Arkiv för Ponny

Bad news

maj 29, 2016 — Lämna en kommentar

Förra veckan fick vi det bekräftat – Allu, vår guldklimp till ponny, har Cushings syndrom. Det är som diabetes men för hästar. Chocken och sorgen har varit påtaglig, kidsen har ömsom frågat mej tom på frågor och ömsom bara gråtit. 

Själv landade jag först nånstans i djup misstro. Som jag tidigare berättat så har vår häst Paddy en nervsjukdom, och resultaten av Allus blodprov drog nog mattan under fötterna. Det är som om vi samlar på hästar med nån krämpa. 

Nu är jag mer påläst och lugn igen. Allu kommer att klara sej bra. Med rätt medicinering och kost kan han leva ett gott hästliv, bara vi lyckas undvika hovfeber. Så vi fixar även detta. Och vad är nu en diabetiker och ett nervvrak (hehe) när dessa hästar är de mest goa och fina i hela världen. 

På stallet

maj 21, 2016 — Lämna en kommentar


Det har ingen skillnad på hur skit fiilisen varit, efter en runda med Paddy kommer vinnarfiilisen tillbaka. Som magi! 


Däremot har lillponnyn Allu ej vinnarfiilis. Maten smakar väldigt selektivt så vi ska börja med att kolla hans tänder. Hoppas verkligen på tandproblem, alternativen känns inte alls bra. 

O hemska öde, jag är sjuk som en gammal svettig skosula. Ligger mest i en grop i vår motoriserade säng och darrar. Känner mej som en avocadokärna på disco. 

Bara att skylla sej själv, först blev jag lite kall på seglingen och trots att jag i lördags kände förkylningen ticka i bakhuvudet drog jag 2h Polocrosse igår kväll. Men det var såååå värt det. 

Polocrosse är en blandning av la crosse och hästpolo och nåt som tydligen får mina strumpor att snurra i skorna. Har ren anmält mej på kurs i sommar och funderar på att köpa egna klubbor och vänja (stackars) Paddy och Allu vid spektaklet. I höst hoppas jag kunna spela regelbundet.

Här nånstans finns en video där vi övar med att leka hippa, dvs de andra försöker ta bollen av mej. Lyckas inte via telefonen länka direkt till videon. Men jag ser ut så:

Men först ska jag sjuka färdigt. Hade ren glömt hur hemskt det är att vakna i vagtimmen svettig och hög på feber då tom att ligga på kalla golvet känns som en bra idé. 

– – –

Allt mitt kursande kändes för en kort stund som en möjlig livs/ålders/identitets-kris tills min kloka kusin satte ett ord på det. Livsnjutning. Så bara jag sjukat färdigt ska det bli mer livsnjuteri med allt vad det innebär. Bring it!


Störtskön vapp. Vi har allra mest hängt på stallet, men kidsen hann också lufta sina cyklar och så var det ju några fester. Idag kastade jag bara ett getöga på Brunnsparken och flydde sen tillbaka till stallet. 

Tidigare idag tänkte jag nästan instagramma en frukostbild men sansade mej och laddade upp vad som blev kvar av lillponnyn efter att jag tvättat honom. Typ inget:


Så skönt att bli av med allt vintersnusk. Jag blev lika våt som han, om nån undrar. 

Här bloggar jag allt mer om bara ponnysar och allt mindre om raj och rojs. Tur att den där frukostbilden ändå inte slank med. 

Ponnyklubben är inte riktigt vad den varit efter alla strapatser. Men vi kämpar på. Dagens hermokakka (ursäkta språket, men många ponnysar är benägna att bajsa så fort de får skrämselhicka) var grannens vårbrasa. Inte elden eller lågorna, utan röken och de små flagorna av aska som kom flygande. Hjälp! Små partiklar! Skydda er!

  

Jag heter Paddy och blir rädd för strunt. 

Vårens träning är på god väg, men än så länge har vi bara krystat fram tre hela galoppsprång. Det är svårt när det är svårt. Gissar att åldern också gjort Paddy mer försiktig, han vill nu vara bombsäker innan han vågar ge järnet.

På hemvägen stannade jag i Citymarket för lite hyllfotografering. Grav arbetsskada, kan knappt gå genom en matbutik utan att knäppa bilder. Men det här var första gången jag åkte på uppdrag enbart för att fota för ett kommande projekt. Om det är nåt jag går igång på så är det folks beteende i matbutiken. Alltså inte mitt knäppa knäppande av bilder, utan varför kunder väljer just en viss produkt. Vill starta egen gallupp-byrå. 

Meanwhile har våra kids spelat 6 fotbollsmatcher var. Ikväll var det så trötta att de slocknade innan sängen. Nästan. Men helt galet hurdan glädje och nytta det är av lagsport. Har fått sån insiktsfylla av det att jag själv smider planer på att bli del av ett lag. Tänka sej, den här ensamvargen. Mer om det senare.

Dagens största vill gå är Selah Sue‘s keikka på Nosturi på Valborgsmässoafton. Det kryper i hela min kropp av vill gå. Men vappafton? Svårt. Argh. För att citera mej själv (kornigt) ”det kommer fler tåg”. Men hjälp så störande jag kan låta. 

Är inte annars heller i världens bästa zen mode. Dels smider jag oväntade planer och dels vill jag bara krypa djupare in under täcket. Borde istället stryka businesskjortan och printa strikta avtal. Borde sluta använda ordet borde. 

Försummmm.. mm..

april 3, 2016 — 4 kommentarer

Sorry, försummar blogg pga återupptagen ridning och ett kul bokprojekt. Halleluja som jag väntat på ridandet och hur underbart det är. Fast Paddy (hästen alltså) är sämre i balansen än jag hoppats, men inget lite motion och muskelstyrka inte kan råda bot på. Vi kämpar.

  

Säg inte åt Paddy, men han har nog blivit liiiite lönnfet. Beskar bilden till hans fördel. 

Och ja allt annat som bara surrar och sker, vardag i denna familj är på nåt sätt ändå aldrig normalläge. Mer framåtsträvande upptågspack får man leta efter. Inte ens mastodontfeber eller glipande halsont sätter stopp på kidsen, de som i slutändan behöver mest vila är vi föräldrar. 

  
Försöker dessutom illustrera och färglägga ett större projekt med ledorden struktur och ordning. Har färgkartor och minneslappar och whatnot. Om en cykel är blå på första sidan så måste den väl vara blå även på sid tre. I smyg vill jag byta färg på den på varje sida. Rebell. 



Det gick ju sen inte så galant sen i fredags (där fick jag för att jag boosta hundra roliga saker). 

Vi tjejer körde till stallet. Go’ fiilis i magen. Det både öste och haglade på motorvägen men min go’a fiilis sade mej att det kommer att vara uppehåll just när vi ska rida. Lugnt! Kurvade in på stallsgården, en solskens oas där fåglarna sjöng och snödropparna lyste — det var verkligen magiskt. Men på den korta vägen från bilen till stallsdörren kom den där lömska vindpusten som kommer just innan en störtskur, just innan de svarta molnen täcker solen.

Mobiliserade alla och håvade fort som attan in alla hästar ur hagarna. Det finns inget värre än att hänga upp plaskvåta hästtäcken på tork, så jag var mycket lättad när den sista stora hästrumpan klämdes in genom dörren sekunden innan haglen började ösa ner. No biggy, det här är bara en skur, sade jag och satte flickorna i arbete. När ponnyn är sadlad är skuren slut. 

Så var det. Vi steg ut igen i solen, ett barn klev upp på ryggen och så gick vi till ridbanan. Fnissade lite åt allt hagel som samlats i hovspåren och hur skönt solen värmde. Fail.

Himlen öppna sej igen och nu var det inte längre nåt roligt hagel utan det där riktigt täta regnet som går in i tom ens regnbyxor på noll tid och får ponnyn att börja gå baklänges av obehag. Genomvåta på under två minuter. Och det slutade inte. Och ett barn fick sån otrolig kisibrått och måste springa till stallet ensam längs vägen och ponnyn ville springa efter och jag ville inte ge upp. 

Jag borde ju ha gjort det, ibland ska man bara svälja sin go’a fiilis och ge upp. Men jag tyckte vi sku räta ut den backande ponnyn och trava lite till. Klafs klafs klafs. Det gick framåt till sist men ingen blev liksom gladare. Och uppe i stallet kan man inte bara gå ifrån till varma filtar och kakao för ponnyn kommer först, såklart. Torka ponny, sköta om allt vått läder, mata och borsta medan de egna byxornas väta blir allt kallare om baken. På alla tre flickor. 

När vi var klara och steg ut i solen (såklart) och skulle hemåt gick vi raka vägen via momis frys efter glass. Hur otippat, i våta kläder? Men det är nog den rakaste vägen till bilen såna dagar. Regnhagelochsoldagar. Och när barnen frågar en fråga de är nästintill hundra på att man svarar nej på, då är det roligt att braka fram ett överraskande JA. 

Bulla & sol

april 11, 2015 — 2 kommentarer

Jag ljög tydligen, för nu bloggar jag ändå. Se nu vad bra fiilis för med sej! 

Idag var på snudd den bästa dan hittils på året! Tillika med bra brunch- och middagshäng bodde vi på stallet. Förutom det fantastiska vädret så var det ju bara för fint att rida med min ma & pa, och på barnens begäran blev det även picnic på ridbanan — med hästar och allt. 

Ty så ville de och så bidde det, för en gångs skull. Praktiska-Pia brukar skippa sånt, why oh why. Det gick hur bra som helst att käka bulla och dricka saft tillsammans med ponnysarna. De ville ju verkligen vara med! Men det blev inte särskilt långvarigt, ingen kan äta bulla länge då Kallehästen snålar intill. Paddy däremot spottade ut allt, haha.

Vi forslade därför alla tillbaka till stallet och fortsatte kalaset på bänken istället. Oh my, sån energibomb jag fick av solen, föräldrarna och det övergulliga barnen. Om bara en månad fyller det äldre barnet jämnt 10. Nyss skuffade jag henne runtrunt i vagnen, nu galloperar hon runtrunt med en fluffig ponny. Hej livet, du är allt bra magiskt och kiva!



Samlarbild på Paddy & Selma. De har livsnjutar & picnic-minen på. 



Mitt vita vin och ett nytt kaffe, det ena på monopolets hylla, den andra i en webbshop med sina systrar. Nu jobbar jag med mineralvatten, vichyvatten, fudge och hans moster. Vilket betyder en massa kul men också en massa tänkande på ingengörsnivå, inte helt min hemmaplan. Slut på jobbrapport. 

Nu tänker jag nollställa jobbhuvudet på bästa sätt och rida med min dotter och min far. Finhetsnivån på det! Tre generationer till hästs, nästan så jag börjar gråta av bara tanken. 

Det går ett rykte i skogen* om våra kusar. De är sk hyvän sään hevoset. Det stämmer ju nog, men visst svider det ändå. De har båda en nervskada som gör att man inte sådär bara går längs isiga vägar ute bland bilar. Så helt medvetet rids de bara på gott före.



Därav min glädje för denna tidiga vår, ridsäsongen blir så mycket längre. Och som tur är de så bussiga pojkar att de inte ställer till med rabalder trors den långa pausen. Paddy (vår häst) är så lurvig och go’ efter sin semester, vojlocken står ut som en vinge istället för att gå ner längs med magen. Han lever verkligen enligt all inclusive.

Nervskadan känns också efter pausen. Han hittar knappt sina ben till en början och det tar en stund innan vi kommer rakt i traven. Svansen viftar som besatt om min skänkel kommer ens lite fel. Men vi hittade samspelet igen och det blev riktigt skapligt till sist. När allt klaffar finns ingen känsligare och mjukare kuse. 

– – –

* hur syftar man till ett rykte ute på vischan?