På dagens to do list fanns att tömma mitt arbetsrum. Hade en så fin plan på hur jag skulle bygga hyllor i förrådet, packa allt så fiffigt, kurva efter en paketkärra, skuffa in allt sorterat och snyggt i förrådet och sen landa i soffan med en välförtjänt flyttpizza.
Nå. Jag lyckades få ena hjulet på paketkärran att explodera så att både mina och det yngre barnets trumhinnor tänkte ryka på kuppen. När chocken lättat fick jag ta en extra vända via K-rauta efter ett nytt hjul, byta det med pappa och sen börja om.
När vi äntligen kom till arbetsrummet smällde jag hastigt upp fem flyttlådor och började kasta in allt. Hann inte sortera så noga, vi hade ren förlorat en massa tid på hjulexplosionen. När jag skulle bära iväg med lådorna insåg jag att jag lämnat bort en viktig fas – att tejpa lådornas botten.
Nu finns fem konstigt formade och ihoptejpade paffknyten inklämda i förrådet tillsammans med en obyggd hylla. En hel hög med bråte finns ännu kvar på arbetsrummet. Men jag är mätt och snäll i magen.
Mängden av avundsgrupt grämande av hur långt ifrån målbilden jag landade är bottenlös. Men tröstar mej med att jag sen årsskiftet fått ha en sån superväxel i gällande prestation. Det är galet hur jag måstat prestera i 1000 km/h – om ett däck nu exploderat och mina grejor är fulare ihoptejpade än en misslyckad plastikoperation – so be it.
Rodde i land mitt drömjobb, och har nu tömt sju år av företagande in i ett förråd på en eftermiddag. Jag hinner gå och bygga den där hyllan nån annan dag och snyggt sortera in en massa erfarenheter och minnen. Jag hinner tömma resten av arbetsrummet under veckan. Allt behöver inte ske på en gång. Hiljaa hyvää tulee.
Dagens citat (jag till barnet): se nu, vuxna kan visst klåpa.
Mina flyttlådeknyten kunde också behöva lite filter.
