Archives For Mixed feelings

En historia om Harri

oktober 27, 2017 — 2 kommentarer

Hej du gamla kompis, bloggen! Det har hänt en del sen sist, så jag tror jag behöver skriva av mej lite. Detta ska handla om en riktigt kul grej, men också om motvind i uppförsbacke. 

Vi börjar från början. Niklas och jag har gjort en barnbok ihop, den heter Harri i Helsingfors. Boken baserar sej på foton från Helsingfors, som Niklas tagit, och på en fiktiv figur Harri, som jag ritat in i fotona. 


Det här är Niklas.


Det här är ett uppslag ur boken. Så ni förstår idén. 

Boken gick i tryck 3.10 enligt planen. Pärmen gick tom en vecka tidigare enligt tryckeriets önskemål. Nån dag senare ringer min tryckerikontakt och berömmer boken som väldigt speciell – och att denna skulle funkka bra på bokmässan. Jag tycker det är ganska much att stövla in på bokmässa med en egenförlagd bok, men är inte svårflirtad och bokar en minimal monter. Den färdiga boken utlovas till dagen före mässan. 

Nu börjar några bråda veckor. Vi planerar monter, städar upp bokens hemsida, bokar releasefest, fixar rekvisita och har oss. 


Vi trycker bla själva varsin målarjacka till mässan.


Jag ritar en stor tintamaresk. Det här är sååå kul!

Mitt i allt detta har vi stor fönsterremppa hemma och så går min mamma och bryter armen. Jag jonglerar jobb, mässförberedelse, mammas hundar, barnens läxläsning och vårt inplastade hem med gott humör, snart får jag ju min egen bok! 

Varje vecka pratar jag med tryckeriet. Jo, allt ser bra ut. Boken kommer inte dagen före mässan som lovat, men utlovas levererad direkt dit på torsdag morgon. Okej, tänker jag. Inget att göra åt den saken. 

Men dagen före mässan (onsdag) är min kontakt ändå lite osäker. Jag plockar upp ett stort mässlakan hos honom i Hertonäs (boken trycks i Estland) och han ber mej ännu ringa honom på kvällen. Jag kör till mässcentret och börjar packa upp bilen.


Är mycket stolt över att allt gått så bra och kurvar förväntansfullt till min monter med all rekvisita.


Får massvis hjälp av min bästis Heidi och Lisa från Buu-klubben (!!) och det är bra fiilis ända ner i magen. 


Till sist är vår monter typ finast på mässan! Här får jag lite lyfta min egen svans, det visar sej behövas lite senare. Ser ni, vår gamla lådcykel är också med!

På kvällen ringer jag lite nervöst upp min tryckgubbe, som anar oråd med boken. Han säger att nu måste vi trycka upp en prototyp till mässans första dag, att tryckeriet i Estland inte går att nå. Men att boken nog kommer till fredag. 

På torsdag morgon kör jag tidigt i snöyra med sommardäck till Hertonäs. Tryckgubben har ren tryckt upp en del när jag hinner fram, och det visar sej att han glömt att sätta in hela bakpärmen på boken. Det finns inte tid kvar att trycka nytt, så jag trycker en tarra att limma på.


Nu visar klockan 40 minuter tills mässan börjar. Jag packar ca 60 prototyper och bakpärmstarror i bilen, och när de första besökarna äntrar mässan står jag och limmar på bakpärmar vid lådcykeln. Huh!


Är mycket stolt över min prototypsbok ändå och känner mej upprymd. Bara en dag av detta, sen kommer riktiga boken! Folk som köper min prototyp lovas ett äkta exemplar i posten, de verkar mkt nöjda med två böcker till ens pris. Jag får tom signera fler exemplar. 


Första dagen är rolig och vi fånar oss mycket med Buu-klubbs-Lisa som tittar förbi fler ggr. 

Fredag morgon känns allt så bra. Tryckeriets bil ringer mej på morgonen och vi bestämmer träff vid mässan 9:30. Jag tar snällt tåget pga sommardäcken och står ivrigt och väntar vid rätt dörr på rätt minut. Så kommer killen fram och ger mej detta.


Det ryms inte hundratals böcker i denna låda. 


Nej, det ryms exakt tre. Få men helt knasigt fina. Jo, vi har tre olika färger på boken, bara för att det är roligt. Pajar dom vördnadsfullt, men ringer sen upp min kontakt. 

Han blir rätt så tyst när jag berättar att jag bara fått tre böcker. Han medger uppgivet att jag nog inte ska vänta mej fler färdiga böcker till hela mässan. Jaha. På måndag ska vi sen komma överens om kompensation. 


Vi fortsätter att väcka bra fiilis på mässan och jag visar stolt upp mina tre provexemplar. Tills detta händer.

​​

Tryckeriet har nog satt ihop böckerna, men aldrig bundit ihop insidorna. Så jag har tre färdiga böcker som faller sönder. 

Nu vill jag gråta lite. Till på köpet försvinner min röst, är nog ingen van mässpratare. Då kommer Niklas och tar över montern med fräsch kämpar-anda (bla anmäler han en viss Paavo-presidentkandidat till mässkontoret för osjysst beteende) och jag åker snällt tåget hem för hals-vila.


Så nu ligger jag hemma och suger på dessa och försöker hålla käft. Tänker att vi ändå har det galet roligt på mässan! Och att jag kommer att återuppstå likt en katapult imorgon.


Kolla nu! Så bra grej! 

Hitta denna på insta. Det här kommer att sluta bra! Vi ger för fanken inte upp! Kom och heja till bokmässan om ni vill, vi finns på avdelning 7h131 (intill Paavo). Om inte annat kan ni fnissa åt min krax-röst och peta på en äkta Harri-prototyp. 

Korvsås

juni 1, 2017 — 2 kommentarer

Tider som dessa: nalkande sommarsemestrar, skolavslutningar och avsked, gör att folk ger mej den förödande och äckligt sugiga  måste få gjort innan semestern-blicken. De skriver övertygande mail om att detta fixar du på noll tid, du är ju så duktig. Åh fy, hatar det uttrycket.  Jag försöker vara snäll, bestämd och konstruktiv, men går ändå omkring med en äcklig boll av ouppnådda förväntningar i min mage. 

Den bollen får mej att stirra surt och ganska uppgivet på vår vardag och speciellt mina barn och så kan jag tänka kusliga tankar om att deras lakan skulle nog kunna manglas (har noll mangel), öronen tvättas (logiskt, de är ju typ vuxna) och att deras magar borde fyllas med riktig mat. Så de mår sådär präktigt som barn gör i typ Bullerbyn. Så är en osynlig förväntning liksom borta. 

Total idioti.

Bör tilläggas: är jag bekymmerslös och fri i sinnet går jag nog till Tamarin efter en curryhöna och sitter skrattande i matbordet och diskuterar saker som fotboll, kompisar och de bästa musical.ly videona. 

Men nu står jag här och steker korvsås, ty korvsås är jag riktigt okej på och det känns sådär gediget och hemlagat och bra för små barnamagar. Och så har jag så dålig fiilis och så undrar jag om Bullerby-föräldrar alltid har förväntningsbollen i sin mage.

Korvsås ska ha massvis med lök och saltgurka. Hej pruttar, hörs imorgon. 

Och så äter vi och barnen smaskar glatt – ty mor har gjort ätlig hemmamat, och jag äter och känner att fasiken korvsås är ju så gott. Bästa terapimaten. Och så inser jag att Bullerby-föräldrar nog är just så kloka och gedigna att de kokar terapimat med generationer av visdom i bakfickan. För att inte ge plats åt förväntningsbollen.

Jag får coaching för mina förväntningsproblem. Aj behövs det mycket? 

Preteens

oktober 10, 2016 — Lämna en kommentar

Jag bloggar inte kids nå mer av en mycket god orsak. Men det är ingen hemlis att vi har två döttrar. Föräldraskapet är just nu så mycket av allt. Blir ganska matt på att väntas vara den allvetande psykologen, samtidigt som det är så gulligt att låna ut kläder och skor till sin egen dotter och att tillsammans sucka över livets stora frågor. 

 
Är det inte kris i skolan så är det nån annan kris och nästa dag fanns ingen kris, tills orkanen drar in ändå helt oväntat. Ducka, serva, krama, ryt, ignorera, förklara, skjutsa, messa och börja sen om från början.

I helgen åt vi middag med föräldrar till tonåringar. Och mina öron bara fladdrade och mina ögonbryn höjdes i taket av förvåning. Vi är bara i den allra mjukaste av startgropar. Så jag försöker ta allt med ro nu och hoppas åldern skämmer bort mej med mer chillade nerver. 

Gilla läget. Tills det kommer ett nytt läge som jag bäst nog kommer att lära mej att gilla. Circle of föräldraskap. 

Läget

juni 20, 2016 — 5 kommentarer

Bilen står nu i Horsbäck. Killen som tittat på den har med andakt i rösten och på bred västnyländska bett mej vara tacksam för mitt liv. Han har lovat mej utlåtanden som inte talar vackert språk. 

Bilfirman som orsakade min ryska roulette har ringt och beklagat sej blå. Jag har lyssnat tyst och uttalat mej sakligt men nedstämt. Är tydligen inte en irrationell rant-tant i en situation som denna. Är mest less och fundersam. 

Alla andra är på Åland. Jag skulle jobba, gå på ridkurs och njuta av mitt eget sällskap. Att bara rå om mej själv. Går istället omkring och mantrar svordomar blandat med den mest overkliga livsglädjetacksamhetskänsla. 

Tur att jag har min ridkurs. Ingenting rensar huvudet som en runda Polocrosse. 

Stay safe! Så här åker tom Cooper bil efter detta. 

Hej vuxenlivet

november 10, 2015 — Lämna en kommentar

Ett barn har sålt jultidningar och jag förväntas hålla koll på både produkter, deadlines och betalningar. Ett annat barn har lekt butik och prissatt alla produkter totalt åt skogen – utom vinet. Hon prickade Alkos pris med 0,02€ marginal och med målmedvetenhet. 

Det blir nog bra det här.

Det har varit en tung morgon. Nu vet jag inte vem som minns mitt fd fd jobb som tog slut för fem år sen med den elaka chefen och de tunga åren av uppätet självförtroende och tyranni och tårar på jobbet som sedan uppdagades i rätten för snart två år sen och hur jag vittnade och hur han vittrade och tills sist smulades sönder framför mina ögon och förlorade och jag kunde lägga locket på. Lås. Bom. Slut. Detta var den kortaste versionen ever. Ni förstår, jag har gått vidare.

Idag ringer telefonen. Och det är min favoritkollega från den hemska byrån. Hon har hängt fast där i alla dessa år, ni vet hur hemmablind man blir till sist och tror att hemskt kan vara okej. Hon gråter. Hon är uppsagd med evighetslång uppsägningstid och hon har hittills klarat det helt okej (fatta elakheterna hon får stå ut med, så fult att jag inte kan skriva ner dom här). Men nu har det runnit över och hon är så trött. Men han får inte vinna så hon hänger kvar. Hon har sån ögonsvett (som hon själv uttrycket det, och jag hör ju det). Hon ger inte upp.

Är så glad att hon kan ringa mej. Jag vet ju genast vad det betyder eftersom jag suttit i samma sits. Och jag kan trösta och lite skämta och ge stöd och power och roarr. Men sen skryter hon hur hon fått flera av kunderna att hota chefen med att de ska flytta över till mej. Lång förvåningspaus här. Nu är jag plötsligt indragen och det känns inte så bra.

Jag fick se honom gny och ge efter. Sen byggde jag upp min egen firma utan honom. Så jag är så färdig med hela den biten. Nu vill jag inte ha hans arga flås i nacken igen. Så när favoritkollegan tyckte jag skulle kontakta alla dessa kunder sade jag nej. Tack, men nej. Om de kontaktar mej så diskuterar jag. Men jag tar inga initiativ och helst inga såna kunder alls. För jag behöver inte mer vendetta.

Jag behöver vara snäll och ärlig och rak och hygglig och mest av allt – sjysst mot mej själv. Det är därför jag slutade där in the first place. Ändå kryper det nu i kroppen. För att jag förstår favoritkollegans ångest och jag förstår att hon behöver sin vendetta. Men mjölken är liksom redan spilld. Och det luktar surt ända hit. Och jag hoppas att det räcker med att bara ducka och gå vidare.