Som jag skrev så ska våra kids få egna rum nu. Så långt är vi ganska schysta föräldrar. Men under processen har vi naturligt nog stött på massvis med gamla teckningar, skolböcker och ”konstverk”. Jag vill kalla det ”nyssykkän och pussukkan”, det ena mer ofärdigt än det andra.
Visst har jag hört om hjälteföräldrar som sorterar allt i näpna lådor med system och innehållsförteckning och koder. Men eftersom vi hellre lägger vår dyrbara tumistid på mer spännande saker, har vi tagit en svart sopsäck, fyllt den till bredden med konstverk och limmat på en stor bit målartejp med bäst-före-datum. Vi sträckte oss så långt att vi släpade upp den på vinden och gav kidsen tid tills 2030. Sen flyger alla säckar.
De får helt kallt själva sortera och sålla fram sina skatter. Jag spår att säckarna kommer att vara minst 10 till antalet då töserna flyttar hemifrån. Det bästa? De får med sej varje sjuttons säck. Jag lovar köra dom vart än de flyttar inom detta lands gränser — om de inte själva sållat bort innehållet före det förstås. Och sker inget före 2030 så får de istället sopsortera allt. No problemo.
Ni kan gott skratta åt denna lösning. Vårt vindsförråd är ovanligt stor och (än så länge) tomt, så jag skrattar lite mer. Och vi föräldrar fick rummet med aptapeten i denna rumsrockad. Jag är mer än nöjd.
PS1 den förälder som med handen på hjärtat kan svära att hen verkligen eeeeelskar ALLT hens lilla puttekajsa knåpat ihop med sina söta knubbiga händer, hen kan bosätta sej på nåt annat forum. Bör tilläggas att våra kids är extremt produktiva, men har ju tyvärr inget jämförelsetal.
PS2 systemet bär redan frukt. Den yngre har en Claude Monet-fas och har hittills producerat kring 70 akvareller av näckrosor och broar. Hon har således fixat ramar och alldeles egenhändigt ramat in de två bästa. Vill man nåt riktigt mycket, fixar man det också. Ett fantastiskt motto.
