Fotriktighet

juni 3, 2017 — 4 kommentarer

Idag satte jag min brutna tå i fickan (nånej), sadlade min springare och red. Knäppt kan tänkas – men det gick hur bra som helst med lite tejpning före och ordentliga skor. Den här tanten tänker då inte låta en sån bagatell sakta på farten.  Jobbigast är det att byta skor och ta första stegen, sen går det bra. 

Fick dessutom prova mammas Otz-skor,  imorgon blir det skoshopping. Breda i tårna och med stadigt korkbotten, alla mina smala ballerinan får vänta på nästa sommar. 

Toppkanon!

juni 2, 2017 — Lämna en kommentar

Försöker verkligen hålla bloggen stående. Här kommer dagens low:

Min tå är bruten efter ett närgånget möte med strykbrädet. Lärdom? Stryk inte dina kläder. Och så har jag hällt kaffet i brallan. Classy. Drick inte kaffe. Eller vänta, drick inte covfefe (som det här säkert var) – drick riktigt kaffe. 

Korvsås

juni 1, 2017 — 2 kommentarer

Tider som dessa: nalkande sommarsemestrar, skolavslutningar och avsked, gör att folk ger mej den förödande och äckligt sugiga  måste få gjort innan semestern-blicken. De skriver övertygande mail om att detta fixar du på noll tid, du är ju så duktig. Åh fy, hatar det uttrycket.  Jag försöker vara snäll, bestämd och konstruktiv, men går ändå omkring med en äcklig boll av ouppnådda förväntningar i min mage. 

Den bollen får mej att stirra surt och ganska uppgivet på vår vardag och speciellt mina barn och så kan jag tänka kusliga tankar om att deras lakan skulle nog kunna manglas (har noll mangel), öronen tvättas (logiskt, de är ju typ vuxna) och att deras magar borde fyllas med riktig mat. Så de mår sådär präktigt som barn gör i typ Bullerbyn. Så är en osynlig förväntning liksom borta. 

Total idioti.

Bör tilläggas: är jag bekymmerslös och fri i sinnet går jag nog till Tamarin efter en curryhöna och sitter skrattande i matbordet och diskuterar saker som fotboll, kompisar och de bästa musical.ly videona. 

Men nu står jag här och steker korvsås, ty korvsås är jag riktigt okej på och det känns sådär gediget och hemlagat och bra för små barnamagar. Och så har jag så dålig fiilis och så undrar jag om Bullerby-föräldrar alltid har förväntningsbollen i sin mage.

Korvsås ska ha massvis med lök och saltgurka. Hej pruttar, hörs imorgon. 

Och så äter vi och barnen smaskar glatt – ty mor har gjort ätlig hemmamat, och jag äter och känner att fasiken korvsås är ju så gott. Bästa terapimaten. Och så inser jag att Bullerby-föräldrar nog är just så kloka och gedigna att de kokar terapimat med generationer av visdom i bakfickan. För att inte ge plats åt förväntningsbollen.

Jag får coaching för mina förväntningsproblem. Aj behövs det mycket? 

Nytt försök

maj 31, 2017 — 2 kommentarer

Kanske jag bara rivstartar med ett klassiskt vad jag gjort-inlägg. Ritsch! Det blir siffertema.


Vår äldsta fyllde 12. Hon är numer bara 16 mm kortare än jag och ämnar växa förbi mej inom denna sommar. Vi får väl se. Finns det nån James Bonds skurkmaskin som töjer ut envisa föräldrar? 


Eftersom vi ordnade kalas måste vi städa. Utan att skryta så har vi städat kanske 4 gånger på ett år. Det är nåt med vår vardag som gör att vi grisar ner oss och helt enkelt inte orkar med detaljer som städning. Hade ju så gärna kommit hem till detta oftare, men att leva verklighet med riktigt damm är nog viktigare. 


Som sagt, när vi då inte vill städa så lever vi. Här inväntade jag en kär kompis på lunchskål eftersom hon nu befinner sej på andra sidan jordklotet på en verklig livsresa. Sånt som fått mej att fulgråta många ggr av lycka, kan inte ens fantisera vad hon då går igenom. Men det är hennes historia.


Att vi däremot fulgråtit av sorg hela familjen är en så mycket mer hemsk historia. Kidsens ponny måste avlivas mycket tidigare än vi trott. Ofattbart att han inte finns längre. Och äckligt hur detta drog mej ner i flera veckor före det hände. Har varit som en trög surströmming nästan hela maj, tur att denna skitmånad snart är slut. 


Tursamt nog fick jag ratta lite segelbåt utanför Helsingfors. Varje vår tror jag att jag inte kan ett jota om att segla. Och varje vår märker jag att jag kan lite mer än förra våren. Bra utveckling där. 


På tal om utveckling. Helt skräp är denna månad såklart inte. Fick plötsligt ett mail om att mina björksavsflaskor har nominerats för årets Pentawards. Jag kanske kan återkomma till det, finns mest stolthet i detta projekt och denna nominering. Ever. 


Annars har vi hängt mycket på landet. Ska flytta dit ut om bara nån vecka, på själavård och arbetsläger. Här har jag försökt fota ett rådjur, hitta det om ni orkar. 


Sen har jag burit ett enormt knippe silvriga heliumballonger längs Helsingfors gator. Bra terapi, alla man mötet blir ju så sjukt glada. Tilläggskommentar: känner du en 5-åring eller 55-åring eller 555- eller 5555-åring som vill fira med ballonger? Kommentera här, dessa är lediga nu. 5555-åringen går före i kön. 


Ja dessa ballonger användes som rekvisita på en fest som vi ordnade för skolans femteklassister. Så stiligt!


Idag cyklade jag med 100 stycken 3–4 klassister till Fölisön. Kan hända att jag krympte lite av ansvars-åga, men sträckte som tur på mej av pur stolthet och lättnad efteråt. Så dessa 16 mm som skiljer mej och min dotter är ännu på bordet. 

Sen ritar jag bok, layar viktiga dokument och skissar på siraper – pretty much same old. Städar inte. Skålar ibland, och försöker uppfostra de mest fantastiska av döttrar. Tittar på Djursjukhuset när jag inte kan sova och vakar för länge, som nu. 

Vi hörs snart igen, bloggen. 

Nära ögat

maj 16, 2017 — 4 kommentarer

Hann just och just rädda min stackars blogg från förlorat domain-döden. Ger lite mun mot mun-metod med ett inlägg också, det var på håret. Miss me mucho?

 

På radion

mars 26, 2017 — 5 kommentarer

Jag håller nästan mitt löfte om att nästa inlägg är Anderna, det går nämligen att läsa om här. Eller att lyssna till min röst här (ännu en tid). Det var underbara Hannah som intervjuade. Såå avslappnat att prata med henne, ingen skillnad om det är direktsänt i radio eller privat soffhäng. 

Men ska hålla mitt ursprungliga löfte med att blogga om äventyrer. Bara jag hittar ett hål nånstans som jag inte behöver fylla med praliner eller egen tid. Är så rysligt upp i varv sen några veckor tillbaka, måste hitta lite zen nånstans. Det har hänt oceaner av saker, igen. 

Outfits från veckan

februari 24, 2017 — Lämna en kommentar


  

     

Här står jag i en stuga på Himos, iklädd ninjasto (kerrasto + ninjadräkt blir ninjasto) och känner doften av tvättmedel från Cordobahotellet. Bra påminnelse av att jag ska blogga om mitt äventyr över Anderna (som slutade på ett hotell i Cordoba som fick tvätta alla mina kläder, inklusive då denna ninjasto av ylle). 

  

  

På ninjaston har jag här klätt en skidjacka som i folkmun kallas för berlinermunken, står nu på toppen av Himos. Så här såg jag ut i fem dagar. Under mej har jag ett par skidor av märket Prisma. Nånej, men vår snart 10-åring insåg att Fisher och Prisma har pricklikadan logo. Oho. 

  

Sen fick jag byta skepnad totalt för ett mindre kul program, begravning. Svart, spets,hårknut och allvarsam blick. 

Nu har jag bloggat fäshön för familjetant över ett sportlov, nästa inlägg blir Anderna. Hejhej.

Grafikerhämnd

februari 14, 2017 — 4 kommentarer

Gammal grafikerföretagarregel: så fort du gör nåt lite kul eller lämnar officen för lite spritt, så straffas du genast. Har varit i Finland sen lördag kväll, har spenderat mest tid sen dess på the office. Tuuuur att jag har så trevliga kunder att jag gladeligen kämpar lite extra. Och en förstående familj framförallt. 

Min arbetsrumskollega postade detta på Facebook, tycker det var galet kul. Bra att ha i bakfickan om nån börjar piss me off, haha. 

Kanske världen är full med 1 mm stora Pteranodon, vad vet jag? Kanske just det där lilla rosket på ditt visitkort? 

GDA 2017

februari 11, 2017 — Lämna en kommentar


Hej från våning 15 i Frankfurt. Här ligger jag och fnissar åt alla tassiga minnen från igår. Det började med mingel på prisutdelningen, som skedde på det största mässområde jag sett. All förflyttning skedde via buss eller stående på rullband. 

Efter massa talande tyska gubbar fick vi posera för fotogtafer och hålla i en tom tavelram, I kid you not. Men eftersom kunden beställt hem priset per post fanns inget pris att hålla i. Skrattade extra mycket åt detta hela kvällen.

Vinnaren för Excellent Communications Design, ser ni? Kräver bara en liten touch av photoshop, hehe. 

Framför vinnarväggen. Svårt att få en bild utan tio andra vinnare.

Hade i misstag matchat armband med klänning.


Fick se massa fin design vinna pris.

Och en visuell show utan like.

Sen hoppade jag bokstavligen i stilettklackarna, bytte kläder och åkte vidare på galamiddag. 

Mycket viktig dokumentation. Sen censureras bilder på många berusade japaner, så vi hoppar direkt till hemkomst och mycket obskyra men glada bilder:

Jag tassar strumpfota på hotellet.

Min klänning. Och sug i blicken, obs.

Mycket stolt, nöjd & trött. Nu ska jag checka ut och kolla in Frankfurt innan jag flyger till hem söta hem.

Edit: sist men inte minst. Flaskdesignen som vann pris.

Form av Finn Spring, grafisk design av moi. 

Jag skaaaa skriva om resan, i detalj. Men det här med företagande och att åka iväg på prisgala tar ju lite tid, host host. Speciellt som jag idag fick veta att jag ryms in på galamiddagen (som tidigare varit full) och att det är dresscode långklänning. Bäddat för klädkris deluxe.

Allt långt jag äger är somriga maxiklänningar eller årsfestklänningar som typ krympt. Så kompromiss: hakvlång svart kreation med stilettklackar och lite bling bling. Låga guldskor att dansa i senare. Ska försöka mej på bildbevis sen.

Mitt i klädkrisen då jag stod och provade klänning OCH kappa (mycket viktigt att känna efter ända till yttersta lagret), kommer 9-åringen och slår spiken i kistan. Du ser ut som Sherlock Holmes. Och jag som kände mej mer som Edda Magnason som Monica Z. Tack.

Det är ren ganska knepigt att packa för resa med långklänningsmiddag. Det är ännu mer knepigt att måsta åka från ett svinkallt Helsingfors till ett inte så kallt Frankfurt iklädd kappa. Jag tänker gömma en tunn dunjacka under, tur att detektivkappan är vid.

Och ursäkta mina förhastade slutsatser, bloggar på som om denna resa är helt självklar. Jag ska åka till Frankfurt på German Design Awards och ta emot en pris för mina vattenflaskor. Denna gång är det ingen hemlis om vad det blir för pris. Förra gången gick det så här i London

Innerst inne känner jag mej som Edda Magnason. Utåt mer som Sherlock Holmes.