycket god orsak. Men det är ingen hemlis att vi har två döttrar. Föräldraskapet är just nu så mycket av allt. Blir ganska matt på att väntas vara den allvetande psykologen, samtidigt som det är så gulligt att låna ut kläder och skor till sin egen dotter och att tillsammans sucka över livets stora frågor. 

 
Är det inte kris i skolan så är det nån annan kris och nästa dag fanns ingen kris, tills orkanen drar in ändå helt oväntat. Ducka, serva, krama, ryt, ignorera, förklara, skjutsa, messa och börja sen om från början.

I helgen åt vi middag med föräldrar till tonåringar. Och mina öron bara fladdrade och mina ögonbryn höjdes i taket av förvåning. Vi är bara i den allra mjukaste av startgropar. Så jag försöker ta allt med ro nu och hoppas åldern skämmer bort mej med mer chillade nerver. 

Gilla läget. Tills det kommer ett nytt läge som jag bäst nog kommer att lära mej att gilla. Circle of föräldraskap. 

Läget

juni 20, 2016 — 5 kommentarer

Bilen står nu i Horsbäck. Killen som tittat på den har med andakt i rösten och på bred västnyländska bett mej vara tacksam för mitt liv. Han har lovat mej utlåtanden som inte talar vackert språk. 

Bilfirman som orsakade min ryska roulette har ringt och beklagat sej blå. Jag har lyssnat tyst och uttalat mej sakligt men nedstämt. Är tydligen inte en irrationell rant-tant i en situation som denna. Är mest less och fundersam. 

Alla andra är på Åland. Jag skulle jobba, gå på ridkurs och njuta av mitt eget sällskap. Att bara rå om mej själv. Går istället omkring och mantrar svordomar blandat med den mest overkliga livsglädjetacksamhetskänsla. 

Tur att jag har min ridkurs. Ingenting rensar huvudet som en runda Polocrosse. 

Stay safe! Så här åker tom Cooper bil efter detta. 

Hej vuxenlivet

november 10, 2015 — Lämna en kommentar

Ett barn har sålt jultidningar och jag förväntas hålla koll på både produkter, deadlines och betalningar. Ett annat barn har lekt butik och prissatt alla produkter totalt åt skogen – utom vinet. Hon prickade Alkos pris med 0,02€ marginal och med målmedvetenhet. 

Det blir nog bra det här.

Det har varit en tung morgon. Nu vet jag inte vem som minns mitt fd fd jobb som tog slut för fem år sen med den elaka chefen och de tunga åren av uppätet självförtroende och tyranni och tårar på jobbet som sedan uppdagades i rätten för snart två år sen och hur jag vittnade och hur han vittrade och tills sist smulades sönder framför mina ögon och förlorade och jag kunde lägga locket på. Lås. Bom. Slut. Detta var den kortaste versionen ever. Ni förstår, jag har gått vidare.

Idag ringer telefonen. Och det är min favoritkollega från den hemska byrån. Hon har hängt fast där i alla dessa år, ni vet hur hemmablind man blir till sist och tror att hemskt kan vara okej. Hon gråter. Hon är uppsagd med evighetslång uppsägningstid och hon har hittills klarat det helt okej (fatta elakheterna hon får stå ut med, så fult att jag inte kan skriva ner dom här). Men nu har det runnit över och hon är så trött. Men han får inte vinna så hon hänger kvar. Hon har sån ögonsvett (som hon själv uttrycket det, och jag hör ju det). Hon ger inte upp.

Är så glad att hon kan ringa mej. Jag vet ju genast vad det betyder eftersom jag suttit i samma sits. Och jag kan trösta och lite skämta och ge stöd och power och roarr. Men sen skryter hon hur hon fått flera av kunderna att hota chefen med att de ska flytta över till mej. Lång förvåningspaus här. Nu är jag plötsligt indragen och det känns inte så bra.

Jag fick se honom gny och ge efter. Sen byggde jag upp min egen firma utan honom. Så jag är så färdig med hela den biten. Nu vill jag inte ha hans arga flås i nacken igen. Så när favoritkollegan tyckte jag skulle kontakta alla dessa kunder sade jag nej. Tack, men nej. Om de kontaktar mej så diskuterar jag. Men jag tar inga initiativ och helst inga såna kunder alls. För jag behöver inte mer vendetta.

Jag behöver vara snäll och ärlig och rak och hygglig och mest av allt – sjysst mot mej själv. Det är därför jag slutade där in the first place. Ändå kryper det nu i kroppen. För att jag förstår favoritkollegans ångest och jag förstår att hon behöver sin vendetta. Men mjölken är liksom redan spilld. Och det luktar surt ända hit. Och jag hoppas att det räcker med att bara ducka och gå vidare.