Archives For Vardagstankar

Tacksamhet

juni 6, 2017 — Lämna en kommentar


Namaste från mina nya doijor.

Det är en massa stress-talk på mitt arbetsrum just nu. Fasiken, flera av mina låtsaskolleger mår nog inte så bra. Jag som haft någorlunda tungt med att säga nej och styra upp min arbetsbörda på ett fungerande sätt, sitter nu där i mina guldskor och ritar cyklande gubbar för brinnkära livet – och mår riktigt bra.
Kollegerna suckar och våndas och ändå lovar de helt utopistiska saker i telefonen (open office, det går inte att inte höra). Jag trodde att jag var helt kass på att säga nej, eller på att hålla mej ifrån branten av oskälig arbetsbörda – men nu verkar jag mest zen av hela bunten. 

I nästan ett år fick jag arbetsvägledning, nu får jag coaching för min förväntnings-angst. Och det är så guld värt! Den här nya coachingen får mej att inse guldkorn från arbetshandledningen jag fick, och jag plirar på mina tidigare uppgiftspapper och hittar nya insikter ännu många ggr om. 

Jag kommer fortsättningsvis att få dippar. Men jag har så sjukt bra verktyg att ta mej ur dom. Självsnällhet, ordning & reda (skojar inte), en veckoplan som jag nästan aldrig håller (passligt sträng men mycket förlåtande), bra musik, kryptiska to do-listor, en tom mailbox (det bästa denna förväntnings-angstare vet, jobbar på att komma ifrån denna drog) och nu till nästa en framtidsplan som jag har som hemläxa.

Ta emot hjälp om du får. Just då i stunden kanske du tror att du inte behöver det. Känn efter pånytt. Låt resultatet komma lite an efter. Och låt det ta tid. 

Nytt försök

maj 31, 2017 — 2 kommentarer

Kanske jag bara rivstartar med ett klassiskt vad jag gjort-inlägg. Ritsch! Det blir siffertema.


Vår äldsta fyllde 12. Hon är numer bara 16 mm kortare än jag och ämnar växa förbi mej inom denna sommar. Vi får väl se. Finns det nån James Bonds skurkmaskin som töjer ut envisa föräldrar? 


Eftersom vi ordnade kalas måste vi städa. Utan att skryta så har vi städat kanske 4 gånger på ett år. Det är nåt med vår vardag som gör att vi grisar ner oss och helt enkelt inte orkar med detaljer som städning. Hade ju så gärna kommit hem till detta oftare, men att leva verklighet med riktigt damm är nog viktigare. 


Som sagt, när vi då inte vill städa så lever vi. Här inväntade jag en kär kompis på lunchskål eftersom hon nu befinner sej på andra sidan jordklotet på en verklig livsresa. Sånt som fått mej att fulgråta många ggr av lycka, kan inte ens fantisera vad hon då går igenom. Men det är hennes historia.


Att vi däremot fulgråtit av sorg hela familjen är en så mycket mer hemsk historia. Kidsens ponny måste avlivas mycket tidigare än vi trott. Ofattbart att han inte finns längre. Och äckligt hur detta drog mej ner i flera veckor före det hände. Har varit som en trög surströmming nästan hela maj, tur att denna skitmånad snart är slut. 


Tursamt nog fick jag ratta lite segelbåt utanför Helsingfors. Varje vår tror jag att jag inte kan ett jota om att segla. Och varje vår märker jag att jag kan lite mer än förra våren. Bra utveckling där. 


På tal om utveckling. Helt skräp är denna månad såklart inte. Fick plötsligt ett mail om att mina björksavsflaskor har nominerats för årets Pentawards. Jag kanske kan återkomma till det, finns mest stolthet i detta projekt och denna nominering. Ever. 


Annars har vi hängt mycket på landet. Ska flytta dit ut om bara nån vecka, på själavård och arbetsläger. Här har jag försökt fota ett rådjur, hitta det om ni orkar. 


Sen har jag burit ett enormt knippe silvriga heliumballonger längs Helsingfors gator. Bra terapi, alla man mötet blir ju så sjukt glada. Tilläggskommentar: känner du en 5-åring eller 55-åring eller 555- eller 5555-åring som vill fira med ballonger? Kommentera här, dessa är lediga nu. 5555-åringen går före i kön. 


Ja dessa ballonger användes som rekvisita på en fest som vi ordnade för skolans femteklassister. Så stiligt!


Idag cyklade jag med 100 stycken 3–4 klassister till Fölisön. Kan hända att jag krympte lite av ansvars-åga, men sträckte som tur på mej av pur stolthet och lättnad efteråt. Så dessa 16 mm som skiljer mej och min dotter är ännu på bordet. 

Sen ritar jag bok, layar viktiga dokument och skissar på siraper – pretty much same old. Städar inte. Skålar ibland, och försöker uppfostra de mest fantastiska av döttrar. Tittar på Djursjukhuset när jag inte kan sova och vakar för länge, som nu. 

Vi hörs snart igen, bloggen. 

Rätt fokus

november 8, 2016 — Lämna en kommentar

Den sötaste lilla lakuråtta har flyttat in hos mina föräldrar. Så liten och söt och drypande av valpdoft. 


Jag fokuserar på denna lyckobringande krabat och på att jag utbytte hemliga tecken med mina morföräldrar på gravgården i lördags. Istället för tarvliga vardagsbekymmer som sommardäck i snöyra eller total saknad av koll i vardagen. 

Kärlek och valpdoft är sånt som för en framåt, oberoende av stigen. 

Skam

november 3, 2016 — Lämna en kommentar

Kan inte påstå att det varit en särdeles bra dag idag, men denna dag fungerar utmärkt som underlag till alla tankeställare den här texten ger: läs (finska).

Giv mig en kostym

november 2, 2016 — 4 kommentarer

Att vara förälder till kids på 9 och 11 är en mild pärs. Och det lär inte bli lättare inom snar framtid. Det är så mycket koll du måste ha och så mycket information att uppdatera att du finner dej irrandes framför ostdisken i butiken bara för att beslutsmöjligheterna på en och samma dag blir för många.
 

Tror det är Mark Zuckerberg som varje dag klär sej i samma kläder bara för att minimera besluten. Giv mig en uniform eller en kostym, tack. 

Kidsen är på gränsen att hålla reda på sina egna läxor, men behöver ändå hjälp. De kan i princip packa sina jumppapåsar själva, men mycket moraliskt stöd eller påminnelse behövs ändå. Främst i att komma ihåg att packa upp allt också.

De ska läsa på prov. Den ena behöver springa runt och hoppa jämnfota medan vi tillsammans diskuterar all fakta, medan den andra ska sitta tyst i sitt rum och läsa tills det krävs många förhör inklusive skisser, diagram och armvift — och helst en Youtube-video på det. 

Sen ska du som förälder veta vilka sociala medier som gäller, all jargong kring det, hur kompisarna beter sej där, hur ditt barn beter sej där, var finns problemen och hur hjälper du. Helst ska du glida värdsvant omkring i kulisserna och kunna förutse allt likt en magiker.

Kylskåpet blir tomt på noll tid, bykkorgen fylls med mer illaluktande kläder, kidsen ringer eller messar dej minst fem ggr per dag per man, du ska vara tillgänglig och kunna ge goda råd och gränser och peppa så mycket att peppningsordförrådet tar slut många ggr i veckan. 
 

De lär sej att åka buss själva. Eller gå ärenden. Men allt måste först övas och både de och du gör dråpliga misstag. Du tittar på andra människor i bussen och tänker att även de har åkt första gången nån gång. Det är så många första gången-saker. Hela tiden.

Fotbollsträningar. Föräldramöten. Krav maga-träningar. TeamGym-träningar. Lägerskoleinsamlingar. Klassträffar. Kalas. Tandläkare. Tandställning. Bildäck. Sportutrustning. Räkningar. 

Sen måste du kunna trösta på en helt ny nivå, jo för först måste du lista ut varför barnet gråter och det är antagligen inte för det hen säger – utan nåt helt annat som antagligen framkommer först senare. Och du har tröstat fel hela tiden, tills dina detektivkunskaper blivit vassare. 

Känslorna är starka och de blir bara starkare. Du tittar vemodigt på deras sovande kroppar och ser dom bokstavligen växa framför dej. De tom sover i en lite mer trotsig ställning, fast sängen ännu är full av nallar. Kontrasten är kul. 

Varje kväll är en seger. På att kanske bara en grät, på att hoppeligen ingen grät, på att alla läxböcker är hittade, på att du kom ihåg mellanmål, på att vi kramades, på att tvättmaskinen tömdes, på att finskaförhöret gick bra. 

Jag är en sån vinnartant varje kväll. Och expert inom många områden. Just nu faktiskt extra påläst inom kristendomens historia. 

Och jag curlar inte ens. Jag försöker bara anpassa mej och våra avkommor till detta rapidsamhälle. Och sköta min egen träning, hygien, sociala kontakter, parförhållande och för att inte glömma jobbet, ponnyn och att sova. 

Just det ja. Sova. 


Detta kunde tex vara min kostym. Hur många ex av allt månne jag behöver? 

Rehab

oktober 26, 2016 — 4 kommentarer

Hälso-Pia har haft sockerstopp sen augusti nåttag. Först blev jag superenergisk, mitt hår började växa i dubbeltakt, min hy var som liljor i mjölk och jag sov bättre. Sen efter ca 1 månad av underbar ungdom svängde det och nu sitter jag här med finnar likt fjortis-Pia. 

Har riktigt äckliga kratrat djupt under huden som ömmar och pinar mej i veckor. Har inte ändrat på nån hudrutin, tvättar alla mejkborstar regelbundet och försöker vara snäll mot min hud. Så fort jag tror jag fixat det börjar det strama på ett nytt ställe. 

Å andra sidan har jag lärt mej att sockersug = hungerskänsla. Har gått omkring i över 30 år och trott att sockersug är just bara sockersug. Så har varit riktigt illa beroende. Fatta om jag haft fallenhet för alkohol istället, min hjärna är ju en mästare på självlurendrejeri. 

Men den här finne-grejen gör att jag vill tro att det inte är värt återhållsamheten. Vill springa till närbutiken och köpa en påse dark Matador Mix. Har tom spanat in kortaste vägen från butiksdörren till hyllan där påsen finns. Sic. 

Ett till bevis på hur illa det är. Så jag håller mej ännu och hoppas på bättre tider. 

Det står så otroligt still här. Det beror på att det händer så mycket utanför bloggen, både bra & mindre bra. 

Som att nån jäkel spelat WoW för 4.000 pengar på mitt kreditkort. Det var mindre bra. Men att jag nu – tack vare detta – har stenkoll på mina vardagliga utgifter då allt sker med papperspengar som jag lyft från ett äkta bankkontor. Det är ju bra. 

Eller att jag, som verkligen inte är nån sjukdomsgooglare, fick skrämselhicka över min egen kropp och trodde jag skulle kyssa min hälsa adjö för gott. Inte bra. Men detta fick mej, fortare än Lucky Luke, att boka tid på en rutinkoll som sen länge var övergången. Och allt är riktigt bra. Så det är ju bra. 

Även andra insikter har lärt mej att inte se så allvarligt på saker & ting. Att säga åt folk man uppskattar att du är kiva. Att dela lite. Både bra och dåliga saker. Att se på uppskrapade knän med stolthet. Sånt som jag nog dillat tidigare om. 

Dagens guldkant var att, nästan lika fort som Lucky Luke, åka på blixtvisit till landet och äta middag med mina föräldrar och krafsa dom lite bakom örat. 

Nytt kungahus?

februari 7, 2016 — Lämna en kommentar

Att åka tåg inom huvudstadsregionen i dessa dagar är som att sitta i ett väntrum till Finlands största audition till en monarki. Men sen stiger alla av i Böle och går på Disney on Ice (ja alla utom den självutlysta häxan Pia).

Jag har sett 67 Elsan, 52 Rapunslar och precis alla deras prinsesskaverin som tappat skor eller sovit i hundra år. Eller så ser de ut. 

Skrivet med kärlek, jag hade valt dom alla om det verkligen varit en audition. Finns inget finare än kids som känner sej fina. 

Betänketid

januari 14, 2016 — 4 kommentarer

Barnet, det äldre, har iakttagit mej som en hök idag. Först kommer hon till mitt jobb och följer med hur jag Skype:ar, mailar och bollar 16 olika etiketter medan jag samtidigt hjälper henne med matteläxan och kokar gröt i micron.

Hemma väntar hon tålmodigt på mera läxhjälp medan jag värmer gårdagens mat och packar in en kalaspresent, grälar på det yngre barnet och argt muttrar över grannen som parkerat för nära min bil och att vi blir sena från fotbollen.

Efter middag och läxor hjälper hon mej backa ut bilen från gården, eller först får hon skåda en raivare och fem p*rkelen för att det är så svårt, men efter 40 avochan juck och ett sjuttons krångel genom porten och in i trafikstockningen på vår gata, lyfter hon sitt finger och tar en allvarsam min.

— Jag undrar om det alls är roligt att vara mamma? 

Där i bilen, just då när ingen vill släppa in mej i trafiken på Nylandsgatan, min halsduk sitter korvigt och jag gruvar bitterljuv hämnd på grannen och klockan är äckligt nära försenad tid. Då vill jag ryta att så s*tan heller.

Men jag har nyss lärt mej hur känslor inte alltid levererar bra svar på alla frågor och att det är mer än okej att be att få svara lite senare.

Så vi har belevat diskuterat den mycket intressanta graden av rolighet som mamma här hemma vid matbordet ikväll. Den konstruktiva och fina sanningen är ju att det är så tassigt roligt att vara mamma till just mina exemplar av barn. Och barnens främsta resonemang är att jag åtminstone inte behöver genomlida mitt liv ensam (lite osäkert om vi riktigt förstod varandra där).

Och lärdomen att få återkomma med svar, den har levererat fler än en gång idag. Telefonförsäljaren tex, undrar om han tänker ringa tillbaka 2019? Eller så blev han bara så paff av min vänliga undran.

Trots att jag är en tålamodslös och impulsiv tant (som svär mycket) behöver jag massvis med betänketid. Ty det är ofta bättre att svara med en nypa förnuft än bara pur känsla.

Och om din hälft textar att kvällen, som skulle bli kort, sen också urartar i en galen långkväll med hela menyn, då gruffar du inte avundsjukt tillbaka, utan väntar en stund (tänker efter juh) och besvarar meddelandet på samma sätt som du ville bli besvarad: Ha så roligt! Jag vaknar med barnen imorgon. 

Betänketid. Vår fulparkerande granne anar inte vilken tur han hade att jag lärde mej detta just idag.

Dagens korta

december 16, 2015 — 2 kommentarer
  • Visst kollar ni på SVT:s julkalender Tusen år till julafton? Så bra att jag inte hittar superlativ. Tillsammans med mitt julbus blir detta en så lärorik månad, för åtminstone den här familjen. Extra intressant tror jag det blir imorgon för då ska de ta emot ett krigsbarn
  • Fick nyss en förfrågan om en energigivande och mycket kort slogan, max två ord. Jag ba’ Yolo! eller Jaksaa jaksaa! Bara så ni vet, snart regnar det copy-priser på mej också
  • Barnet tillfrisknade äntligen och fick gå till skolan. Bara för att där falla och söndra sina tänder. Murphy-moment
  • Lever nuförtiden bara på visdomar från the internet eftersom jag inte hinner analysera eller tänka efter själv. Just nu lever jag på denna och denna. Jag är kiva & genialisk

Jaksaa jaksaa!