Archives For På äventyr

Outfits från veckan

februari 24, 2017 — Lämna en kommentar


  

     

Här står jag i en stuga på Himos, iklädd ninjasto (kerrasto + ninjadräkt blir ninjasto) och känner doften av tvättmedel från Cordobahotellet. Bra påminnelse av att jag ska blogga om mitt äventyr över Anderna (som slutade på ett hotell i Cordoba som fick tvätta alla mina kläder, inklusive då denna ninjasto av ylle). 

  

  

På ninjaston har jag här klätt en skidjacka som i folkmun kallas för berlinermunken, står nu på toppen av Himos. Så här såg jag ut i fem dagar. Under mej har jag ett par skidor av märket Prisma. Nånej, men vår snart 10-åring insåg att Fisher och Prisma har pricklikadan logo. Oho. 

  

Sen fick jag byta skepnad totalt för ett mindre kul program, begravning. Svart, spets,hårknut och allvarsam blick. 

Nu har jag bloggat fäshön för familjetant över ett sportlov, nästa inlägg blir Anderna. Hejhej.

GDA 2017

februari 11, 2017 — Lämna en kommentar


Hej från våning 15 i Frankfurt. Här ligger jag och fnissar åt alla tassiga minnen från igår. Det började med mingel på prisutdelningen, som skedde på det största mässområde jag sett. All förflyttning skedde via buss eller stående på rullband. 

Efter massa talande tyska gubbar fick vi posera för fotogtafer och hålla i en tom tavelram, I kid you not. Men eftersom kunden beställt hem priset per post fanns inget pris att hålla i. Skrattade extra mycket åt detta hela kvällen.

Vinnaren för Excellent Communications Design, ser ni? Kräver bara en liten touch av photoshop, hehe. 

Framför vinnarväggen. Svårt att få en bild utan tio andra vinnare.

Hade i misstag matchat armband med klänning.


Fick se massa fin design vinna pris.

Och en visuell show utan like.

Sen hoppade jag bokstavligen i stilettklackarna, bytte kläder och åkte vidare på galamiddag. 

Mycket viktig dokumentation. Sen censureras bilder på många berusade japaner, så vi hoppar direkt till hemkomst och mycket obskyra men glada bilder:

Jag tassar strumpfota på hotellet.

Min klänning. Och sug i blicken, obs.

Mycket stolt, nöjd & trött. Nu ska jag checka ut och kolla in Frankfurt innan jag flyger till hem söta hem.

Edit: sist men inte minst. Flaskdesignen som vann pris.

Form av Finn Spring, grafisk design av moi. 

Jag skaaaa skriva om resan, i detalj. Men det här med företagande och att åka iväg på prisgala tar ju lite tid, host host. Speciellt som jag idag fick veta att jag ryms in på galamiddagen (som tidigare varit full) och att det är dresscode långklänning. Bäddat för klädkris deluxe.

Allt långt jag äger är somriga maxiklänningar eller årsfestklänningar som typ krympt. Så kompromiss: hakvlång svart kreation med stilettklackar och lite bling bling. Låga guldskor att dansa i senare. Ska försöka mej på bildbevis sen.

Mitt i klädkrisen då jag stod och provade klänning OCH kappa (mycket viktigt att känna efter ända till yttersta lagret), kommer 9-åringen och slår spiken i kistan. Du ser ut som Sherlock Holmes. Och jag som kände mej mer som Edda Magnason som Monica Z. Tack.

Det är ren ganska knepigt att packa för resa med långklänningsmiddag. Det är ännu mer knepigt att måsta åka från ett svinkallt Helsingfors till ett inte så kallt Frankfurt iklädd kappa. Jag tänker gömma en tunn dunjacka under, tur att detektivkappan är vid.

Och ursäkta mina förhastade slutsatser, bloggar på som om denna resa är helt självklar. Jag ska åka till Frankfurt på German Design Awards och ta emot en pris för mina vattenflaskor. Denna gång är det ingen hemlis om vad det blir för pris. Förra gången gick det så här i London

Innerst inne känner jag mej som Edda Magnason. Utåt mer som Sherlock Holmes. 

Reaktionen under resan på att jag, en gift tvåbarnsmor, reste utan min familj tvärs över jordklotet för att förverkliga en dröm – totalknas. Reaktionen på att jag lade mej ner i den iskalla floden efter åtta timmar i sadeln – huvudlöst. Reaktionen på att jag ingående ville studera getstyckning och gärna hjälpa till – knäppgök.  

Men det var inget jämfört med min förfrågan efter en butik med fotbollsutrustning, vi var ju i Argentina. Jag preciserade ännu: fotbollsutrustning för tjejer. Otänkbart konstigt och enastående knäppt, fotboll är för killar.



Våra kids blev mycket nöjda!

Sen går det knappt att beskriva diskussionen jag hade med åtta jenkkare i Cordoba. De var Trump-anhängare från Texas som åkt på sin första utlandsresa för att skjuta fåglar medan deras fruar hade ”ledigt” från att sköta om dem. 

Min reaktion? Ett tyst avfärdande av gubbsjuka stöddar, en extra whiskey och ett högljutt OMG så fort jag låst in mej på mitt eget rum. På grund av stor skillnad i fysik och gubbarnas mängd vs mej, svalde jag mitt girl power-brandtal. Huhhu. 

Did it, got the t-shirt

januari 12, 2017 — 4 kommentarer

På knaggligt nät försökte jag rapportera att jag är hel och hållen kommit över till Argentina från Chile. Det lyckades inget vidare att rapportera (nog att komma över), men ni kan alla sluta oroa er — jag lever mer än någonsin! 

Det var verkligen det största äfventyret att korsa Anderna. Fick nyligen höra att vi som gjort detta till hästs i modern tid är under 350 st. Så det är med sann stolthet jag bär min t-shirt. 

Min GoPro innehåller mängder av bilder och videon, mest om hur jag vinglar på klippkanter, men också vidder, berg, kondorer och sten. Men dessa är ännu tryggt i kamera. Får bildbomba sen nåttag när jag kramat barn, kommit ifatt jobbet och insett att drömmen blev sann och mer därtill.

Min väska vägde minst 2 kg mer än före start, så mycket sand och smuts samlade jag på mej. Och jag fyllde min laundry bag på hotellet i Cordoba med såna mängder illaluktande tvätt att jag nästan skämdes. Försökte vifta och förklara för den underbara personalen om vad jag gjort för att smutsa ner mej så, men de bara log och nickade och sade att ingen kund gett dem så mycket tvätt tidigare.

Äventyret tog mej mer än 200 km till hästs. Från Chile till Argentina via en höjd på 4.500 m längs en historisk rutt som San Martin använde omvänt för 200 år sen, när han skulle befria Chile från Spanjorerna. 

Vi red den omvänt eftersom höjdskillnaden är såpass stor på slutet och för att kroppen behöver vänja sej. Det tar väl 20 dagar på hög höjd för en människa att vänja sej helt, vi använde bara sju men det gick bra ändå. Mellan bergen Aconcagua och Ramada (finns två, ska ännu kolla vilken) finns två vackra dalar och vi hade en vilodag i en av dem; Valle Hermoso. 

Vad mer? Min egen säng är om möjligt ännu skönare än förr, det går att tvätta håret i 0-gradigt vatten, 35 meters vindbyar flyttar på hela hästar, att sätta upp tält i hård vind är knepigt, jag kan grunderna i att stycka en get och att mina båda mulor (en i Chile och en i Argentina) nog räddade livet på mej. 

Mer ingående reseskildring kommer jämte bilder. Tills dess är det bara att fråga eller beundra mej & La Baja på 4.500 meters höjd (jag iklädd kisitältet). Stoltare tant eller mer tuff mula finns inte.

På tal om smuts. Min sovsäck ligget otvättad och oöppnad på badrumsgolvet hemma. Vet ej om den går att öppna. Överväger att ta på mej peruk och åka till andra ändan av stan till ett tvätteri. Känns som en tickande bomb. 

Vad händer sen?

december 5, 2016 — Lämna en kommentar

Befinner oss som bäst i Stockholm. Har trallat runt på en massa klassiska ställen och suckat att det nog är sista gången som kidsen vill göra detta med oss. Bevisar mej gärna ha fel. Eller så blir det verkligen så att vi vallar runt på typ barnbarn nästa gång. 

Dagens Junibacken inklusive sagotåg (bröööööl) var ändå en hit ännu. Och rummet med Mumin och deras Vad hände sen-teater. Kan bara rekommendera, ville inte att teatern skulle ta slut, så bra var det. Fick nostalgikramp i hjärtat.

Sen mindes jag regeln att om en släpat kids runt på Vasamuséet, Skansens julmarknad, Aqvarium, Hallwylska, gamla stan, NK:s julfönster, den enda Massimo Dutti barnavdelningen i hela Sverige och femton fikapauser med lika många chokladbollar – då får en gå lite bananas inne på Svenskt Tenn för de några slantar som finns kvar. 

Förresten. Denna lilla ledighet har räddat denna stresskvinna. Det känns super out att gnata på hur mycket en har att göra i dessa tider – det är på nåt sätt precis samma för samtliga människor jag känner. Vill så gärna sticka ut ur mängden och vara zen, avslappnad, organiserad och ha tid för tupplur. 

Har funderat på denna julbuslöshet. Är inte alls ledsen att den uteblev i år, både kids och jag verkar vara förbi det skedet. Men är så ledsen över att tiden till det inte varken funnits eller kommer att finnas. Att december kommer att swisha förbi och att jag kommer att vakna upp till livet mitt på Anderna. 

Känns som om grav prioritering står överst på listan. Må 2017 bli året då jag lyckas med det. 

Om nån vill prioritera god fiilis och värme ända ner i tårna oavsett ålder, börja med 20 minuter av Vad hände sen på Junibacken. Kolla på NK:s julfönster också och köp några buntar servetter på Svenskt Tenn while you are at it. Betala 20 kr för mete på torget i gamla stan. Kolla in gymparörelser & mustach av tant Hallwyl på hennes museum.

Bra början.

Skills

oktober 4, 2016 — 2 kommentarer

Idag gick största delen av arbetsdagen till att jag bannade mej själv över hur dåligt jag kan editera film och ljud. Sågade riktigt ner mej själv i skorna och byggde samtidigt upp stressnivån till max. 

Sen hoppade jag i bilen, fräste till en skjutbana i Hyvinge, fick höra grundteorin i gevärsskytte och så skjöt jag på 15 lerduvor av vilka jag träffade fem. Poff poff poff poff poff.  Inget dåligt saldo för en nybörjare.

På vägen hem masserade jag min sjuka gevärsaxel i alla trafikljus – och fortsatte att banna mina editeringsskills. Typ ”imorgon Pia skärper du dej, du måste fixa detta du din nolla”. Huj. Har ju inga snälla tankar i kroppen. 

Hemma kastade jag mej på soffan och fann mej stirrandes på ett par armstödsskydd som jag och symaskinen svängde ihop igår kväll, sådär bara. Klipp, surr, trådtrassel och lite vin. Som nya, och helt utan förhandskunskaper – bara bra feeling. 

Det är ju helt tassigt hur mycket jag kan. Oftast behövs bara mycket feelingen först, och det hjälper ju så otroligt mycket om jag verkligen tror på mej själv. Så imorgon kommer jag att vakna upp med mer självförtroende än självaste Coppola och klippa ihop ett mästerverk. Hehe.

Har tyvärr inga skyttebilder. Men tänk er en adrenalinstinn loppa i rutig skjorta (tänkte att så klär man sej nog på en skjutbana – och jag hade rätt). 

Vad jag försöker säga är att varför en (jag) alltid ska fokusera på nederlag när det finns så mycket saker en (jag) kan riktigt bra. Och att tålamod är en skill jag totalt saknar. 

Köpenhamn du fina

augusti 31, 2016 — 6 kommentarer

Köpenhamn var magiskt. De få minuter jag hann njuta ute var som extra smör på mörkt bröd. Det var så varmt & vackert, folk var så glada & hjälpsamma och jag stornjöt och funderade på hur vi kunde flytta hit, bort från landet sursill.

Sen satte jag mej på flyget och mediterade (och snarkade) och kom fram till att allt detta klankande på Finland inte kommer att bättra på nåt. Vi klagar alla så fort vi lite ens kikat över staketet. Saker är ju inte sämre hemma, förutom kanske butterheten och i viss mån atmosfären. Och problem finns också bakom tex Köpenhamns glada fasad.

Vi kan vända detta! Ett leende i taget. Och kreativitet är inget som saknas, vi måste bara lyfta fram den ur våra hålor och visa upp den. Och så måste vi tralla gatan fram med semesterögonen på. De är öppna, forskande och nyfikna på att se nyheter och kul saker. 

I dare you. 

Sååå länge sen den här bloggen uppdaterats riktigt i realtid. Men när lillgrafikern får åka på arbetsresa ända till Köpenhamn så blir det så spännande att det måste dokumenteras och publiceras. Bara över dagen, men ändå. En har ju lite barnasinne kvar. 

Förutspår ändå att detta slutar lika fort som det börjar. Att jag kommer ihåg bloggen igen i taxin hem ikväll. Men just nu är jag väldigt pepp! Testar tåget till flygplatsen och sveper kaffe. 

Ni får gärna fantisera en världsvan storgrafiker på en workshop med andra viktiga och proffsiga storhetsmänniskor. Kasta in en pölse eller två. Och att jag har guldskor. Snygg bild eller vad. 

Sen ser ni hur jag och mitt entourage flanerar ner längs Ströget till en trendig restaurang. Se hur jag nickar förstående till allt som sägs på danska (jag slutade förstå efter pölse) och hur jag beställer pölse (eftersom det är allt jag kan säga). 

Äh. Ni ser bara en röd fet pölse va? 

Sweet

juli 28, 2016 — 2 kommentarer

Ett inlägg på ca 3 miljoner ord: