Arkiv för Yök

Igår var det kvinnodag och också min första dag på nya jobbet. Allt väl där, är sådär lagom snurrig i huvudet över allt nytt och samtidigt överhajpad över hur mycket coolt jag kommer få vara med och jobba med framöver. Känns som värsta genidraget med detta ombyte just nu.

Men. Men. Igår fick också vår 12-årings kompis sin första dickpic. Hon är tolv. På kvinnodagen. Hon blev livrädd. Vår dotter blev skärrad. Det var stödsamtal och mess hit och dit.

Vi har som tur snackat om detta hemma hos oss. Att det inte är skämmigt att få en dickpic, att all skam sitter hos avsändaren. Att hon genast ska berätta åt oss.

Redan att vi suttit hemma och pratat om mäns erigerade lemmar i telefonerna på våra kids. Huuuur sjukt??? Och att en bekant 12-årig tjej nu fick en, så nära är det. Det här gör mej så jäkligt förbannad. ARGHHH!!!!

Vi pratar inte OM det händer, vi pratar NÄR det händer. Och jag vill bara spy.

Vi MÅSTE prata om detta.

Fejk

september 28, 2016 — 5 kommentarer

Hej du oplanerade bloggpaus utsprungen ur snor. Så j*kla äckligt att det inte får mer spaltutrymme än så. 

Är klen, arg, störd, stressad och rutten i hjärnan. Min lilla guldkant är de två par specs som bidde av mitt lilla presentkort – och som jag såklart kom ihåg att använda innan det gick ut. Så fina att jag gärna använde båda paren samtidigt. 

En sak. Nu bekänner jag. Den här grafikern har gjort en reklam för en sellulitborttagningsmaskin. Och jag skäms. Vill skylla på mitt svaga tillstånd, men det vore fegt. Så jag erkänner utan krusidull och med alla mina selluliter (som den där mackapär-saken inte får röra), jag liksom bara gjorde det. 

Yrkesstolthet noll just nu. Idénivå på minus. Antal ogjorda jobb som skriker och river mej i skinnet blir tusenfalt värre för var dag. En företagare får inte vara sjuk. En mamma ska heller ogärna vara det. En sån otrolig glädjespurt att vara jag! 

Jag har åtminstone två par nya glasögon. Är samlingen komplett? Aldrig. Men den är just nu mycket njutbar.


All pigghet är fejkad. 

Krafs krafs

september 14, 2014 — 4 kommentarer

Jag är en sån liten lyckonisse med en fin resa i bagaget och söta barn nerbäddade i egna sängar, en man som serverar proseccino (nytt ord! Ett glas prosecco kallas så) och ett årgångs-Mignon-ägg som samme man pantat på sen i påskas. Bortskämd tant.

Men se det är inte hela sanningen. Min starka medicin (ni minns min nose job här veckan innan) har gått bananas på mej och förvandlats till nässelutslag utan like. Vaknade imorse av lite kli i knävecken och insåg till min stora fasa på flygfältsvessan att de exploderat till hela kroppen. Man kan läsa hela Europas vägnät och trafikmärken från halsen och ner till fotsulorna. Bara på min kropp.

Tänk tre timmar på ett flyg med sån klåda att du ärligt drömmer om en osthyvel att skrapa med. Nuddar ganska nära motsatsen till skönt. Jag tror jag förstår hur vår yngsting kände sej när hon var i storlek 11 månader med 400 vattkoppor på kroppen. Att ömsa skinn med hjälp av en hyvel känns inte alls omöjligt nu.

Så det var den rapporten, vitsit ni måste digga mina nyheter från krämp-byrån. Men vill ju bara påpeka att detta inte alls är en rosendans hela tiden, bara nästan. Ikväll är jag så värd mitt Mignon ägg. Sen ska jag gå och lägga mej naki på hallmattan och klia ryggen som en hund.

IMG_1036.JPG

F*n så skönt att vara hemma ändå! Ett litet Italien-paket kommer bara jag hinner. Försöker att inte lova nåt här på bloggen för jag håller ändå sällan vad jag lovar. Detta kallas oplanerat och spontant bloggande (99,9% av innehållet här håller det måttet). Vi ser sen!

Jag har alltid haft grym tillit till min egen kropp, tänkt att den nog signalerar om nåt är fel och att jag förstår vad den försöker säga. Turns out att jag hade fel. För ca två timmar sen gnällde jag (igen) till min kollega hur mitt luktsinne är helt totalt väck sen en månad och en flunssa. Asjobbigt. Tacka vet jag kollegan som tyckte jag ändå skulle försöka visa upp näsan, allt kan inte vara rätt om jag inget sniffar.

En timme senare sitter jag hos en nässpecialist som trycker två bautanålar in i min näsa, krunch bara. Och ut kommer det mest äckliga som skådats, slem i jello-format och i neonfärg. Helt galet att inget felat mej annars, inget tryck i skallen, ingen nästäppa och ingen huvudvärk. Bara en utdragen flunssa utan feber. Specialisten undrade om jag har alla indianer i min kanot. NÅT måste jag väl ändå ha lidit av förutom snuvan? Nope. Till mitt försvar så visade jag faktiskt upp mej för en doktor ren för två veckor sen, men hen tyckte jag skulle ta en burana och vila lite, luktsinna mej hit och luktsinna mej dit. Vem behöver nu lukta bara näsan sitter kvar.

Så nu, samma dag, nån timme senare, sitter jag här med en säck full med mediciner och ett näsblod som inte vill sluta. Fräscht. Men det finns ingen som kommer att jubla så mycket som jag när mitt luktsinne återvänder. Det måste. Nu pratar vi inte om den uppenbara risken att det faktiskt inte återvänder (den finns). Hann ren sjukdomsgoogla och att sakna luktsinne innebär 7% handikapp.

Luktsinnet är så underskattat. Pliis låt mej få lukta igen! Alla lukter duger. Sen när jag fått lite avstånd till den här historien ska jag dela med mej en hög med lukt-anekdoter. Man råkar ut för en hel del om man inget luktar.

EDIT: nös just. Det var inte en bra idé, tänk en ketchupflaska som exploderat. Yök.