Archives For Oj!

En historia om Harri

oktober 27, 2017 — 2 kommentarer

Hej du gamla kompis, bloggen! Det har hänt en del sen sist, så jag tror jag behöver skriva av mej lite. Detta ska handla om en riktigt kul grej, men också om motvind i uppförsbacke. 

Vi börjar från början. Niklas och jag har gjort en barnbok ihop, den heter Harri i Helsingfors. Boken baserar sej på foton från Helsingfors, som Niklas tagit, och på en fiktiv figur Harri, som jag ritat in i fotona. 


Det här är Niklas.


Det här är ett uppslag ur boken. Så ni förstår idén. 

Boken gick i tryck 3.10 enligt planen. Pärmen gick tom en vecka tidigare enligt tryckeriets önskemål. Nån dag senare ringer min tryckerikontakt och berömmer boken som väldigt speciell – och att denna skulle funkka bra på bokmässan. Jag tycker det är ganska much att stövla in på bokmässa med en egenförlagd bok, men är inte svårflirtad och bokar en minimal monter. Den färdiga boken utlovas till dagen före mässan. 

Nu börjar några bråda veckor. Vi planerar monter, städar upp bokens hemsida, bokar releasefest, fixar rekvisita och har oss. 


Vi trycker bla själva varsin målarjacka till mässan.


Jag ritar en stor tintamaresk. Det här är sååå kul!

Mitt i allt detta har vi stor fönsterremppa hemma och så går min mamma och bryter armen. Jag jonglerar jobb, mässförberedelse, mammas hundar, barnens läxläsning och vårt inplastade hem med gott humör, snart får jag ju min egen bok! 

Varje vecka pratar jag med tryckeriet. Jo, allt ser bra ut. Boken kommer inte dagen före mässan som lovat, men utlovas levererad direkt dit på torsdag morgon. Okej, tänker jag. Inget att göra åt den saken. 

Men dagen före mässan (onsdag) är min kontakt ändå lite osäker. Jag plockar upp ett stort mässlakan hos honom i Hertonäs (boken trycks i Estland) och han ber mej ännu ringa honom på kvällen. Jag kör till mässcentret och börjar packa upp bilen.


Är mycket stolt över att allt gått så bra och kurvar förväntansfullt till min monter med all rekvisita.


Får massvis hjälp av min bästis Heidi och Lisa från Buu-klubben (!!) och det är bra fiilis ända ner i magen. 


Till sist är vår monter typ finast på mässan! Här får jag lite lyfta min egen svans, det visar sej behövas lite senare. Ser ni, vår gamla lådcykel är också med!

På kvällen ringer jag lite nervöst upp min tryckgubbe, som anar oråd med boken. Han säger att nu måste vi trycka upp en prototyp till mässans första dag, att tryckeriet i Estland inte går att nå. Men att boken nog kommer till fredag. 

På torsdag morgon kör jag tidigt i snöyra med sommardäck till Hertonäs. Tryckgubben har ren tryckt upp en del när jag hinner fram, och det visar sej att han glömt att sätta in hela bakpärmen på boken. Det finns inte tid kvar att trycka nytt, så jag trycker en tarra att limma på.


Nu visar klockan 40 minuter tills mässan börjar. Jag packar ca 60 prototyper och bakpärmstarror i bilen, och när de första besökarna äntrar mässan står jag och limmar på bakpärmar vid lådcykeln. Huh!


Är mycket stolt över min prototypsbok ändå och känner mej upprymd. Bara en dag av detta, sen kommer riktiga boken! Folk som köper min prototyp lovas ett äkta exemplar i posten, de verkar mkt nöjda med två böcker till ens pris. Jag får tom signera fler exemplar. 


Första dagen är rolig och vi fånar oss mycket med Buu-klubbs-Lisa som tittar förbi fler ggr. 

Fredag morgon känns allt så bra. Tryckeriets bil ringer mej på morgonen och vi bestämmer träff vid mässan 9:30. Jag tar snällt tåget pga sommardäcken och står ivrigt och väntar vid rätt dörr på rätt minut. Så kommer killen fram och ger mej detta.


Det ryms inte hundratals böcker i denna låda. 


Nej, det ryms exakt tre. Få men helt knasigt fina. Jo, vi har tre olika färger på boken, bara för att det är roligt. Pajar dom vördnadsfullt, men ringer sen upp min kontakt. 

Han blir rätt så tyst när jag berättar att jag bara fått tre böcker. Han medger uppgivet att jag nog inte ska vänta mej fler färdiga böcker till hela mässan. Jaha. På måndag ska vi sen komma överens om kompensation. 


Vi fortsätter att väcka bra fiilis på mässan och jag visar stolt upp mina tre provexemplar. Tills detta händer.

​​

Tryckeriet har nog satt ihop böckerna, men aldrig bundit ihop insidorna. Så jag har tre färdiga böcker som faller sönder. 

Nu vill jag gråta lite. Till på köpet försvinner min röst, är nog ingen van mässpratare. Då kommer Niklas och tar över montern med fräsch kämpar-anda (bla anmäler han en viss Paavo-presidentkandidat till mässkontoret för osjysst beteende) och jag åker snällt tåget hem för hals-vila.


Så nu ligger jag hemma och suger på dessa och försöker hålla käft. Tänker att vi ändå har det galet roligt på mässan! Och att jag kommer att återuppstå likt en katapult imorgon.


Kolla nu! Så bra grej! 

Hitta denna på insta. Det här kommer att sluta bra! Vi ger för fanken inte upp! Kom och heja till bokmässan om ni vill, vi finns på avdelning 7h131 (intill Paavo). Om inte annat kan ni fnissa åt min krax-röst och peta på en äkta Harri-prototyp. 

Sneak peak

februari 2, 2017 — 6 kommentarer

Jag har gått igenom 4000 bilder från Anderna. 3850 av dom är tagna av en Gopro på min hjälm så de väldigt hisnande och kanske inte så traditionella. Ska försöka komponera lite text till, men annars får nog bilderna säga sitt.

DCIM144GOPROSer ni mulan och packmulan efter varandra? Om man klickar bilden större ser man att mulan har en duk över ögonen för att stå stilla så länge gauchon fixar på packmulan. Mycket praktiskt om man inte har en sten eller ett träd i närheten.

Livvakten

augusti 19, 2016 — Lämna en kommentar

Vi går på stan med 9-åringen. Vi går längs Mannerheimvägen och det är ganska trångt. Plötsligt kastar nån en ölburk i gatan. Kaboom! Jag ser inte varifrån den kommer och är ren påväg in i en butik, glömmer det sekunden efter.

Först på hemvägen berättar barnet hur hon såg fyllot som kastade burken och att hon var lite rädd att han skulle kasta den på henne. 

– men sen kom jag på att om han hade gjort det så hade du fixat honom. Så sen var jag inte rädd

Tanken är ju fin. Så fin att jag inte rättade henne. Vem vet, kanske jag skulle göra köttfärs av nån som ger sej på mitt barn. H. myggan

Jag har nu tvenne skolmorgnar stått och vaktat övegångsställen invid vår skola iklädd en mycket illasittande randig outfit. Staden har en kampanj om säker trafik, skolstart och övergångsställen, mycket viktigt som du kan läsa mer om här

Det var en mycket viktig sidosak. Mitt ärende är att så fort du klär dej i nåt uniformigt och står hökögd i en korsning får du dessutom agera kartläsare och vägvisare åt turister. Och nu tycks det figurera en grupp turister i stan som går omkring med en alldeles förvrängd karta av Helsingfors.

Kartan har missat Agricolakyrkan med två kvarter och gatorna västerut från Mannerheimvägen går i ny ordning. Det är allt jag hunnit se, efter att jag råddat till det ännu mer för dessa turister. Jag hoppas de hittade fram. Eller kanske detta är en ny lek, finn fem fel och vinn en Aaltovas? 

Om vår stad inte var het och mystisk förr så blir den det nu.

Min randiga outfit lyfter åtminstone stadsbilden till en ny sfär. 

Maffigt

juli 10, 2016 — 4 kommentarer

När Kylie Jenner instagrammar sina 480.000 följare med en vattenautomat full med mina vattenflaskor. 

Mäihä

juni 14, 2016 — 2 kommentarer

Att ha kidsen att springa till en buss hungriga och svettiga och sen väl i bussen inse att det är fel buss. Att sen bara fortsätta hålla pokka och febrilt ta reda på var nånstans vi kommer att hamna – utan att få nervsammanbrott. Det är en sann konstform. 

Det slutade som tur i rätt väderstreck. Vi behövde bara gå en extra kilometer och kidsen ifrågasatte inget. Poker nästa då. 

Jag har gått med glasögon varje dag sen 1991, om man inte räknar de fem ggr jag trott att jag klarar av linser eller den gången som en hel glasögonlins ploppade ner i Finska viken och en hel seglingsvecka gick i mild dimma. 

Idag glömde jag glasögonen hemma. Och jag kan inte sluta förvånas över hur jag lyckades. Har extra strumpor, tandborste, deodorant och hårband på jobbet, är ju god vän med Justin Case. Och jo, strumpor har jag faktiskt också lyckats glömma, därav lagret på jobbet.

Men glasögon? 

H. loman tarpeessa

Igår ringde en snubbe från Microsoft och frågade om han får intervjua mej under deras kreativa temavecka. Jag hasplade fram ett snorigt ja och inväntade idag snubben under väldigt avslappnade former. Dvs förberedde noll. Kokade inte ens kaffe. Satsade noll på utseende och hårkamning.

Hip hej så tågade det in sju pers på kontoret. Sju istället för en. Av dessa intervjuade två, två satt mest tysta och antecknafe (men ooo:ade uppmuntrande till allt jag sade), två filmade och en fotograferade. Jag hade grym whiskyröst. Jag viftade mycket på händerna. Och pratade som en popcornmaskin. På engelska. 

De tyckte jag var så intressant och cool och pratade så bra engelska och det var så kiva så kiva och allt jag gjort var typ amazing. Adjektiven ville ej ta slut.

Sen ville de ännu fota mitt arbetsbord och jag föreslog att jag skulle gömma min jättesombrero som mäter tre famnar i diameter. Nejnej, den ska vara med! Turligt nog inte på huvudet. Men nu är jag med med namn, whiskyröst, film, bild och sombrero. 

Jag skrev just före att jag gärna bjuder. Så här går det sen. 


Gick till Håkan & Mårten för att hitta tygtossor åt barnet, hon den äldre. Kom ut med ett par åt henne från damhyllan i 37 och ett par åt mej från småpojkshyllan i 36. Funkar. 

(Bör upprepas: dagen då hon börjar klappa mej på huvudet och kalla mej för lilla mamma känns igen närmare. Fast den dagen är inte riktigt lika nära som den dagen då hon inte täcks gå i bredd med mej på stan.) 

Snoka

augusti 28, 2015 — 6 kommentarer

Jag är inte speciellt hemlig av mej. Kan riktigt bra tassa näck hemma utan att dra ner gardinerna eller skriva en massa flum här på bloggen, bara för att nämna några exempel. Men alla hittar sin spärr nånstans och jag hittade min.

Min kompis, som ska springa Helsinki City Run imorgon, berättade att man kan gå in på nätet och i realtid snoka hur var och en springer loppet. Fick ryshår på armarna av bara tanken, att nån kunde sitta hemma i sin soffa och kolla hur fort/långsamt jag springer. Om det är nåt jag är riktigt riktigt tyst över är det mina prestationer som gåggare (gå+jogga=gågga). Så hemlig faktiskt att jag inte använder en endaste app till att kolla avstånd och tider och puls och kalorier. Så inte ens jag själv vet vad jag riktigt sysslar med, uuuu så hemligt.

Fast det var ett sidospår. Det var eg inte meningen att bara berätta om hur ingen kan snoka fram min prestanda, utan att en snok i storlek extra large (så stor att dina fiskefångstarmar inte räcker) bor på mina föräldrars vind och fångar möss. Det är typ mösshimlen för båda parter. Katter är so last year.

Så länge den håller sej till enbart vinden är alla parter nöjda, förutom mössen då. Och mellan raderna kan ni ännu läsa hur cool morsa jag har. Bättre en snok på vinden än en vind i snoken (fredagens bedrövliga loppukevennys).