Arkiv för Vardagstankar

Det står så otroligt still här. Det beror på att det händer så mycket utanför bloggen, både bra & mindre bra. 

Som att nån jäkel spelat WoW för 4.000 pengar på mitt kreditkort. Det var mindre bra. Men att jag nu – tack vare detta – har stenkoll på mina vardagliga utgifter då allt sker med papperspengar som jag lyft från ett äkta bankkontor. Det är ju bra. 

Eller att jag, som verkligen inte är nån sjukdomsgooglare, fick skrämselhicka över min egen kropp och trodde jag skulle kyssa min hälsa adjö för gott. Inte bra. Men detta fick mej, fortare än Lucky Luke, att boka tid på en rutinkoll som sen länge var övergången. Och allt är riktigt bra. Så det är ju bra. 

Även andra insikter har lärt mej att inte se så allvarligt på saker & ting. Att säga åt folk man uppskattar att du är kiva. Att dela lite. Både bra och dåliga saker. Att se på uppskrapade knän med stolthet. Sånt som jag nog dillat tidigare om. 

Dagens guldkant var att, nästan lika fort som Lucky Luke, åka på blixtvisit till landet och äta middag med mina föräldrar och krafsa dom lite bakom örat. 

Nytt kungahus?

februari 7, 2016 — Lämna en kommentar

Att åka tåg inom huvudstadsregionen i dessa dagar är som att sitta i ett väntrum till Finlands största audition till en monarki. Men sen stiger alla av i Böle och går på Disney on Ice (ja alla utom den självutlysta häxan Pia).

Jag har sett 67 Elsan, 52 Rapunslar och precis alla deras prinsesskaverin som tappat skor eller sovit i hundra år. Eller så ser de ut. 

Skrivet med kärlek, jag hade valt dom alla om det verkligen varit en audition. Finns inget finare än kids som känner sej fina. 

Betänketid

januari 14, 2016 — 4 kommentarer

Barnet, det äldre, har iakttagit mej som en hök idag. Först kommer hon till mitt jobb och följer med hur jag Skype:ar, mailar och bollar 16 olika etiketter medan jag samtidigt hjälper henne med matteläxan och kokar gröt i micron.

Hemma väntar hon tålmodigt på mera läxhjälp medan jag värmer gårdagens mat och packar in en kalaspresent, grälar på det yngre barnet och argt muttrar över grannen som parkerat för nära min bil och att vi blir sena från fotbollen.

Efter middag och läxor hjälper hon mej backa ut bilen från gården, eller först får hon skåda en raivare och fem p*rkelen för att det är så svårt, men efter 40 avochan juck och ett sjuttons krångel genom porten och in i trafikstockningen på vår gata, lyfter hon sitt finger och tar en allvarsam min.

— Jag undrar om det alls är roligt att vara mamma? 

Där i bilen, just då när ingen vill släppa in mej i trafiken på Nylandsgatan, min halsduk sitter korvigt och jag gruvar bitterljuv hämnd på grannen och klockan är äckligt nära försenad tid. Då vill jag ryta att så s*tan heller.

Men jag har nyss lärt mej hur känslor inte alltid levererar bra svar på alla frågor och att det är mer än okej att be att få svara lite senare.

Så vi har belevat diskuterat den mycket intressanta graden av rolighet som mamma här hemma vid matbordet ikväll. Den konstruktiva och fina sanningen är ju att det är så tassigt roligt att vara mamma till just mina exemplar av barn. Och barnens främsta resonemang är att jag åtminstone inte behöver genomlida mitt liv ensam (lite osäkert om vi riktigt förstod varandra där).

Och lärdomen att få återkomma med svar, den har levererat fler än en gång idag. Telefonförsäljaren tex, undrar om han tänker ringa tillbaka 2019? Eller så blev han bara så paff av min vänliga undran.

Trots att jag är en tålamodslös och impulsiv tant (som svär mycket) behöver jag massvis med betänketid. Ty det är ofta bättre att svara med en nypa förnuft än bara pur känsla.

Och om din hälft textar att kvällen, som skulle bli kort, sen också urartar i en galen långkväll med hela menyn, då gruffar du inte avundsjukt tillbaka, utan väntar en stund (tänker efter juh) och besvarar meddelandet på samma sätt som du ville bli besvarad: Ha så roligt! Jag vaknar med barnen imorgon. 

Betänketid. Vår fulparkerande granne anar inte vilken tur han hade att jag lärde mej detta just idag.

Dagens korta

december 16, 2015 — 2 kommentarer
  • Visst kollar ni på SVT:s julkalender Tusen år till julafton? Så bra att jag inte hittar superlativ. Tillsammans med mitt julbus blir detta en så lärorik månad, för åtminstone den här familjen. Extra intressant tror jag det blir imorgon för då ska de ta emot ett krigsbarn
  • Fick nyss en förfrågan om en energigivande och mycket kort slogan, max två ord. Jag ba’ Yolo! eller Jaksaa jaksaa! Bara så ni vet, snart regnar det copy-priser på mej också
  • Barnet tillfrisknade äntligen och fick gå till skolan. Bara för att där falla och söndra sina tänder. Murphy-moment
  • Lever nuförtiden bara på visdomar från the internet eftersom jag inte hinner analysera eller tänka efter själv. Just nu lever jag på denna och denna. Jag är kiva & genialisk

Jaksaa jaksaa!

Lite av allt

oktober 15, 2015 — Lämna en kommentar

Det måste bli ett slut på den här fingerhistorien. Efter detta stycke då. Stygnen är nu borta och framtiden ser semiljus ut för pekfingret. Det blir nog inte ett index finger slim 2.0 utan ett helt traditionellt finger. Eller tja, färgen liknar mest Pantone Cool Gray, vilket jag associerar närmast död, men sjuksyster tippade att det nog vänder mot en rosigare färg. Hoppet är inte ute ännu, men historien slutar här.

Sen veckans naturruta, cityversionen. Imorse då jag gick längs en tom Centralgata modell höstlov, fick jag syn på en nästan utslagen hök som fått sej i en fight med en tjock stadspulu. 1-0 till höken, dock måste den vila ganska länge efteråt. Min far rapporterar att åtminstone en citykanin bor i Stockas parkeringshus på våning tre. 

Sist en nostalgitrip. Åkte det hotade Y-tåget idag och tusan så smidigt det var! Fullt var det också, hur tänker politikerna där? Nostalgin kommer från att jag spenderade hela gymnasiet i ett tåg och om jag hade tur satt pappa i bilen och väntade på stationen. Idag satt han där igen och plötsligt var jag 17 år yngre. 

Nu börjar mitt höstlov. Tänker klä mej i både kumppare och stilettklackar, bästa kombon. Vi ses!

Edit: landade på landet vid ett dukat bord. Så himla skön fiilis just nu, höstlov är nog den bästa uppfinningen. 

  

Uppdaterat trögt. Lovar ej bättring. 

Får se nu.. Sen sist har jag slutat äta värmedicin (fingret ju) så det känns som ett stort framsteg, men annars är fanskapet bara i vägen. Gick på baluns i lördags i stilettklackar och ett finger, så känns det liksom hela tiden. Väntar så på att bli en helhet igen.

 
Fast största minuset är nog hur alla vill berätta sina allra blodigaste finger- och tå-incidenter till mej. Yök. Eller hur många skrivfel det blir i mina jobbemail, läste med fasa allt jag skickat iväg idag. Låter mest asfull i skrift, måste därav blogga med enfingerssystemet via telefonen.

Annars har denna nya vecka börjat med äckligt låg energinivå. Var helt slutkörd och tomhetsstirrade bara på arbetsrummet — tills jag kom hem och hittade en viss trofé på posten och fick en extempore-middag av bästisen. Lyx!!

Så orkar nog peka fingret i luften lite till, inte långt kvar till torsdagens verdict nu. Är litelite rädd för det, men vi säger att det blir bra. Kroppen är ju helt amazing på att reparera sej själv.

  
Så länge kan jag peka på denna. Fast har noll aning vad man gör med en trofé såhär i efterhand. Kliar sej på ryggen? Gör femkantiga hamburgarbiffar med? Läste nånstans om en Oscar-vinnare som använde sin staty för att nå lampknappen från sängen, att det var det enda den dög till. 

Den här ska nog få en egen uppgift.

Ingen ändring

oktober 7, 2015 — 2 kommentarer

Ursäkta, jag är ännu snorig som en slemmig gamelgädda. Min energinivå är nära noll och det är extra tungt att snurra vår krävande vardag. 

Ett litet sidospår:  Är ändå sjukt bra på att peppa mej själv, vill jag  tillägga. Nåt har jag lärt mej av alla dessa ensamföretagar-år. Hade faktiskt min arbetshälsovård på besök förra veckan och hon satt bara och nickade uppskattande åt alla mina led-dej-själv-system. Ni må säga att No Man is an Island, men jag börjar allt mer likna en liten urgullig paradis ö.

Det jag påriktigt skulle blogga om var det där barnet i förra inlägget. Hon som byggde en karaokemaskin med inbyggt yl och skrev en sång om svek till en känd melodi. Idag har hon byggt en ukulele av paff med en tillhörande plektra av sten. Hon sjunger heeeela tiden. Nu kompad av ukulelen. Och hon citerar sina egna friskrivningar med sån inlevelse att du kunde micropoppa en påse popcorn under hemnes rumpa. På allvar. Har aldrig sett nån läsa högt och samtidigt hoppa jämnfota och springa runt bordet. 

Jag inväntar ännu zen.

Yl & svek

oktober 6, 2015 — Lämna en kommentar

Idkar tillfälligt hemmakontor pga min extrema snorexplosion och ett däckat barn. Det var småmysigt ända tills nu då barnet valde att bygga en karaokemaskin med tillhörande yl och att hon tillika  skriver en melankolisk sångtext till melodin av Mamma Mia. Den ska främst handla om svek och hon plinkar första strofen omochomochom igen för att få till det. Däremellan meckar hon på karaokemaskinen. Ylet är inte ultimat, säger hon.

Är inte helt zen. 

Innebörden av allt

augusti 25, 2015 — 12 kommentarer

Har ni läst texten om att få barn inte gjorde Cissi Wallin lyckligare? Gör det. Jag läste och funderade läääänge. Om hur nåt så vackert måste få vara lite fult också. Då blir det ärligt.

Åååå bebisar! Jag älskar bebisar! Och små barn, speciellt där kring ett år med blöjrumpa och samma humornivå som jag. Att fälla ner nallar och dockor ur bokhyllan och frustskratta av dimpet i golvet och en sekund av totalt samförstånd. Den är fin. Eller att diskutera allvar om kärlek med en 5-åring, på hens initiativ. Jess. Eller att vara den enda som verkligen tröstar. Eller hen som får den mest hemliga viskningen ”jag har nåt att berätta”. Förtroendet. Kärleken. Djupet.

Men det är verkligen ingen lyckogaranti att få ett barn.  

Ni har hört denna förr: barn är bebisar bara en minimalt kort tid. Sen blir de tultande toddlers, sen frågvisa äventyrare, sen näspetande dagisglin, sen kavata skolelever, hormonstinna tonåringar och vilsna småvuxna. Och i alla skeden ska jag, föräldern, ha deras rygg. Det gör mej skakig i knäna av storhet och rädsla att det kommer att barka åt fanders.

All glädje, kärlek och lycka (det är klart att de får mej att pysa över av lycka) kostar ändå nätter av oro och vånda över deras framtid. Om de kommer att ha ett tryggt hemland att bygga vidare på. Om jag kommer att kunna ge rätt sorts råg i deras ryggar. Om de kommer att förbli friska. Om de fått tillräckligt med vitaminer. Om de förstår att älska istället för att hata.

Jag frågar mej själv en viss fråga flera ggr i veckan. ”Vad skulle en Förälder göra”. Sen försöker jag klura ut det bästa svaret (notera stort F i Förälder). För det är ju ändå det svåraste och mest krävande jobb jag hittills gjort, att vara förälder. Och jag behövde inte ens kvala. 

Ett barn är ändå bara början på ett liv till största delen i vuxenhet. Det bara börjar i en liten bebis. Som pappan och jag ska hjälpa på traven i början och stöda livet ut. Detta är så stort att jag ibland knäcks av tanken. Och vi är ändå två!

Jag är mer trött, orolig och sargad. Men jag är mer erfaren, jag vågar chansa mer, jag kan tom tycka om mej själv lite mer. Men samtidigt så sliten på alla sinnesplan. Det finns så mycket som hör till föräldraskapet. Och inte nog att jag ska vara klok för två barn, jag ska fixa mitt eget vuxenliv samtidigt. Inte heller jag verkar få fler indianer i kanoten, om än de som redan finns verkar vara helt okej på att lära sej nytt. Tursamt där.

Jag öser över all kunskap i nacken på barnen, hoppas verkligen att nåt fastnar. Innan det är för sent, o hemska tanke. Jag lär bli mer villrådig (det är ju tragiskt hur mycket mer avig en blir med åren), barnen blir mer tonåriga och onåbara och samhället sväljer dom till sist med all realism som det innebär. Tillsätt mer andningsbesvär här. 

Nu är jag ingen konstruktiv förälder om jag går omkring och ångestandas. Barnen lyssnar inte på desperata tjatmonster. Så en till grej att grubbla över — att ta det lite lugnt. Här vill jag frusta och smocka lugnet i fejan. Men ack! Självdisciplin! Visa gott exempel. Sunda vanor. Ej svära (asså jag älskar att svära, hur jädrans mycket svårare ska det ännu bli?). Börja med gaffeln längst ut. Visa respekt mot äldre. Tvätta händerna på vessan.

Okej, lite överdrift där. Framstår ju som värsta prestations-äcklet. Sanningen är att jag grubblat lite väl mycket på semestern. Och föräldrat lite mindre, faktiskt. Låtit dem kocka loss i köket och springa fritt. Bara kollat efter fästingar om kvällarna och kletat solkräm om morgnarna. Det funkar helt okej att släppa taget. Ty jag vill släppa taget.

Det är allt bra fiffigt uttänkt att hormonerna och äggstockarna och kärleken blandar en så starkt beroendeframkallande coctail. Men i släptåget kommer hela lasset av ansvar, förväntningar och andnöd. Jag hade inte ens velat veta konsekvenserna då. Eller visst visste jag ju. Men liksom inte visstevisste. Skillnaden är hårfin.

Nu kan ni kasta in alla klyschor om att gräset inte är grönare på andra sidan och barn är livets lycka och jadajada. Så är det! Håller med till fullo. Men. Mina barn är mitt allt. Men alltså allt. ALLT. Fattar ni hur kvävande det blir? 

  

– – –

  

Denna text är högst personlig och jag tycker inte ens jag behöver skriva det oskrivna, hur mycket jag älskar våra barn. Så jag låter bli. 

Bubbel i korken

augusti 17, 2015 — 8 kommentarer

Middagsrådvillhet. Hämtar barn med bestämda steg pga sen i tidtabellen — igen. Använder två kvarter till att googla snabba middagsrecept. Krockar i två turistet och en rollator. Niger förlåt. Springer vidare likt en humpa-dansös för nigningen liksom fastnar. Niger, googlar och vinglar. Fångar det sista barnet på eftis och försöker inspirerat berätta om den kommande, spännande butiksturen. Den rådvilla turen. Barnet suckar till svar.

Så pang. Finner recept som utlovar under 30 minuter, bara 20 om en tagit fram allt. Plöjer lättat genom butiken. Noterar att åtminstone tre böcker ska plastas ikväll, frågar om barnets dag halvvägs in i osthyllan, mumlar högt om lappar och sim-kort som behöver fixas. Avböjer glasstjatet. 

Möter upp ett till barn på vägen hem och landar hemma med hungertjafset ringande i öronen. 20 minuter så blir det lukullisk middag! Hör själv hur utopistiskt det låter. Ta fram allt före, klockan tickar alltså inte ännu. Men det är typ samma som att tömma butikskassen på matbordet.

Startar klockan. Skär, kokar och steker. Blandar. Förhör en engelskaläxa. Måste vara Jason två ggr och sen den andra. Tänk er första kapitlet i engelskaboken; typ how are you fem ggr om. River citronskal, sjutton så komplicerat. Det här tar mer tid än lovligt. Lyssnar på det andra barnets friskrivning ‘Mit somarlov’. Får bita tungan för att ej frustskratta. Smakar på pastan. Bränner tungan. Beundrar tre teckningar, hör en otrolig historia från rasten, häller ut pastavattnet och rör samman allt. 

Det har nu gått nästan 40 minuter. Stirrar på maten. Stirrar på barnen. Dukar. Häller mjölk. Nickar åt en fråga. Barnet lyser upp och undran över av vad du nyss lovat rycker nyfiket i bakhuvudet. Men är ren förlorad i en utomkroppslig överblick av familjen som äter sin 36 minuters middag. Plötsligt börjar alla rörelser gå i reverse och spolas tillbaka. 

Före du insåg hur sen du är till eftis. Före du googlade middagsrecept och neg ner längs Annegatan. Till stunden du satt på restaurangterrassen och kände dej som världens vinnare. Till en champagneflaska och två glas, till en hel efterrättsmeny som du beställt in i ett moln av lättnad och lycka. Till stunden då en fyra timmar lång jobbpresentation är över. Lyckad som fan. Till insikten att en liten måndag kan bli så viktig. Till den där champagnen som nog bidrog till nigandet. Till solen. Till lyckan. Kontrasten till måndagsmiddagen är enorm, men bekant. Det här är ju vardagen. 

Men samtidigt, i en annan verklighet. Den fanns, ty jag fångade den på bild: