Archives For Oh no

En historia om Harri

oktober 27, 2017 — 2 kommentarer

Hej du gamla kompis, bloggen! Det har hänt en del sen sist, så jag tror jag behöver skriva av mej lite. Detta ska handla om en riktigt kul grej, men också om motvind i uppförsbacke. 

Vi börjar från början. Niklas och jag har gjort en barnbok ihop, den heter Harri i Helsingfors. Boken baserar sej på foton från Helsingfors, som Niklas tagit, och på en fiktiv figur Harri, som jag ritat in i fotona. 


Det här är Niklas.


Det här är ett uppslag ur boken. Så ni förstår idén. 

Boken gick i tryck 3.10 enligt planen. Pärmen gick tom en vecka tidigare enligt tryckeriets önskemål. Nån dag senare ringer min tryckerikontakt och berömmer boken som väldigt speciell – och att denna skulle funkka bra på bokmässan. Jag tycker det är ganska much att stövla in på bokmässa med en egenförlagd bok, men är inte svårflirtad och bokar en minimal monter. Den färdiga boken utlovas till dagen före mässan. 

Nu börjar några bråda veckor. Vi planerar monter, städar upp bokens hemsida, bokar releasefest, fixar rekvisita och har oss. 


Vi trycker bla själva varsin målarjacka till mässan.


Jag ritar en stor tintamaresk. Det här är sååå kul!

Mitt i allt detta har vi stor fönsterremppa hemma och så går min mamma och bryter armen. Jag jonglerar jobb, mässförberedelse, mammas hundar, barnens läxläsning och vårt inplastade hem med gott humör, snart får jag ju min egen bok! 

Varje vecka pratar jag med tryckeriet. Jo, allt ser bra ut. Boken kommer inte dagen före mässan som lovat, men utlovas levererad direkt dit på torsdag morgon. Okej, tänker jag. Inget att göra åt den saken. 

Men dagen före mässan (onsdag) är min kontakt ändå lite osäker. Jag plockar upp ett stort mässlakan hos honom i Hertonäs (boken trycks i Estland) och han ber mej ännu ringa honom på kvällen. Jag kör till mässcentret och börjar packa upp bilen.


Är mycket stolt över att allt gått så bra och kurvar förväntansfullt till min monter med all rekvisita.


Får massvis hjälp av min bästis Heidi och Lisa från Buu-klubben (!!) och det är bra fiilis ända ner i magen. 


Till sist är vår monter typ finast på mässan! Här får jag lite lyfta min egen svans, det visar sej behövas lite senare. Ser ni, vår gamla lådcykel är också med!

På kvällen ringer jag lite nervöst upp min tryckgubbe, som anar oråd med boken. Han säger att nu måste vi trycka upp en prototyp till mässans första dag, att tryckeriet i Estland inte går att nå. Men att boken nog kommer till fredag. 

På torsdag morgon kör jag tidigt i snöyra med sommardäck till Hertonäs. Tryckgubben har ren tryckt upp en del när jag hinner fram, och det visar sej att han glömt att sätta in hela bakpärmen på boken. Det finns inte tid kvar att trycka nytt, så jag trycker en tarra att limma på.


Nu visar klockan 40 minuter tills mässan börjar. Jag packar ca 60 prototyper och bakpärmstarror i bilen, och när de första besökarna äntrar mässan står jag och limmar på bakpärmar vid lådcykeln. Huh!


Är mycket stolt över min prototypsbok ändå och känner mej upprymd. Bara en dag av detta, sen kommer riktiga boken! Folk som köper min prototyp lovas ett äkta exemplar i posten, de verkar mkt nöjda med två böcker till ens pris. Jag får tom signera fler exemplar. 


Första dagen är rolig och vi fånar oss mycket med Buu-klubbs-Lisa som tittar förbi fler ggr. 

Fredag morgon känns allt så bra. Tryckeriets bil ringer mej på morgonen och vi bestämmer träff vid mässan 9:30. Jag tar snällt tåget pga sommardäcken och står ivrigt och väntar vid rätt dörr på rätt minut. Så kommer killen fram och ger mej detta.


Det ryms inte hundratals böcker i denna låda. 


Nej, det ryms exakt tre. Få men helt knasigt fina. Jo, vi har tre olika färger på boken, bara för att det är roligt. Pajar dom vördnadsfullt, men ringer sen upp min kontakt. 

Han blir rätt så tyst när jag berättar att jag bara fått tre böcker. Han medger uppgivet att jag nog inte ska vänta mej fler färdiga böcker till hela mässan. Jaha. På måndag ska vi sen komma överens om kompensation. 


Vi fortsätter att väcka bra fiilis på mässan och jag visar stolt upp mina tre provexemplar. Tills detta händer.

​​

Tryckeriet har nog satt ihop böckerna, men aldrig bundit ihop insidorna. Så jag har tre färdiga böcker som faller sönder. 

Nu vill jag gråta lite. Till på köpet försvinner min röst, är nog ingen van mässpratare. Då kommer Niklas och tar över montern med fräsch kämpar-anda (bla anmäler han en viss Paavo-presidentkandidat till mässkontoret för osjysst beteende) och jag åker snällt tåget hem för hals-vila.


Så nu ligger jag hemma och suger på dessa och försöker hålla käft. Tänker att vi ändå har det galet roligt på mässan! Och att jag kommer att återuppstå likt en katapult imorgon.


Kolla nu! Så bra grej! 

Hitta denna på insta. Det här kommer att sluta bra! Vi ger för fanken inte upp! Kom och heja till bokmässan om ni vill, vi finns på avdelning 7h131 (intill Paavo). Om inte annat kan ni fnissa åt min krax-röst och peta på en äkta Harri-prototyp. 

Toppkanon!

juni 2, 2017 — Lämna en kommentar

Försöker verkligen hålla bloggen stående. Här kommer dagens low:

Min tå är bruten efter ett närgånget möte med strykbrädet. Lärdom? Stryk inte dina kläder. Och så har jag hällt kaffet i brallan. Classy. Drick inte kaffe. Eller vänta, drick inte covfefe (som det här säkert var) – drick riktigt kaffe. 

Som en riktigt god företagare fick jag värsta sjukan på fredag eftermiddag. Bye bye soligt vinterveckoslut och kul program, istället pyjamas, upphöjd säng och Netflix. Och så tillräckligt okej på måndag morgon för att börja jobba igen. Skolboksexemplar.

Såna här bilder hittas ofta i min telefon, straffet för att jag somnat på soffan. Alla galna selfies som också uppenbarar sej är tyvärr censurerade. Tack bara, familjen.

Idag har jag ordnat photoshoot för mina björksavsflaskor. Min jakt på is inför shooten slutade med is från Stockas fiskdisk, fick heligt lova att vi inte skulle dricka den. Så ni kan tänka er hur det luktade.. men vad gör man inte för lite snygga pics. 

De riktiga bilderna kan jag visa senare, den här är bara mitt knäppande back stage. 

Mitt i isjakten hittade jag dessa på Stocka. De har så bra täckning på mina produkter, tror nästan allt jag nånsin gjort finns på Herkkun (minus alkoholen). Bra pick me up om jag känner nedstämdhet, som tex efter en snorhelg deluxe. 

Hål

oktober 30, 2016 — Lämna en kommentar

Ajo, en till minirapport. Kalle (hästen) misstog mitt finger för en morot idag. Han lyckades främst lossa det han trodde var skal, men som visade sej vara alla mina hudlager. I stundens hetta blev jag så arg att jag lekande lätt hade bitit tillbaka, men drog mej sen morrande tillbaka för att syna mina blodiga slamsor under handsken. 

Thank högre makt för den handsken. Vem vet vad som försvunnit in i den glupska jäveln annars. Ligger nu i sängen med en liten yta av blottat människokött och försöker lufta det friskt. Kommer att vakna till att fingret fastnat i lakanet. 

Fräsch rapport slut. 

En passande bild hur jag lekte fladdermus på vår Halloween-fest igår. Om jag vittrat mitt blodiga hål då hade jag nog slukat mej själv. 

Där, på handen just ovanför glasögonen, fattas idag nästan ett finger. Nånej, men lite läskigt och naket ser det nog ut. 

Gamblern

september 30, 2016 — Lämna en kommentar

Mitt kreditkort kopierades nåttag kring midsommar. Jag levde fullt omedveten om detta fram till mitten av augusti, då den mycket tjocka och extra saftiga räkningen kom. Nån hade nätspelat hela sommaren och köpt stuff från de mest konstiga nätbutiker för närmare 6.000€.

Spärrade kortet, polisanmälde, fyllde i buntvis med papper och lyfte kontanter från ett bankkontor likt en mommo i två veckor tills mitt nya kort kom. Allt fixade sej. Trodde jag.

Visste ni att det går att fortsätta använda ett spärrat kreditkort om summorna är tillräckligt små? Nu när jag fick en ny räkning och synade den extra noga, hittade jag nya transaktioner upp till en dryg vecka efter att kortet spärrats. 

Kreditkortsbolaget tyckte jag verkade fullt normal som nätspelat för gigantsummor hela semestern. Så sen tyckte de jag bara fortsatte vara normal då jag fortsatte spela på mitt redan spärrade kort. 

Man hör ju om folk som blir uppringda av kreditbolaget så fort de shoppar nåt ens lite avvikande på sina kreditkort. Men jag får gott vara en spel-o-holic. Det är lugnt.

Close call

juni 18, 2016 — Lämna en kommentar

Vi är mitt i en liten logistikrumba. Fyra av fyra familjemedlemmar ska senast i slutet av nästa vecka infinna sej i Mariehamn – och alla ska ta sej dit på olika sätt. Detta är en helt normal sits för en säätö-familj som vår, det här fallet är bara lite knepigare än vanligt. 

Nu är redan två avvinkade och en framme, återstår två alltså. Den yngre på nio bast ska imorgon flyga ensam (mutad) medan jag ska följa efter nästa torsdag. Till på köpet skulle ponnyn ännu idag få skjuts till lande. Så jag har packat barn och häst, kört hit och dit, skrivit listor, bykat och försökt hålla huvudet på plats.

Såklart har även min bil varit på service, sånt klämmer jag naturligt in i tider som dessa. Allt helt ok ännu där, bilen var borta och vi åkte fel buss, men fixade även det med gott humör. 

Idag kör jag den färdigt servade bilen in på landegården, en lång nedförsbacke. Det hörs ett konstigt klonk och i den brantaste backen när jag behöver bromsa så pumpar bromspedalen bara tomt. Tur att mina reflexer lyder och jag fattar att dra i handbromsen. Men det var jäkligt kusligt. 

En kort undersökning senare och lite huvudskrap tillsammans med random granne hittar vi en pöl med bromsvätska bakom bilen. 

** Evighetslång paus för svordomar, lång telefonkö till tiepalvelu, hällregn, hydraulolja över alla mina kläder och slutligen besked om hjälp.**

När bärgninsbilen baxat upp bilen på sitt flak trillar det plötsligt av lösa delar. Klink klonk. En stor kolv och en till större del, kan tyvärr inga fler termer för bildelar. Bärgningskillen skrapar sej i huvudet och frågar hur mycket jag kört omkring sen min service. 

Sen tycker han jag ska tacka valfri högre makt att jag, och alla som åkt min bil sen i tisdags, är vid liv. Min bil blev nog servad, men nån hade glömt att fästa allt när de var färdiga. Glömt. 

Nu ska jag varva ner i landebastun innan jag ska köra barnet till sitt flyg, i en tassig Ford Tourneo. På måndag ska jag ringa arga samtal. På tisdag ska jag hoppeligen få min egen bil tillbaka. 

Den som är bara ett år gammal och alltid fungerat som en dröm tills jag lydigt nog förde den på sk merkkihuolto för att bilen själv befallde så. På torsdag ska jag flyga till Mariehamn. 

Och hela hela tiden ska jag känna livet i mej. Det här var äckligt nära ögat. Just nu pärtar det faktiskt mest att jag hann ge fulla poäng åt bilfirman när de frågade efter feedback för sin service. 

Där bakom den lömskt snygga fälgen var precis alla skruvar lösa. 

En påse full av 

juni 15, 2016 — 2 kommentarer

Det goda föräldraskapet fortsätter. Har 1) mutat kidsen med chips så att jag själv fick gå på terrass och 2) köpt 9-åringens aversion mot att flyga ensam i helgen med en utlovad överraskningspåse för resan.

Chipsen gick ju lätt men den där överraskningspåsen? Det hjälpte dessutom föga att 11-åringen föreslog att lillsyrran sku flyga med cykelhjälm på huvudet ”ifall det sker en olycka”. Överraskningspåsen har plötsligt skyhöga förväntningar. Bokstavligen.

Bad news

maj 29, 2016 — Lämna en kommentar

Förra veckan fick vi det bekräftat – Allu, vår guldklimp till ponny, har Cushings syndrom. Det är som diabetes men för hästar. Chocken och sorgen har varit påtaglig, kidsen har ömsom frågat mej tom på frågor och ömsom bara gråtit. 

Själv landade jag först nånstans i djup misstro. Som jag tidigare berättat så har vår häst Paddy en nervsjukdom, och resultaten av Allus blodprov drog nog mattan under fötterna. Det är som om vi samlar på hästar med nån krämpa. 

Nu är jag mer påläst och lugn igen. Allu kommer att klara sej bra. Med rätt medicinering och kost kan han leva ett gott hästliv, bara vi lyckas undvika hovfeber. Så vi fixar även detta. Och vad är nu en diabetiker och ett nervvrak (hehe) när dessa hästar är de mest goa och fina i hela världen. 

Puts väck

april 13, 2016 — 2 kommentarer

  
Kunden: du har ju en modellplatta, du kan kolla hur chokladbitarna ser ut på den!

Jag: eeeerr.. chokladen är i ett så säkert förvar att den inte går att få tillbaka. Sorry.

Jag älskar biblioteket. Och det fina är att våra kids också gör det. De lånar och läser flitigt, vi har hemma en runda böcker hela tiden. 

Nu fick jag ett brev hem där det står att min dotter lånat en presentbox innehållande 3 olika Suneböcker och att dessa ej är återlämnade. Innan de återlämnas är hon i låneförbud. Jaha. Ingen har sett röken av nåt set Suneböcker, varken barnen eller jag. 

Vi har ett bra system där alla låneböcker förvaras på fönsterbrädet, ej i hyllan. På så sätt har vi alla koll på läget. Nåt set Suneböcker har garanterat inte huserat på det fönsterbrädet. 

Jag gick till bibban och försökte reda upp härvan. Killen bara förlängde lånetiden och sade att böckerna nog kommer fram – hos oss. Jag försökte envist fråga vad jag gör om de inte hittas, och jag skäms lite för att jag lät honom övertala mej att gå hem och leta. Som om jag inte litar på barnens ord. 

Fick ännu se hur böckerna ser ut. Noll igenkänning. De böckerna har nog aldrig varit hos oss. Vi är stensäkra. Så nu inväntar vi nästa brev och nytt låneförbud. Eller vad i hela sjuttsingen ska jag göra nu då? Gaah.