Archives For Tjejfotboll

My job is done

januari 28, 2018 — Lämna en kommentar

Vår 12-åring kom nyss hem från helgens målvaktsläger*. Jag försöker ta fram hundblicken (inte helt framgångsrikt) och frågar om hon saknat sin mamma?

Inte ett skit, kommer det från hjärtat.

Sen är hon tyst en stund innan hon ber om ursäkt. Jag smäller av mitt bredaste leende och svarar att hon må be om ursäkt för sitt språk, men annars var detta det bästa svaret jag kunde få.

Vårt viktigaste föräldrajobb är att göra oss onödiga för våra barn. Det går riktigt bra för tillfället. Trots att jag pyser över av känslor och kärlek (speciellt för kidsen), är jag samtidigt så rationell att jag inte riktigt kan det här med tårdrypande avsked eller olidlig saknad.

Bilden föreställer förresten en glad tant på kalas.

– – –

* asså huur coolt är det att bollförbundet ordnar målvaktsläger och 25 av 50 deltagare är tjejer?! Får sån glädjeknäpp i hjärtat av denna lilla fakta.

Reaktionen under resan på att jag, en gift tvåbarnsmor, reste utan min familj tvärs över jordklotet för att förverkliga en dröm – totalknas. Reaktionen på att jag lade mej ner i den iskalla floden efter åtta timmar i sadeln – huvudlöst. Reaktionen på att jag ingående ville studera getstyckning och gärna hjälpa till – knäppgök.  

Men det var inget jämfört med min förfrågan efter en butik med fotbollsutrustning, vi var ju i Argentina. Jag preciserade ännu: fotbollsutrustning för tjejer. Otänkbart konstigt och enastående knäppt, fotboll är för killar.



Våra kids blev mycket nöjda!

Sen går det knappt att beskriva diskussionen jag hade med åtta jenkkare i Cordoba. De var Trump-anhängare från Texas som åkt på sin första utlandsresa för att skjuta fåglar medan deras fruar hade ”ledigt” från att sköta om dem. 

Min reaktion? Ett tyst avfärdande av gubbsjuka stöddar, en extra whiskey och ett högljutt OMG så fort jag låst in mej på mitt eget rum. På grund av stor skillnad i fysik och gubbarnas mängd vs mej, svalde jag mitt girl power-brandtal. Huhhu. 

Feminism & kärleksmums

augusti 29, 2016 — 4 kommentarer

Vi har pratat feminism, jämställdhet och flickors/kvinnors ställning globalt sett. Jag lyfte fram hur lycklig jag är som fött döttrar just i Finland, men att det ingalunda betyder att vi är jämställda här. Det finns mycket kvar att göra.

Det yngre barnet blev riktigt argt och började idéa om en grupp tjejer som skulle gå omkring på stan och göra precis tvärtom från vad det förväntas av dom. Jag gissade att hon nog får ett stort gäng med sej, även jag lovade komma.

Jag är lite för närsynt i mitt eget förhållande för att se hur jämlikt vi lever. Vi är åtminstone pro på att dela lika på ansvarsområden, matveckor, hobbier och kidsens tandläkarbesök. Vi sköter våra egna bilar och konton och delar lika på barnens utgifter. 

Allt är inte superkul. Min matvecka ger mej huvudbry i kvadrat, men eftersom reglerna är mycket luftiga och jag kan bestämma fritt om vi äter hämtmat eller ute eller fast snabbgröt, så fungerar det.  Och den veckan jag är befriad är som en hel veckas fest. 

I helgen har jag bakat plåtvis med kärleksmums (även känt som mockarutor) till kidsens fotbollsturnering. För att nu lista styrkorna hade jag dubbelsats strössel och trippeltjockt med glasyr på alla plåtar. Svagheten var att dessa plåtar kärleksmums betydde tre vandringar till en matbutik. Trots att jag hade lista ren första gången. Så går det när en tenderar att avrunda uppåt.

Bildtext: 3 kg strössel påväg in i en baklucka. Armen vet jag inte varifrån den är. Que?

Många bollar

juni 8, 2016 — 4 kommentarer

Våra kids spelar som bäst StadiCup, en fotbollsturnering för enbart tjejer. Igår hade hela evenemanget sin öppning på Sonera Stadium och passligt nog spelade Finlands damlandslag mot Portugal. 

Jag var total amazed. Jag som aldrig kastat ett öga på professionell herrfotboll utan att somna satt som på nålar och kollade med total beundran i blicken. Vilka spelare. Vilka insatser. Shit pommes frites! 

Nu är jag inte så insatt i publikmängden på damlandslagets matcher. Men gissar att gårdagens 5.000 tjejer (okej, några pappor och bröder också) var en sjukt bra publik. De hejade och ramsade och sjöng och tappade andan tillsammans och kämpade. 

Och ja, hur de lirade. Speciellt målvakten Tinni Korpela, både hennes spel och hennes uppskattning av publiken både under och efter matchen. Vau!

Där satt vi med glada  sommarlovsbarn i sina älskade fotbollskläder. Kidsens entusiasm var det som sagt ingen fel på. Jag njöt ju också av matchen. Men om man tittade riktigt noga på oss vuxna såg man den grå hyn och de djupa hålen i våra ögon. 

Vi är så vårtrötta att det inte är klokt. Jag trodde dumt nog att jag skulle komma tilbaka från mitt seglingveckoslut med saltstänk i håret och rosiga kinder. Jag är grå, finnig och innehar en fläskläpp modell herpes som skulle få botox-entusiaster att blekna. Jag pilkkar på jobbet. Jag försöker bromsa klagomålen. Jag klär mej i grått & svart. Jag är som en slaskhöst. I juni …

Men det var en jäkligt bra match.