Arkiv för Oh no

Puts väck

april 13, 2016 — 2 kommentarer

  
Kunden: du har ju en modellplatta, du kan kolla hur chokladbitarna ser ut på den!

Jag: eeeerr.. chokladen är i ett så säkert förvar att den inte går att få tillbaka. Sorry.

Jag älskar biblioteket. Och det fina är att våra kids också gör det. De lånar och läser flitigt, vi har hemma en runda böcker hela tiden. 

Nu fick jag ett brev hem där det står att min dotter lånat en presentbox innehållande 3 olika Suneböcker och att dessa ej är återlämnade. Innan de återlämnas är hon i låneförbud. Jaha. Ingen har sett röken av nåt set Suneböcker, varken barnen eller jag. 

Vi har ett bra system där alla låneböcker förvaras på fönsterbrädet, ej i hyllan. På så sätt har vi alla koll på läget. Nåt set Suneböcker har garanterat inte huserat på det fönsterbrädet. 

Jag gick till bibban och försökte reda upp härvan. Killen bara förlängde lånetiden och sade att böckerna nog kommer fram – hos oss. Jag försökte envist fråga vad jag gör om de inte hittas, och jag skäms lite för att jag lät honom övertala mej att gå hem och leta. Som om jag inte litar på barnens ord. 

Fick ännu se hur böckerna ser ut. Noll igenkänning. De böckerna har nog aldrig varit hos oss. Vi är stensäkra. Så nu inväntar vi nästa brev och nytt låneförbud. Eller vad i hela sjuttsingen ska jag göra nu då? Gaah. 

Laddat

januari 28, 2016 — Lämna en kommentar

Med PMS-ångesten tryckande över bröstet har jag kravlat mej hela långa skitdagen hit, till sängs med choklad. Det är som om mina hormoner deletar alla mina filter för en dag (som – mind you – annars fungerar som smort) och gör mej till en svamp som sörplar i sej skit.

Det här var inte en bra dag att motta ett taskigt brev av en gubbjävel. Det här var inte en bra dag att vara hon som ska köra tre barn på två olika träningar. Helst ska alla barnen vara läxlästa och mätta och komma i tid. Det här var inte en bra dag att ha som deadline till ett viktigt projekt. Det här var inte en bra dag att mota energitjuvar i grind. 

Nånstans fann jag en vag aning om att betänketid är extra bra en dag som denna. Så gubbskiten får äran att vänta på en av mina power-dagar innan jag svarar. Deadlinen gick faktiskt att skjuta på lite, det var bara att fråga. Och energitjuvarna får underhålla sej själva. 

Kids går däremot inte att pausa – och tur det! De höll mej flytande. Och alla hann på träning och läxväskorna är packade för imorgon. Och bonusbarnet kom jag ihåg att returnera. 

Nu återstår chokladen. 

  
Humor från arbetsrummet. Pistolen har drällt omkring sen vår julfest och symboliserar numer en laddad kaffekokare. (Fast ja, vapen är förkastliga. Den här är fake.)

Het idé

november 19, 2015 — 6 kommentarer

Jag är den geniknölen som tror det är mer fel på febertermometaren än barnet när mackapären visar alldeles för höga siffror femte dagen i rad. Den där fattiga geniknölen som nu äger två termometrar och ett hett barn. 

Säg att ni andra också får dylika (misslyckade) Heureka-moments som ni sen gömmer under en soffdyna så fort att ni knappt hinner lära er av misstaget. 

Kurr kurr

oktober 21, 2015 — Lämna en kommentar

Jag är så enfaldigt funtad på matfronten att det som är förbjudet vill jag såklart ha. Gissar att de flesta andra delar detta gissel. Lösningen är såklart att inte förbjuda nåt alls, fungerar strålande. Allt med måtta. 

Men nu ska jag besöka arbetshälsovården tidigt imorgon för att ta en massa blodprov och har inte ätit sen 19:00. Jag dör. Gick en sväng till butiken och blev så tänd på en burk Ginger Ale att jag nästan föll på knä vid dryckeshyllan. Vid osthyllan tänkte jag öppna en burk smältost och börja skopa med bara händerna. Jag gillar inte ens smältost! 

Min teori är bevisad som sann, än en gång. Nu ligger jag i sängen och drömmer om allt jag ska äta efter blodprovet. Senast blev jag så svag att jag fick krypa upp för trappan till Torrefazzione och gny efter en banan. Såpass mycket lärde jag mej att jag packat ner en banan färdigt för denna gång. Men tills dess ligger jag här, svag och utmärglad, och drömmer om syltsmörgåsar. 

Pupsigt

oktober 15, 2015 — 4 kommentarer

Jösse! Och jag menar verkligen jösse  hare i ordets rätta bemärkelse. På tal om citykaniner (förra inlägget, parkeringshuset) så vill våra kids så innerligt ha ett husdjur. Varken J eller jag ger efter på den punkten så barnen har inlett planen ”fånga en citykanin i Brunnsparken”. På allvar. De överväger mellan bästa klockslagen och fällorna och svart ninja-klädsel.

Trors att jag tycker det är djurplågeri att en liten puppe hoppar omkring i parkeringshuset och att den borde fångas, så vill jag inte att det är våra kids som gör det. 

Snipp snapp

oktober 8, 2015 — 8 kommentarer

Jag får nog ta min lilla paradis ö-liknelse och se mej i spegeln. Som tur var jag inte ensam när olyckan var framme imorse utan underbara arkitekt-Arto tog hand om mej på bästa sätt. Råkade snitta (dela) upp pekfingret riktigt ordentligt med en mattkniv och Arto packade in alla fingerdelar inklusive handen (ryyyys) i ett stadigt paket, matade mej full med värkmedicin och skickade mej till läkare. 

Vinglade genom stan i adrenalinfylla och väl uppe på Diacors brits klämde jag några tårar. Stirrade envist i väggen och pep ”gör nåt, men referera inte. Vad som helst bara du inte säger vad du gör — ty då svimmar jag”. Så mesig är jag. Smeta mej full med blod och jag vacklar inte ens, men lägg till köttslimsor och jag är förlorad.

Summan lär vara fyra stygn och koll nästa veckas torsdag. Sen får jag veta om biten vill fortsätta hänga fast i mej eller inte. Blir det ett nytt slimmat pekfinger? Eller en återställd slickepott? En sån cliffhanger! 

  
Bild på (nästan) döende grafiker före ingrepp. Man kan nästan höra mej psyk-andas.

  
Bild på ihoplappat finger och påse full med bullar åt mej och Arto. Alla behöver minst en arkitekt-Arto, han är guld. Han hade till på köpet städat upp blodbadet då jag kom tillbaka.

PS1 skäms lite att jag väldigt ensamföretagar-aktigt skrattade åt läkarens sjukledighetsförslag. Ett skivat pekfinger stoppar nog inte mej, men det kunde ju det hygglot inte veta. 
PS2 Fick rådet att ta av vigselringen då hela handen kan svälla upp. Men ringen lossnar inte.. Har vetat att jag måste åtgärda detta en längre tid nu. Osäkert hur jag ska fixa det dock. Kanske nästa ingrepp blir att karva resten av knubb-fingrarna? Eller gå ut en svinkall morgon och hoppas på det bästa? Än så länge ingen svullnad. Jaiks.



Hur kan man dyka så djupt? Jag är längst ner under skosulorna och nynnar sorgliga melodier. Inte ens vårljuset hjälper. Jag betar av på hemska to do-listor för att jag tror att det ska hjälpa, samtidigt bannar jag mej själv för att deklarationen IGEN är lämnad till sista sekunden. 

Tur att jag har världens underbaraste 9-åring som skickar dylika mess. Alla borde ha en puss-messare i sitt liv. 

Känslorumba

maj 4, 2015 — 6 kommentarer

Två saker som fått mitt hjärta att rusa den här morgonen:

  1. kom till jobbedörren och insåga att en nyckel fattades ur nyckelknippan. Hur är det ens möjligt? Fann den nån minut senare på väskbottnet men är ännu också skakad av känslan av att ha tappat den. Hatahatahatahata den känslan, när nåt viktigt är borta.
  2. läste Magnus text om Birgitta. Grät och bannade mänskors litenhet och ovilja att unna goda saker åt andra. Är ju själv från en mindre by och tror faktiskt dylika dumheter är mer vanliga på mindre orter än här, mitt i stan. Fast vad vet jag. Blev så less.



Det gick ju sen inte så galant sen i fredags (där fick jag för att jag boosta hundra roliga saker). 

Vi tjejer körde till stallet. Go’ fiilis i magen. Det både öste och haglade på motorvägen men min go’a fiilis sade mej att det kommer att vara uppehåll just när vi ska rida. Lugnt! Kurvade in på stallsgården, en solskens oas där fåglarna sjöng och snödropparna lyste — det var verkligen magiskt. Men på den korta vägen från bilen till stallsdörren kom den där lömska vindpusten som kommer just innan en störtskur, just innan de svarta molnen täcker solen.

Mobiliserade alla och håvade fort som attan in alla hästar ur hagarna. Det finns inget värre än att hänga upp plaskvåta hästtäcken på tork, så jag var mycket lättad när den sista stora hästrumpan klämdes in genom dörren sekunden innan haglen började ösa ner. No biggy, det här är bara en skur, sade jag och satte flickorna i arbete. När ponnyn är sadlad är skuren slut. 

Så var det. Vi steg ut igen i solen, ett barn klev upp på ryggen och så gick vi till ridbanan. Fnissade lite åt allt hagel som samlats i hovspåren och hur skönt solen värmde. Fail.

Himlen öppna sej igen och nu var det inte längre nåt roligt hagel utan det där riktigt täta regnet som går in i tom ens regnbyxor på noll tid och får ponnyn att börja gå baklänges av obehag. Genomvåta på under två minuter. Och det slutade inte. Och ett barn fick sån otrolig kisibrått och måste springa till stallet ensam längs vägen och ponnyn ville springa efter och jag ville inte ge upp. 

Jag borde ju ha gjort det, ibland ska man bara svälja sin go’a fiilis och ge upp. Men jag tyckte vi sku räta ut den backande ponnyn och trava lite till. Klafs klafs klafs. Det gick framåt till sist men ingen blev liksom gladare. Och uppe i stallet kan man inte bara gå ifrån till varma filtar och kakao för ponnyn kommer först, såklart. Torka ponny, sköta om allt vått läder, mata och borsta medan de egna byxornas väta blir allt kallare om baken. På alla tre flickor. 

När vi var klara och steg ut i solen (såklart) och skulle hemåt gick vi raka vägen via momis frys efter glass. Hur otippat, i våta kläder? Men det är nog den rakaste vägen till bilen såna dagar. Regnhagelochsoldagar. Och när barnen frågar en fråga de är nästintill hundra på att man svarar nej på, då är det roligt att braka fram ett överraskande JA.